Att Bucket Lista

Mitt i nattens mörker. Sitter jag till slut uppflugen i skräddarställning i soffan med laptopen i knät. Jag är trött. Så ögonen går i kors, men det är först nu jag haft tid att sätta mig ner. Men det är inte särskilt synd om mig inte. Jag är ledig i fyra dagar nu. Så jag kommer att få sova i morgon. Länge.

På förekommen anledning – jag har sett en sådan lista inne hos Asta – tänkte jag författa min bucket lista, min ”görainnanjagdörlista”. Det intressanta är att jag har svårt att få ihop särskilt många punkter. Vad månne det säga om mig? Att jag har dålig fantasi? Att jag sitter nöjd med den hand som livet givit mig? Tja, inte vet jag. Men så är fallet i alla fall, varnar jag innan delar min lista.

1.  Uppleva att mina söner är lyckliga vuxna

2.  Köpa en liten lägenhet, ett rum och kök, under takåsarna i Paris

3.  Köpa en liten stuga, ett rum och kök, i något Medelhavsland

4.  Resa till Australien

5.  Resa till Petra i Jordanien, till Kina, Burma och Singapore, Indien, Peru och Chile, Sydafrika.

6.  Besöka Berlin, Italien och Hawaii. Barcelona och Rom.

7.  Bada i Döda Havet.

8.  Ge ut en bok

9.  Lära mig arabiska och mandarin

10. Tjäna tillräckligt med pengar på att föreläsa och skriva

  Det är nog det hela. Om jag gör den på mitt sätt.

Att storma

Det stormar på västkusten i kväll. Ute ryter vinden och går bärsärkagång i det som inte alls särskilt längesedan varit dess hem att fritt virvla runt i. Nu finns där hus, byggnader och människor som helt utan att be om lov, flyttat in. Därför sliter stormen rasande i dessa styggelser. Utan att förvarna, utan att be om ursäkt.

Regnet piskar mot rutor som står i vägen. Får dem att bågna och svikta. Tegelpannor studsar mot asfalt och gräsmattor. Havet piskar mot den vita sandstranden och mot hamnens vågbrytare. De ouppdragna båtarna hukar sig och spjärnar emot när stormen och vattnet river i dem. Det är alle man för sig. Ingen nåd. Inget förbarmande.

Det är så här det är. En storm är en storm är en storm. Oavsett hur mycket vi civiliserats. Oavsett hur smala och välanpassat uppkopplade vi blivit. En nyttig lektion i att inse ens litenhet. I allt det stora. Ty, det finns saker vi inte råder över. Oavsett vad vi lurats att tro. Det är det stormen väsande viskar till mig där jag står bakom gardinen i mitt köksfönster, blickande ut mot den mörklagda gatan. 

Att recensera "Sju jävligt långa dagar"

Så var det åter dags – Bloggdala samlar sina invånare på det lilla torget för att diskutera den senaste boken. Jag skyndar mig ut innan dagens solljus bleknar bort. Vi har läst ”Sju jävligt långa dagar” av Jonathan Tropper, och skall nu avslöja för varandra vad vi tyckte om boken.

Det är en bok som är lätt att läsa. Med ett direkt tilltal och ett enkelt språk, utan att på något sätt vara trivialt och simpelt. Som läsare kastas man in i berättelsen: ” ”Pappa är död”, säger Wendy lite sådär i förbifarten, som om det har hänt förr, som om det händer varje dag” är det första att läsa. Och sedan bjuds man på en lätt hisnande historia. Som ändå är vardaglig. Hopvävd på ett intelligent vis.

Boken beskriver sju dagar i familjen Foxmans liv. De sju dagarna de skall sitta shiva för sin döde judiske far. Berättaren i boken, Judd, kommer motvilligt tillbaka till sin barndoms hem för att återse sin mamma, sin äldre bror Paul, syster Wendy och lillebror Philip. Dessa starka, egensinniga personer skall försöka låta bli att ironisera ihjäl varandra av respekt för deras far. Det går sådär.

Via Judd tecknas alla karaktärer och mejslas fram under historiens gång. Och precis som i andra utvecklingsromaner, genomgår karaktärerna en metamorfos, en förändring, allteftersom. Det intressanta är tanken, om människorna verkligen ändras, eller om det enbart handlar om att berättaren mognar och kan se på dem och händelser ur ett annat perspektiv. För här utvecklas Judd just av den anledningen att han återvänder hem, och inte för att han lämnar hemmet.

Under de sju dagar man får följa familjen får man också inblickar i scener från deras liv. Händelser som främst har varit av betydelse för Judd, men som också låter en närma sig de övriga familjemedlemmarna. Dessa scener är många gånger dråpligt beskrivna och hela boken genomsyras av en svart galghumor. Judd har ju trots allt två månader tidigare kommit hem för att fira sin frus födelsedag och hittat henne i säng med sin chef. För att komma vidare i livet, tar han till familjen Foxmans främsta vapen; galghumorn.

Jag tycker faktiskt om boken. Just för att karaktärerna tillåts få djup och för att de är mångfacetterade. I början var jag avvaktande då jag tyckte den var fånigt, grabbigt skriven, men allteftersom jag fortsatte läsa förlät jag den för det första intrycket. Jag kan rekommendera den varmt. Varje gång.   

Att mötas på samma nivå

Så många gånger. Så många situationer. Saker blir sagt med den bästa av intentioner. Och ändå blir det så smärtsamt fel. Så hudlöst skamligt. Och kvar finns bara funderingen om hur man skulle kunna undvika det. Nästa gång.

Såg höstens skolbio med mina elever idag: ”Äta, sova, dö”. En svensk social-realistisk film. Med svart humor och filmad genom ett grått filter. Om en tjej, Rasa (Rascha) och hennes pappa. Rasa arbetar på en salladsfabrik och hon försörjer sin pappa. De bor i en liten namnlös by på skånska landsbygden. I ett slitet hus. De är från Montenegro, men Rasa var bara en liten bebis när de kom hit.

Rasa förlorar sitt arbete, och hennes framåtanda och driv prövas. På många, många sätt. Och hon får en mängd goda råd. Av coacher, handledare. Som alla verkligen menar väl. Men det blir så fel. Hennes pappa älskar verkligen henne. Men det han säger blir inte rätt. Rasa är så klok, men det klaffar inte. För människorna möts inte på samma nivå.

Det är inte förrän man kan mötas på samma nivå som alla i kommunikationen faktiskt ärligt kan förstå varandra. Det visar filmen på ett smärtsamt sätt. Den visar annat också, men detta fastnade hos mig. Det är en vemodig, långsam film. Värd att se för den som har tid att fundera, kontemplera. Något ungdomar i skolan, idag, inte tycktes ha. De sov.

Att kanske

"Kanske skall jag sluta tala? Helt och hållet? Låta tankar och önskningar gå i dvala? För hur jag än sparsmakat yttrar orden faller de tungt. Tydligen. Sättet jag talar på är fel. Tonen jag använder är inte rätt. Avsikten med vad jag säger är inte korrekt. Förstår jag av den tystnad som möter.

Kanske skall jag sluta tala? För mitt i en mening tystnar jag ändå. Mitt i en förklaring försvinner mina ord. Ingen finns och tar emot dem och i det kompakta ingenting som möter dem faller de platt. Bara för att jag för en gångs skull faktiskt rakt av försöker beskriva det jag ärligt känner. Så finns det inget att landa i. Anar att det är ovanan i det hela.

För så har jag inte talat innan. Då jag alltid först föreställde mig hur det jag skulle yttra skulle påverka. Föreställde mig alla scenarier, alla möjliga utgångar. Och alltid valde de orden som skulle orsaka minst oreda, minst irritation. För dig. För alla.

Och nu. Nu när jag talar från hjärtat, när jag gör mina tappra försök att uttrycka mig sant, möter jag avsmak. Så kanske skall jag sluta tala? Bara lyssna. Och göra. Så blir alla nöjda."