Att leva i dikotomi

Det här talet om Yin och Yang, om att svart behöver vitt och att medaljen har två sidor är en helt annan typ av verklighet än den jag upplever varje dag. Mina sekunder och minuter existerar i en dikotomisk värld: en värld som är en helhet, men i två helt olika delar. 

Denna diskrepans skaver i mig. Den sysselsätter min vakna tid och dröjer sig kvar i mina drömmar på natten. Den är som ett skoskav som jag känner av alltid, men olika mycket. Dikotomin handlar om mina två olika liv. Vardagslivet som medelålders, medelklass, arbetande mamma, med allt vad det bär med sig. Och livet som den ständigt stridsberedde, oönskade, landsförrädaren som skall repatrieras. 

Det tar energi detta, att leva ett liv som är delat i två delar. Ena sekunden funderar man på vilken tid som skulle kunna passa att boka på bilprovningen för att i nästa sekund lyssna på någon bekant som säger att hen skall rösta på SD: ”för att de är de ända som GÖR något”. Och då slängs jag in i den där andra delen av mitt liv. Det livet där jag med jämna mellanrum, i 25 år, behövt lyssna på röster som i telefon försäkrat mig om att NÄR de får makten ska de ”ta tag i människor som mig”. När jag frågar dem om förändringarna i deras egna tolkningar av sitt partiprogram hånskrattar de bara och berättar – skrytsamt och villigt – att de har bättre vett än att öppet prata om sådant nuförtiden. Att de lärt sig att vissa saker måste ”presenteras i lite mindre doser för att Svenssons skall kunna ge dem makten”

Ni förstår kanske. Att det där skoskavet hotar att inflameras till en bultande, varig böld. När till och med människor runt om kring mig vill ha en regering som på kvällstid ringer hem till ”sådana som mig” och talar om att jag inte är önskvärd. Jag. Ta in det. 

Idag var SD på torget i vår stad. Jag skulle ha varit där och vänt ryggen till som jag gjorde för fyra år sedan också. Men jag arbetade så jag kunde inte. På lördag kommer tydligen detta årtiondets motsvarighet till exakt vad SD öppet hotade mig med för 25 år sedan, Af*. Positionerna flyttas mina vänner. Och på lördag arbetar jag inte. Och dikotomin som är mitt liv innehåller helt plötsligt bara en del: livet som den ständigt stridsberedde, oönskade, landsförrädaren som skall repatrieras.

Att förledas till varseblivning

Ute på altanen i kväll, under de svarta stormmolnen, förleddes jag att varsebli hösten. Jag trodde att jag hörde en skiftning i rasslet från björkarna och att trädäcket under mina bara fötter plötsligt kändes som något obekant. Jag trodde att jag andades höst och under en bråkdel av en sekund började jag redan sörja sommaren som gått. 

Nu, sittandes med laptopen i knät, inser jag att jag egentligen andades in de sista, skälvande semesterdagarna. Även om jag har börjat fuska på jobbet redan denna vecka är det på allvar nu nästa vecka. Och bara för att jag börjar jobba igen är inte denna ovanliga sommar slut ännu. Precis som två fantastiska dagar i mitten av en maj inte betyder att sommaren har anlänt. 

Denna underliga, vidunderliga sommar. Värmen och solen. Så välkommen i min värld, men med så förödande egenskaper för vår miljö, vår livsmedelsproduktion och med så mycket ödeläggande. Men. Jag har vilat denna sommar. Umgåtts med mina älskade pojkar, pussat syskonbarn, Gjort franska rivieran, Monaco och Köpenhamn. Jag har utmanat min höjdskräck på en höghöjdsbana och kvällsbadat i ljummet, klart hav. Jag har tränat, läst, lyssnat på musik, skvallrat, fikat med vänner och haft 30-årig klassåterträff. Jag har vunnit i minigolf, sjungit och målat hus. Fyllt år och gått på massage och ansiktsbehandling. Det har varit magiskt. 

Det är så jag väljer att komma ihåg denna sommar. Och på måndag går jag in i en annan roll på jobbet: 75% undervisning, 25% rektorsstöd. Kanske var det den förändringens vind jag förnam, ute på altanen i kväll.