Summa sidvisningar

2013-06-27

Att ha dansat med vargar


Hon stänger dörren noga till det utbyggda uterummet/verandan. Ser efter så att den lilla chihuahuan är inne. Vargarna verkar hungriga i kväll. En chihuahua förresten! Hon ler lite för sig själv när hon böjer sig ner och klappar den. En stor vakthund är egentligen vad tre ensamma kvinnor hade behövt. Här. I männens och vargarnas land. Men. Man gör det bästa av det man har. Så har det alltid varit för henne. I det förflutna. I nutiden. Och i framtiden.

Med ett kliv är hon så inne i det lilla aprikosrappade huset. En kort korridor, två små sovrum till höger, badrum rakt fram och ett vardagsrum/kök till höger. Här bor hon. Med dotter. Och dotterdotter. Tre kvinnor. Hon. Den yngre. Och den yngsta. Hennes man dog för ett par år sedan. Dotterns man i kriget. Inget man kan göra något åt. Man gör det bästa av det man har. Här och nu. Alltid.

Inne i badrummet, när hon tvättar sina händer, hör hon dem. Vargarna. Först tror hon att det är vinden. Den ylande, klagande vinden som sätter skräck i hennes dotter. Men det är inte det. Det är vargarna. Hon hör dem framme vid stängslet. Hur det verkar bedöma styrkan hos det. För att till sist göra ett utfall. Stängslet håller. I spegeln ser hon att hennes spända anletsdrag slätas ut. Hon borde inte oroa sig. Det var ju hon som grävde de djupa hålen en stekhet sommardag. Som hällde cement i dem. Som ställde ner stolparna. Hon, som satte upp nätet. Nitade fast det.

När hon står här i badrummet väcks plötsligt ett minne till liv. En tanketråd som sakta börjar ta form och utvecklas till ett fullvuxet minne. Under den nakna glödlampans sken förflyttas hon. Plötsligt står hon vid en gränsövergång. En liknande vargnatt. Det är mörkt. Och senhöst. Hon har blivit skild från make och barn. Utkastad. Bedömd onödig att skydda. Hon har skickats tillbaka ifrån tryggheten. Till männens och vargarnas land. Innan gränsvakten bryskt knuffar henne vidare hinner hon se ner över dalen. Hela dalen står i lågor. Det brinner överallt. Inferno. Hon hör smattret av avfyrade vapen. Och explosioner.

Det är dit hon skall. Slängd åt vargarna. De, som ligger i skydd av berget och natten. Som har ersatt det hon för längesedan kallade hem. De rinner nedför berget i skydd av mörkret och bestialiskt tar de sig för av allt. Som hungriga djur. Gränsvakten knuffar henne. Hon måste vidare. Det är inget att göra åt. Saker och ting är som de är. Och hon vet att hon äger mörkret. Hon vet precis vart hon skall.

Hon tar sig vant fram i mörkret. Tänker att om nu vargarna känner dessa berg, så gör hon det också. DET kan de inte ta ifrån henne. I skydd av bergen och natten tar hon sig framåt. Hon vet precis vart hon skall. Oförtröttligt rör hon sig genom mörkret.

Plötsligt befinner hon sig framför spegeln i badrummet igen. Hon stirrar på sina händer som skakar okontrollerat. För att lugna sig kniper hon med händerna om handfatskanten. Hon tvingar sin andhämtning jämn genom att räkna kakelplattorna. Stolt ser hon att de är glänsande rena. Precis som allt annat. Man gör det bästa av det man har. Oavsett. Oavsett om det man har är en gåva, skänkt av Schweiziska hjälparbetare. Som en allmosa. Som en ersättning för en förlorad far, nedbränd gård, fyra år av boende i ett rum i en ruin, av en splittrad familj, ond bråd död.

Men det visste de schweiziska hjälparbetarna föga om. Ty de var inte de som orsakat förlusten. Det var vargarna. Som rann nerför berget om nätterna. I fyra år. I en enda röra. För till sist fanns igen vän eller fiende. Det var alle man för sig själv. Så var det. Men det är inget att göra något åt nu. Man får helt enkelt göra det bästa av det som är.

Sakta stänger hon så dörren till badrummet. Nu skall hon ringa det där samtalet. Till B och L. För att berätta om vargarna. För de har också sett verkningarna av de andra vargarna. Ruinerna. Gardinerna som fladdrade i de krossade fönstren högt uppe i ett utbombat hus. Barnskon som låg under den fallna väggen. L hade frågat. Tittat och undrat. B hade blivit blek. Men deras mamma hade velat att de skulle se. Så att de förstod. En senare gång i livet. För deras pappa orkade inte berätta. Nu skall hon berätta om de riktiga vargarna. Hur den lilla chihuahuan så modigt skäller mot deras ylanden där ute på den stängda verandan. Ja, för man kan dansa till vargylande. Bättre en till smattret från automatvapen.

5 kommentarer:

  1. Du skriver så jag får gåshud människa!
    Du bara måste skriva en bok, flera böcker, jag vill läsa!! Kanske är det redan någon på gång?!

    Kram Pia

    SvaraRadera
  2. Dina ord rinner som ett porlande vattendrag, glittrande och vackert - även berättelserna om det svåra och tunga .../Mormor

    SvaraRadera
  3. Ohh, en fantastisk, och viktig!, berättelse!

    SvaraRadera
  4. Otroligt starkt skrivet. Tack för att vi får ta del av dina ord. Kram

    SvaraRadera
  5. Åh vad bra skrivet! Jag älskar att alla som läser dina texter kan tolka dem annorlunda också. Det är så drömskt och vackert!
    Kram! <3

    SvaraRadera