Summa sidvisningar

2017-03-10

Att skicka vidare

I nätternas tysta omfamning hinner jag tänka en hel del. Huvudet vilar ifrån dagens och ljusets brus och plötsligt så drar mina tankar iväg. Det är en förunderlig ynnest att få existera i mörker utan att rädas det. Och jag är ytterst tacksam för det.

I nätternas tystnad hör man ekon av kommentarer som svept förbi under dagen och man lyssnar plötsligt med ett annat filter. Härom natten hörde jag en underbar sak: man behöver inte betala igen, utan man skall skicka vidare.

En man i min ålder uttryckte en enorm saknad och sorg efter att ha begravt sin mamma. Året innan hade han begravt sin pappa och nu var han utom sig av sorg. Med en hårt knuten näve frågade han rätt ut i luften: ”Hur skall jag nu kunna betala tillbaka allt det de gjort för mig? Hur skall jag kunna återgälda allt? Det var ju nu jag skulle kunna börja göra det!!” Jag stod svarslös, men en annan kvinna var inte det. Hon sa: ”Du har redan återgäldat dem. Genom allt du gjort och gör för dina barn. Det viktigaste för dina föräldrar var att du skulle skicka vidare – inte att du skulle betala tillbaka”.

Och i natten hörde jag dessa ord igen: ”Det viktiga är att skicka vidare”, och jag kände att det var sant. Just precis så. Inte att man skall vara skyldig att ge tillbaka, utan att man väl förvaltar det man fått och för det vidare. Däri ligger sanningen. Utan dagens brusande matta av ljud, klingade det svaret kristallklart.


Det är det jag vill att mina pojkar skall veta: att de inte är skyldiga mig något – förutom att skicka kärlek och omtanke vidare.

2017-02-21

Att micro-tänka

Jag har skrivit om detta förut. Ni få tappra som har följt mig genom åren kommer säkert att sucka lite innombords, likt mina elever när de tycker att jag upprepar mig, men jag känner att jag behöver lyfta det ändå. Det här med att lyfta blicken, med att se de större sammanhangen, med att sätta saker och ting i perspektiv.

Det händer ju lite saker i vårt fina Sverige. En hel del saker faktiskt, enligt president Dump, förlåt: Trump. Nåväl. Jag lämnar det därhän, för det han gör är inget nytt under solen; andra galningar, med olika politiska färger och olika, förklätt, religiösa undertoner har i mammons namn gjort likadant: gått över lik enbart för att skapa egoistiska, egna fördelar. Så har det alltid varit. Och kommer förmodligen förbli rätt länge till. Man skapar ett ”yttre hot” och låter massan koncentrera sig på det, medan man förser sig själv med det man vill. Inget nytt alls. Det intressanta är att massan, allt som oftast, går på det.

En natt tittade jag på History Channel. De visade ett program om Vlad Dracul, Valakiets härskare. Jag har läst en hel del om honom innan, då delar av min morfars släkt eventuellt kommer från detta område i nuvarande Rumänien. Man pratade här om hans krigslist, om hur han, ensam då det begav sig, kämpade mot det Osmanska riket. Hans stridmetoder var fruktansvärda och han offrade stora delar av sitt folk. Förmodligen blev det inga rubriker om det i Sverige dock. Ty inget Internet fanns. Att det hände ändå, finns det många vittnesmål om.

Jag tittade på ett program om hur manchurerna slaktade de ledande inom Ming-dynastin och hur de, med hjälp av en förrädare, lyckades döda de Mingtrogna Shaolinmunkarna. Det var ett förödande krig och en fruktansvärd slakt. Förmodligen hörde man inte mycket om det i nyheterna i Sverige. Ty inget Internet fanns. Att det dock hände, råder det ingen tvekan om.

Och så finns det de här mindre sakerna, de som faktiskt hände lite närmare oss, både i tid och i rum. De fruktanskvärda experiment som svenska staten utförde på de mentalt funktionshindrade på instutitionerna under 20-talet. Hur man stötte ut ”tattare” ur samhället och hur man behandlade arbetarna som välde in från landet till de större städernas fabriker under förra sekelskiftet. Det finns att läsa om misär, om ”no-go-zoner”, om misshandel och prygel i bland annat älskade Per Anders Fogelströms romansvit Stad. Han skriver där om allt det där som man kanske inte såg. Om man valde att inte se.

För det är det det handlar om. Det som hände i Rinkeby i natt är inget nytt. Det har alltid funnits. Med olika inblandade och på olika ställen. Om man har haft förmågan att se, har man alltid kunnat hitta det. Utanförskap. Hat och misstro till samhället och media. Slagsmål utan egentlig mening. Kriminella grupperingar. Det har alltid funnits. Tyvärr. För bara för att det alltid funnits betyder det ju inte att vi skall acceptera det. Tvärtom.

Men jag vill att man förstår mekanismen. Att man inte hänfaller till idiotkommentarer och avslöjar sig själv som den okunniga person man inte borde vara. Det är inte ok – på något sätt – att upplopp händer. Vi har misslyckats. Men att påstå att det aldrig har hänt förr, är ren lögn. Det har alltid hänt. Frågan är vad vi skall göra åt det. Punkt.

Innan jag lämnar min betraktelse, vill jag bara dela ett minne för att belysa det jag skrivit ovan: många i min bekantskapskrets hyllar Berlin som utflyktsmål: musiken, pubarna, utställningarna, ”vibe-en”!! Det Berlin som jag sett har inget av det. Jag besökte Berlin i sällskap med papperslösa. Jag såg förorter, stora matmarknader, en mängd olika Aldi, Lidl och betong. På västsidan av Berlin. Jag blev hånfullt bemött i de finare affärerna i centrum för att mitt sällskap var en mörkhårig kvinna som jag inte talade tyska med. Märk väl: jag var aldrig rädd, men man ser det man ser. I Thailand väljer många på semester att inte se prostitutionen. Till exempel.


Lyft blicken. Tänk macro – inte micro.

2017-02-20

Att minimalisera

Häromdagen insåg jag att vårt diskmaskinmedel – de små ”tabletterna” – var på väg att ta slut. Suckande tänkte jag på att det kostar en del att köpa nytt, runt hundralappen, innan mina tankar fortsatte syssla med andra vardagliga banaliteter. Lite senare stod jag vid vår tvättmaskin och laddade en ny tvätt. Mekaniskt lyfte jag ut den lilla emaljbehållaren som jag har tvättmedlet i och, återigen suckande, konstaterade jag att jag behövde köpa mer tvättmedel. Också.

När jag ändå stod i vår groventré med en maskin i gång, öppnade jag dörren till vårt förråd – jag tänkte att jag skulle titta över vår ”återvinningscentral” och se om jag behövde åka i väg till sopsorteringen. Väl därinne – uppe på en hylla såg jag ett stort ekonomipack med diskmaskintabletter. Och ett stort paket tvättmedel. Som jag köpt och ställt undan. Och jag blev stående därinne i vårt förråd.

Jag mindes. Mindes 12 år tillbaka i tiden. När vi kämpade för att få ihop till ett paket tvättmedel. När jag hade gått och förundrat tittat på alla finurliga och chabbychick-fina emaljbehållare som det stod ”tvätt” på, och undrat över vad för slags människor det var som köpte sådana? När jag knappt hade pengar ens för innehållet. Jag hade skakat på huvudet då och fnissat lite för mig själv. Tänk vad fånigt! Som om det var något man behövde! Om jag hade haft de extra pengarna, hade jag köpt ett extra paket tvättmedel. För jag visste att det inte alltid var självklart att jag skulle ha råd.

12 år sedan. Och här stod jag nu. Och hade precis laddat en tvättmaskin med tvättmedel ut en emaljburk som stod på behändigt avstånd i ett skåp ovanför tvättmaskinen tillsammans med strykjärn och annat jag kanske skulle behöva. I min egen tvättstuga.

Och jag fylldes med tacksamhet. För det lilla, men ack så stora. För att jag fortfarande köpte ekonomiförpackningar – om uti fall att - för att jag någonstans i ryggmärgen tydligen fortfarande inte tog saker och ting för givet och för att jag fortfarande hade förmågan att minnas. Ty utan att komma ihåg, utan att leva i nuet med dået, blir vi alltför mycket mellanmjölk. Alltför tillbakalutade. Alltför bekväma. Och jag fylldes med tacksamhet över att jag inte var alltför bekväm.

Förmodligen är jag minimalistisk på ett helt nytt sätt: jag minns de små sakerna, de små känslorna, som ändå betyder eoner av lycka för mig. Och jag hoppas att jag kommer att kunna hålla kvar vid det – för vem vet: i en framtid kanske det kommer att vara det enda vi kommer att ha kvar. Förmågan att glädjas åt det mycket lilla: få se solen igen, kunna släcka törsten, stilla vår hunger med en bit bröd.


Tacksamhet.

2017-02-18

Att se när ljuset slocknar

Jag promenerar till och från arbetet varje dag. De dryga tre kilometrarna tar ungefär tjugofem minuter att gå och det går inte en morgon utan att jag känner mig så otroligt lyckosam. Det är en så fantastiskt magisk omständighet att jag haft den ofattbara turen att få ha det så här! Bara tänk: varje morgon får jag en hel halvtimme för mig själv - i lugn och ro med mina egna tankar i en värld som just håller på att vakna.

Jag promenerar först på en grusväg genom ett vackert bostadsområde som böljande i vågor, plöjer fram mellan vackra lövträd av alla de slag. Jag ser ekorrar, harar och råddjur. Ibland följs ljudet av mina steg av fågelsång. Morgonen vaknar försiktigt och jag skymtar gryningen.

Jag promenerar sedan på gång-och cykelvägar in mot staden. Ser lamporna i husen och skymtar andras morgonbestyr. Vägen är alltid vacker. Men det vackraste hände för några veckor sedan: då slocknade ljusen på min promenad! Äntligen var det tillräckligt ljust tjugo över sju på morgonen för att gatlyktorna skulle släckas!  Äntligen var vårvinterljuset här! Då ni, då finns det hopp om ännu en vår.

Det slog mig där och då: detta måste vara enda gången man fylls av hopp för att ljuset försvinner. Ty det ersätts inte av mörker, utan av det sanna ljusa. 


2017-02-08

Att klottra

Bänkarnas slitna perstorpsskiveimitationer genomkorsades av dem. De slitna dörrposterna på toaletterna sände ut meddelanden. I omklädningsrummens duschar fanns spår av det. De fanns överallt. Redan då.

På lycktstolparna. På bänkarna man satt på. Inristat i klätterställningen på lekplatsen och karvat på den allmäna anslagstavlan nere vid stranden. De fanns överallt. Så att alla kunde se.

Klottret om vem som var hora. Vem som var ett luder. Eller CP. Vem som knullade, vem som hade störst bröst eller vem som luktade illa. Det fanns vidhängande telefonnummer och ibland kunde telefonen i hallen, under spegeln på hallmöbeln, ringa och någon frustade skrattande fram att de tyckte att man skulle duscha.

Allt detta har flyttat ut på det allomfattande nätet. Det inser jag när jag inte längre kan följa olika telefonnummers mönster inristade på olika ställen. Jag inser det när jag varit borta en dag eller två från sociala medier. Ty kraften i allt värdelöst klotter är så mycket större nu när det är koncentrerat som det är idag. Fördelen är att man kan stänga av. Det var svårare att inte se karvningarna i skolans stenmur.

Se där. Inte svårt att hitta fördelar med sociala medier. Avstängd behöver man inte störas av det. Svårare att stänga av allmäna anslagstavlor och dörrposter.