Att postjullista

Så här en natt mittemellan. Mittemellan två år. Mellan två helger. Sitter jag än en gång med benen utsträckta på divanen och flersaksarbetar: jag gör terminsplaneringar för mina fem olika kurser, fyller i sammanträdestiderna i den nya kalendern, planerar nyårsmiddagen, skriver blogginlägg, skriver en projektskiss och försöker läsa klart boken jag skall recensera om ett par dagar.

Det är inte helt lätt. För samtidigt jag gör detta funderar jag på miljoner saker. På mitt manus (när kommer DET bli klart?) På mitt hjärteprojekt Falkenbergare Tillsammans och allt antirasistiskt arbete jag vill utveckla där. På min årligen uteblivna egentid (FINNS det ens något sådant? På riktigt?) Så därför beslutar jag helt sonika att göra något helt annat just nu: postjullista!

1. Hur såg julen ut hemma hos dig? Minimalism eller glitter och bling?

Julen hos oss är nog vad många skulle kalla ”traditionell”: rött, vitt och grönt. Med röda gardiner i rummen på nedre våning, där vi umgås. Men en öppenspis och en krans. Med massa tomtar som flyttat upp på den stora skänken. Och en gran på varje våningsplan. Röda virkade dukar som min älskade farmor virkat och en paketkalender som min mamma broderat. Alltså: nej – inte särskilt minimalistiskt och inte särskilt ”blingigt”

2. Har du gjort något för att hjälpa en annan människa (utanför familjen) i jul, eller utför något annat välgörenhetsarbete?

Ja. Min man och jag deltog i projektet ”En julklapp till alla” och hjälpte till att dela ut julklappar till invånare i vår stad. Vi fördubblade också pengen vi skänker varje månad, så det blev några tusen. Jag gav tiggarna i staden en rejäl slant, men det kan nog inte räknas, för det gör jag så ofta jag kan.

3. Vad har varit vackrast i jul?

Ljuset i barnens ögon när de förstod att julklapparna vi kom med faktiskt var till dem. Fast det skar i hjärtat när man stod där – och att man sedan kunde åka hem till sina egna pojkar, som har allt. Och man visste att varje dag är en kamp för dessa familjer.

Det andra som var vackert var mina båda pojkars fina ord efter att de läst sina julbrev som jag skriver till dem varje år. Kärlek!!

4. Största nyheten under julen?

Här får jag hålla med Åsa (som jag snodde listan ifrån) när hon skriver att det var nyheten om extravalet som inte blev av. Mycket för att jag levt med politiken och dess verkningar hela året. Livet.

5. Främsta sysselsättningen under julhelgen har varit:

Umgänge! Umgås med sönerna, man, syskon, familj. Umgås med tankar och funderingar. Spelat kort. Skrivit; kanske inte alltid det jag velat, utan väldigt mycket jobbrelaterat.

6. Inför nyårshelgen hoppas jag:

Att jag kan få fortsätta umgås! Vill hinna träffa ett par tre kompisar också. Och jag kommer förmodligen att hinna göra just det. Denna jul- och nyårshelg har varit välsignat fridfull. Underbart!  

Och jag önskar er alla ett gott slut och en fantastisk början! Vi skall fira med mat hemma – bara vår familj. Utan fyrverkerier men med tomtebloss och alkoholfri champagne! All kärlek!

Att irra omkring

Jo, så sitter man här. Vid bordet i köket, den siste lördagskvällen i december år 2014. Och jag blir inte riktigt klok på en hel del saker. Det finns så många tankar som förvirrat vandrar omkring inne i det som skall föreställa min fungerande och rationella hjärna.

Det verkar som om… Som om jag har tappat en manussida i det som alla andra verkar ha fullt grepp om. Alla kan sina repliker, de står och rapar upp monologer och höjer sina röster till höga teatraliska höjder. Statister bugar och bockar och lyder, för andra osynliga, vinkar från någon bakom en kuliss. Tempot är högt och alla verkar ha ett mål. Eller?

Det tar en stund för mig, det erkänner jag villigt, med sedan märker jag: alla står och talar inför tomma stolar. Publiken finns ingenstans och överallt. Alla röster blandas i en kakafoni som bildar ett evigt surr i ett ingenting. Likt de ständigt föränderliga bilderna i barndomens kaleidoskop är allt bara illusioner. Allt existerar enbart en kort sekund.

I min mänskliga enfald trodde jag att alla förstod att SD inte kommer att minska bara för att man nu lyckats förhandla sig fram till ett avtal och undviker ett nyval. För avtalet man fått till handlar inte ett skit om SD. Utan om att vi andra faktiskt kan ta ett ansvar. Att vi andra inser vad som skulle kunna hända. Och ett kort ögonblick tyckte jag att det var vackert. Oerhört vackert. Tills någon - på något medie, i något inlägg – solkade ner det. Genom att skriva: ”SD minskar inte”. Och?

SD kommer inte att minska på ett tag. Enfald av det slag går inte att tvätta bort så enkelt. För vi måste tillsammans arbeta för att få ett rättvist samhälle och ett solidariskt samhälle. Bara då – när ALLA kan känna sig inkluderade kommer SD att minska. Ty, så länge människor befinner sig på marginalen, så länge vi har invånare som känner sig bortglömda och ratade, kommer det budskap som SD sprider – om ett ”VI och DEM”, om att ”skulden är NågonAnnans” - låta som musik i deras sargade öron. Så har det alltid varit. Så kommer det alltid vara.

Och ändå så hör jag det raljeras över ditten och datten i etern. Om att ”vi skall väl få se ditten och datten” och ”vem som har sålt ut sig för vad” Och jag hör att alla talar för tomma bänkrader, förutom det faktum att alla har en liten klick med sig som applåderar just deras ord. Men inte en enda talar MED  någon annan. Inte en enda verkar förstå vad som hänt. Och där irrar jag omkring. Oförstående.

Kampen är inte slut. Vi har otroligt mycket arbete kvar. Vi måste försöka rädda det som räddas kan av vår miljö. Vi måste inse att världen snart imploderar. Vi måste förstå att vi måste leva tillsammans – ty utan varandra kommer vi att gå under. Fortare. Jag trodde att vi förstod det. Och ett kort ögonblick var jag lycklig över ett beslut. Tills någon, som uppenbarligen visste bättre, solkade ner det.

Och jag letar förvirrat efter den sidan jag tappat bort. Med mina repliker.  

Att önska God Jul

En egenhändigt bunden krans! En absolut första gång för en opysslig Ergo.

Ett år går fort - nu är det jul igen! Jag önskar er alla, läsare, familj, släkt, vänner och bekanta en riktigt God Jul! Var rädda om varandra och glöm inte bort att göra för andra vad ni skulle önska de gjorde för er. 

Kellemes karácsonyi ünnepeket kívánok mindannyiatoknak; kedves család, rokonok, barátok és ismerösök. Vigyázatok egymásra!

A year goes by really fast and now it is Christmas again. I wish you all: bloggfollowers, family, relatives, friends and aquintances a Merry Christmas. Take care of each other and always remember to treat others the way you would want them to treat you.

Urime Krishtlindjen!

Och alla ni som inte firar jul - hoppas att ni har ett par dagar då ni kan andas friare och må väl! 

Att lära sig

Idag fick jag lära mig. Många saker. Som man gör om man med öppet sinne möter nya människor. Jag lärde mig till exempel att Australiens aboriginer (av latinets; ab origine – av ursprung) inte förrän i modern tid, 1967 (!) fick statusen människa i Australien. Innan hade de inte räknats in bland invånarantalet, de räknades till floran och faunan!!

Jag fick lära mig – återigen – att människor verkligen inte är de vi tror. Kanske var det inte en lärdom så mycket som det var ett konstaterande och en bekräftelse på en tanke jag länge umgåtts med. Och jag upphör aldrig att förvånas över oss människor.

Så funderade jag – vad vill jag att andra människor skall lära sig av mig? Vad skall de bära med sig av efter ett möte med mig? Mina söner, vad skall jag ha lärt dem? Jag vet inte jag. Men ett sms från B – vår äldsta – idag, talar för att jag har en fantastiskt klok 14-åring:

S och jag var båda iväg en stor del av dagen på en aktivitet där vi delade ut julklappar. B och hans lillebror var ensamma hemma, båda med feber och förkylning. S, min man, skickar ett sms om att vi snart är på väg hem. Och så får han följande sms tillbaka från B: ”Ta den tid det tar pappa. Vi vet att det ni gör gör gott för andra”.

Bara så där. Fjorton år. Och det känns som om jag inte behöver lära min son någonting. Som om han fattat det mest väsentliga. Redan.

Så jag vill dela med mig av en ännu en dikt från Stig Dagerman. Lite apropå diskussioner kring de människor som befinner sig allra längst ner i vår ”välfärd”. Han skrev detta 1954. Och det verkar som om tiden stått stilla: 

”Varning för hunden!   (”Nog är det ynkligt att folk som har     understöd skall få ha hund” Sagt av en fattigvårdsordf. i Värmland)

Lagen har sina blottor.

Hund får de fattiga ha.

De kunde väl skaffa sig råttor,

som är skattefria och bra.

Nu sitter folk i små stugor

med dyrabara hundkreatur.

De kunde väl leka med flugor,

som också är sällskapsdjur.

Kommunen bara betalar.

Det måste bli slut på, ity

att annars köper de valar,

fruktar herr Åleby.

Något måste beslutas:

Hundarna skjuts! Inte sant?

Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,

så spar kommunen en slant.”

  

Att om stilla nåd bedja

Det var ett tag sedan nu. Som jag kunde samla mina tankar till att formulera vad jag känner. Tänker. Inte för att det inte funnits ord och satsmelodier som trängts och velat få komma på pränt – utan just för att orden som kommit många gånger varit förlorade i tröstlöshet, i misstro och ilska. Och jag ÄR inte tröstlös, misstrogen och ilsken. Oftast.

Jag är djupt kontemplerande just nu. Funderar över kosmos, människan och världen. Över glädjen i att fira jul, tacksamheten över att jag är jag, men också frustrationen över att jag är jag. Med så mycket samvete, känslor och tankar. Kan man få bli fri från sig själv en stund? Hänga av sig sitt huvud och bara existera. Utan att oroa sig över orättvisor, mord, hat och sårade känslor?

Jag skulle vilja det. Få stilla nåd. Bli förlåten min ilska och min brinnande vrede. För även om jag tror att jag rättfärdigt riktar den mot ”rätt” håll är det ju ändå samma vrede som riktas mot mig. Och de mina. Människan är förunderlig. Så jag fortsätter att arbeta. Med att sprida gott. Men under ytan kokar min vrede. Så tro inte att jag inte ser.

----

Om tio timmar skall min man och jag dela ut julklappar till kommunens barn. Till dem som annars inte hade fått några. Vår stads fina invånare har lämnat in en stor mängd julklappar. Och vi skall under fem timmar dela ut dem. Dagen efter fortsätter några andra.

Våra pojkar ligger hemma i feber. Det är da’n, före da’n, före doppareda’n. Vi har väl en del att göra, vi med. Men vi väljer att göra detta. Denna jul. För att det är viktigt. Och kanske för att det kommer att svalka min vrede något. Kanske stillar det skavet i mitt hjärta? Eller kommer det kanske skapa ett öppet sår? Kring dylika saker funderar jag i natten. Och ber om stilla nåd.

Att tillskrivas

I löftenas kölvatten måste jag inse en sak. Att jag icke är en människa som sätter upp delmål för mig själv att nå. Jag är inte en löftesmänniska. Jag är mera en summerarmänniska. En som tolkar och summerar det som varit, som skrutiniserar och undersöker olika infallsvinklar. Varför blev det som det blev? Vad kan undvikas, vad bör upprepas?

Vad säger det om mig? Egentligen? Att jag inte uppnår saker och ting? Att jag aldrig rör mig framåt? Nej. Det är inte så jag ser på det hela. Jag strävar kontinuerligt framåt – mot ett högre mål. Därför sätter jag inga delmål. För vill jag något tillräckligt mycket så arbetar jag mot det målet. Jag är strängt ärlig mot mig själv och skulle aldrig drömma om att bedra mig själv.

Därför tränar jag ensam. Tränar hårt, utan att fuska. Springer de där kilometrarna, gör all de där upprepningarna med just de vikterna. Även om jag är mol allena utan publik. Jag gör klart städningen/tvätten/disken, rättar proven, gör planeringarna etc. som jag förutsatte mig göra. Trots att ingen vet att jag eventuellt skulle bryta mot ett icke uttalat löfte till mig själv. För det är efteråt jag summerar. Vad jag gjort. Tänkt. Sagt. Och åstadkommit. 

Förmodligen kan jag tillskrivas en massa tråkiga epitet. När jag tänker efter. Och summerar. 

Att mittinattenvaka

Som ett löfte om ordning singlade de ner från himlen. Och förundrade stod vi i kvällen och höjde våra ansikten mot skyn. Stora, vackra flingor som bildade ett tunt täcke över den trötta marken. Av den väntade stormen blev det ingenting. Utan vi kunde ta ett djupt andetag och vara i december. Bara så.

Kunde det kanske vara ett tecken? En liten, liten respit från en styrande makt? En glimt av en god och vit vintervärld? Ja, vem vet. För ingen av oss tror längre på någon högre makt, på någon gud eller allah. Vi trodde på människan. På hennes godhet.

På att vi alla faktiskt är födda att älska. Att vi kanske blir lärda att hata, men att vi innerst inne är goda. Ja, på människan trodde vi. Och vi försökte leva som vi lärde; att ta hand om varandra, att dela solidariskt, att arbeta och ta ansvar. Ja, så gjorde vi.

Och så ämnar vi fortsätta. För det är det enda sättet vi kan. Vi KAN inte hata på grund av ursprung, på grund av religion, sexuell läggning, ekonomisk ställning, funktionshinder eller ålder. Vi kan tycka väldigt illa om handlingar och kanske till och med döma en handling. Men vi är inte upplärda att hata. 

Så när vi stod där i kväll, med våra ansikten höjda mot himlens snöflingor, mina pojkar och jag, kunde vi andas i december. Och ana en högre makt.

Att bli renad

Ibland så sammanstrålar kosmos alla strömningar. Ur kaoset föds en struktur. Och man förstår. Och blir renad. Katharsis. Jag tror det är det som händer nu. Denna stormiga urtidsdag på västkusten.

Vindarna ryter utanför. Drar och sliter i världen. Himlen fulgråter stora tårar som störtar över världen på tvären. Det är en jämngrå tjocka. I två dagar har jag svajande försök kontrollera min värld. Sedan försvann jag in i en migrän. In i en jämngrå tjocka. Med mitt eget rytande klingande inuti mitt huvud.

Men så plötsligt idag inser jag. Strukturen föds nu. Ur kaoset. Och mina tankar och jag blir renade. Liksom världen. För ur askan kommer det nya att resa sig. Jag kommer att resa mig. Jag kommer att kunna kravla mig ut från under det dystra täcket.

För saken är den att jag är jag. Varken mer eller mindre. Vad världen med dess människor i gör, kan jag inte styra. Jag kan blott styra mig själv. Så jag kan bara göra så gott jag kan. Och i allt detta kommer det jag gör kanske inte göra något större intryck. För världen. Men för mig. Så jag är renad nu.

”Jorden kan du inte göra om

Stilla din häftiga själ!

Endast en sak kan du göra –

en annan människa väl.

Men detta är redan så mycket

att själva stjärnorna ler –

en hungrande människa mindre,

betyder en broder mer!”          Stig Dagerman

Att adventa

Vet du. Ibland lyckas jag. Leva lite som om jag vet vad jag gör. Som om jag vet vad som väntar. Jag planerar julafton. Lyssnar på julmusik ”Himlen i min famn”. Jag tittar på ”Ensam hemma 1” med sonen och skrattar högt åt de klantiga inbrottstjuvarna.

Jag läser tidningen och småpratar om årets julklapp. Förbereder julgodisbak och rättar mina elevers glosförhör. Som om allt det där spelar någon roll. Vissa stunder kan jag faktiskt det. Verkligen vila i det som är nu. Utan att oroa mig. Och tänka framåt. På alla om och men.

Någonstans vill jag nog tro på att det är annorlunda nu. Att det som hände då inte kan hända nu. Att det som då kunde döljas och höljas i ovetskap, inte på något sätt kan döljas nu. Och att det därför kanske, bara kanske, inte kommer att få samma utgång. För jag vill så gärna tro att det kommer att bli annorlunda nu. Denna gång.

Hur gör andra? Hur gör de när de äter julbord? Snörar på sig dansskorna och går ut och dansar? När de lägger ett glasunderlägg under den där ölen? När de plockar upp pläden från golvet och lägger den på plats över soffkarmen? Funderar de någon gång som jag? 

Jag önskar jag visste. Att jag finge vara dem. Som inte oroar sig. Som inte funderar som inte skaver inuti.

Att släppas vind för våg

Det luktade jord idag. När jag skyndade mig mellan två lektionssalar på det stora gymnasieområdet, slog doften emot mig. Jord. Och höst. Jag höjde blicken. Runt omkring mig hade det blivit höst igen; borta var den högre, klara luften och av den kallt lysande solen syntes ingenting. Vintern hade tydligen bara kommit på ett kort, veckolångt besök.

Lite dröjande saktade jag stegen och insåg att jag älskar årstiderna. Alla fyra. För jag tycker om växlingarna. Jag behöver dem, strikt återkommande och som en sanning i det övriga kaoset. Efter en lång, skön sommar, kommer en mörk och jordig höst. Därefter väntar en krispigt klar vinter, som sakta övergår i porlande vår. Vilken till sist djupnar i sin färg och blommar ut i full sommar. Det är så det skall vara. En cykel. En cirkel. Utan avbrott.

Och nu gjorde mig jorddoften lite förvirrad. Jag kände mig lite förråd, lite lämnad. För i tider som denna när A inte längre följs av B, när vem som helst, när som helst får omdefiniera kända begrepp och ord är vi utelämnade till kaos. Och om då inte vintern följs av vår utan följs av höst som skuttar direkt till vår, som backar tillbaka till vinter, lyder kaos överallt.

Då har jag ingen sanning att luta mig emot. Ingen cykel. Ingen sluten cirkel. Bara lösryckta ord och definitioner som inte är något värda.