Att få gåshud

"I have a dream that one day this nation will rise up and live out the true meaning of its creed: "We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal.

I have a dream that one day on the red hills of Georgia, the sons of former slaves and the sons of former slave owners will be able to sit down together at the table of brotherhood.

I have a dream that one day even the state of Mississippi, a state sweltering with the heat of injustice, sweltering with the heat of oppression, will be transformed into an oasis of freedom and justice.

I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.

I have a dream today!"

Martin Luther King 28 augusti 1963

Få tal ger mig lika mycket gåshud. Det finns några, personliga tal som smärtar, just för sitt personliga tilltal. Som gör ont för att det är stunden som gör ont. Jens Stoltenbergs tal till Norges och världens sörjande efter Uttöya är ett sådant. Återigen andra, uttalade vid andra tillfällen, lämnar mig också mållös. Men. Martin Luther Kings tal. Är. Fantastiskt. Till och med för mig. En icke-troende. Icke religiöst troende.

Herr King är en av mina husgudar – hur motsägelsefullt det än må vara. Han, tillsammans med några andra, bland annat Jonathan Lejonhjärta. Ty dessa båda – den ena av kött och blod, den andra vävd av sagornas fantastiska väv – har uttryckt en och samma sak. Och det har blivit mitt livslånga rättesnöre:

”We will remember, not the words of our enemies, but the silence of our friends” fritt översatt: ”Det farliga är inte de onda människornas gärningar – utan de godas tystnad”

”Ibland måste man göra vissa saker, även om de är svåra – annars är man inte annat än en liten lort”

Där mina vänner. Där har ni det.

Ha en god natt!!!

Att skylta rätt

En skylt. En väg. Helt obetydligt. Och ändå. Fyllt med eoner av dramatik. Blod svett och tårar. Kamp. Och oändligt med kärlek. Låt mig förklara. För jag förstår att en skylt i all sin enkelhet omöjligt kan betyda allt detta för de flesta. En skylt med ett ortsnamn. Med en obetydlig liten bys namn. Men. Tänk er att byn ligger mitt bland vajande majsfält. Nästan vid världens ende. Då. Då betyder det en hel del.

Om jag sluter ögonen kan jag se skylten framför mig. Den markerade början på mitt barndomsparadis. Min tröst i tonåren och min längtan. Det var synen av denna skylt jag som hjälpte mig genom långa, mörka, smärtsamma höstar, ensamma, ljusa vårdagar. Det var här jag fick lov att vara en bättre version av mig själv.

Bilen kom alltid körande på den smala asfalterade vägen. Majsen växte två meter hög på båda sidor av vägen. Så dök den upp. Skylten. Och snart gav majsen vika för de små hukande stugorna i utkanten av byn. I början förstod jag inte vad som stod på skylten. Likväl visste jag vad den symboliserade. Namnet på byn var skriven med ett alfabet, helt okänt för mig. På ett språk som min tunga inte var van vid.

I många år var det så. Byn hette något annat än jag kände till. Med kantiga, kyrilliska bokstäver, tecknades det älskade namnet. För mig spelade det ingen roll. För det räckte ju att jag visste. Men med åren förstod jag att skylten betydde en hel del för dem i byn. För en del av dem. Och helt plötsligt ett år kunde jag läsa namnet. Min tunga vrickade sig inte längre. Namnet var skrivet på ungerska.

Det betydde allt. Kampen de tystlåtet hade fört hade givit dem rätt att kalla sin by vid dess rätta namn. Skylten var en symbol. Men det skulle inte stå oemotsagt. Nästa gång jag såg skylten – ett år senare – stod båda namnen där. Och skylten var illa åtgången. Av vem, och varför, det frågade jag aldrig. För detta var min oas i världen. Och då ville jag kanske inte veta.

Sedan kom det krig emellan. Andra värderingar. Andra prioriteringar. Att överleva blev viktigast. En skylts vara eller icke vara, var oviktigt. Forna tiders kamp eller osämja svaldes ner, lades undan. För det var i nuet man var tvungen att stå ut. Det var nu man frös, oroades, levde i mörker och lyssnade på granaternas tjut i natten. Då var annat viktigare.

Jag har sett skylten sedan dess. Som vuxen har jag gått gata upp och gata ner där mellan majsfälten. Båda namnen stod då på skylten. Skrivna med samma alfabet. Och fast jag nu var mogen att ställa frågan om dess historia, gjorde jag aldrig det. Jag förstod att vissa saker skulle nog jag aldrig förstå. Hur gärna jag än ville. Vissa saker frågade man inte. För att elden fortfarande pyrde . Och jag kände att jag inte skulle vara den som blåste upp något jag inte skulle kunna släcka.

Skylten står nog där än i dag. Kanske betyder den något – kanske har jag överdrivit dess betydelse. Spelar ingen roll. För hur det än må vara med den saken, är den en symbol för mig. En symbol om kamp. Blod, svett och tårar.

Ha en finfin kväll!!

Att dagsverka

Tvättar fönster. Det rykande varma vattnet i hinken har blivit smutsfärgat, men i den bleka vårvintersolens sken har det ändå varit ett trivsamt arbete. Stelfrusna fingrar blir inte lika stelfrusna till ljudet av fågelkvitter. Till dofterna av jordens mull. När hopp finns om att världen återigen skall få vakna gör man med glädje dylika dagsverken.

Nytt vatten. Rent, ångande igen. Med rytmiska tag rengörs så fönstren på insidan. Så står hon plötsligt där. Tittande på mig genom glaset. Möter min blick. Min hand med trasan blir hängande i luften, mot fönstret. Men. Var kom hon ifrån? Och vad gör hon här? Hon är långt hemifrån. Den lilla flickan från stadens fattigstuga.

För visst är det hon. Jag känner igen henne även utan den tunga tvättkorgen. Och nu, när jag lyssnar bättre hör jag också hennes nynnande. Samma sång som då. Jag ser att hon nickar. Ordlöst bekräftar hon det jag själv hör att jag tänker. Hon ler. Fnissar lite åt mig. Hon rättar till den grovstickade sjalen hon har överhuvudet och ner över axlarna. Jag ser att hennes fingrar är fruset röda i de avklippta torgvantarna. De grova, stora kängorna har använts av många,många innan henne. Vad gör hon här?

Dagsverke. Hon ler åt mig. Lyfter upp de två tunga kannorna hon bär på, så att jag kan se dem bättre. Dagsverke. Hon sträcker på sig. Stolt. Hon utför dagsverken på gården som ligger på dessa marker. Och hon har varit borta hos djuren som går lösa. Och mjölkat. Javisst ja. Det har funnits en gård här. Två kvarter härifrån. Med rätt mycket marker till. Och djur. Det skvallrar de gamla stengärdsgårdarna om. De som lämnats kvar. När de gamla tiderna försvann och lämnade plats för den nya.

Genom fönstret ser jag att hon gör sig beredd att fortsätta sin vandring. På upptrampade stigar som jag inte kan se. Som inte finns längre. Men som är hennes verklighet. När hon böjer sig ner för att ta tag i kannorna finner jag mig. Men du? Vänta! Var är pojken? Pojken som hostade? Som du tvättade tillsammans med? Hon dröjer en sekund. Men vänder sig inte tillbaka mot mig. Utan ord visar hon mig ett träkors. Under ett träd. I hörnet på kyrkogården som ligger bredvid fattighuset. En grav. Utan namn. Men med minnena av en hostande, lungsjuk pojke. Hon drar upp axlarna och är borta.

Jag står kvar. Vid mitt fönster. Underligt ledsen och lite tom. Men oändligt tacksam. För det fina besöket. Funderar över vad som gjorde att jag förlänades den äran? Ordet ”dagsverke” dyker upp i mitt öra. Dagsverke. Där har vi kopplingen. Kanske förde vårvinterbrisen med sig ordet genom tid och rum? Kanske nådde den hennes öron? Vem vet? Men där jag står, står jag otroligt tacksam.

Ha en härlig söndag!

Att vara i tango-mode

Nej. Det är inte att vara iklädd en viss typ av klädmode. Även om det har att göra med att var iklädd - en viss typ av sinnesläge. För ordet mode skall läsas engelskt och betyder läge. Tango-läge. Tango-mode. Liksom en tango handlar det om ett vemodigt, dramatiskt läge. Med ett stråk av passion. Envishet. Styrka. Allt detta kombinerat. I ett enda läge: i tango-mode.

Jag befinner mig där med jämna mellanrum. Lite ledsen. Vemodig. Men också väldigt passionerad och dramatisk. Det är mitt arv. Mitt karga, ungerska arv. Mina tangostunder erbjuder mig små vattenhål i vardagen. Ger mig tid att reflektera, gråta och rasa lite. Att bli introvert och kontemplera beslut, val och möjligheter. Kanske begråta och begrunda ett skavande minne. I min egna sfär.

Nej. I kväll är jag inte i tango- mode. Men jag ville dela med mig. Till er. Att skapa era egna tango-lägen. Inga silver klockor behövs. Ingen rökelse eller aummm. Inga vägvisande änglar. Bara ni och ert sinneslag. Ert vemod. Er gråt och er begrundan. Under en begränsad tid. I ett visst läge. Rena er med er gråt. Eller med rasande skrik. Med inåtvända leenden. Med kärleksfulla tankar. Slå inte känslorna i järn. De är då de äter en. Inifrån. Långsamt och dovt dunkande. Tills det som är det sanna jaget inte längre finns.

Då är allt för sent. Då har man tappat bort sitt jag. Sin energi. Eller. Kanske inte. Vad vet jag? Jag vet bara att mitt tanog-mode hjälper mig. Det är i de lägen jag blir 10-åriga M. 12-åriga. 17-åriga. Det är då jag rasar. Sörjer. Minns. Sedan är det bra. Då orkar jag med de val jag gjort. Orkar hålla fast vid dem. Det är så jag tar mig vidare. Om det nu var någon som undrade..

Ha en underbar lördagskväll!!!

Att i-landsvåndas

Sitter i mitt överflöd och våndas. I-landsvåndas. Den typen av vånda som är värd att bespotta. Att förringa och se ner på. Ty, det är ingen egentlig vånda, oro. Ingen produktiv instinkt som i tidernas gryning hjälpte människan att rädda sig från fara. Nej. Inget sådant alls. Utan en fånig oro. Och olust känsla.

Jag funderar på att sluta blogga. Inte för att ord tagit slut. Eller för att jag slutat ha tankar och funderingar. Utan för att jag inte tror att det 'nyttar med' till något. Mer än mig själv. Och att ägna mig själv all denna tid känns.... Tjaa, låt oss säga: fånigt.

Dessa dagar när Ameliabloggen fungerat lite annorlunda gav mig lite tid att fundera. Att navelskåda mitt skrivna funderande. Och kanske borde jag sluta. För saknaden efter att kunna göra mitt dagliga inlägg blev alldeles oproportionerligt stort. Nästan löjligt oöverkomligt. På ett sätt som det inte är bra att något oviktigt blir SÅÅ viktigt. Om jag uttrycker mig lite halvoklart sådär. Mitt mål i livet är att inte låta oviktiga saker bli för viktiga förstår ni.

Vill inte tappa fokus. Fokus på det som faktiskt betyder något. Fokus på det som kanske går att förändra. Förbättra. Att skriva introverta funderingstexter i en blogg kanske inte ingår i detta fokus. Eller? Vad vet jag? Egentligen? Men jag skall försöka lite till. Se om ett annat bloggformat passar bättre. Kanske? Vem vet? Men. Ni som faktiskt följer och brukar kika in till mig: här är den nya adressen: ergosummb.blogspot.com

Om ni vill. Och orkar. Och överhuvudtaget bryr er..

Ha en finfin fredagskväll!!