Att tanka tankar

Tankar tankar. Försöker fånga flyhänta fjärilsleenden i hjärtat. Försöket hålla fast det vackra, varma. Och släppa det hårda och härdade. Och borde egentligen sova.

Jag vet att ni är upptagna på annat håll. Att livet far hårt fram med vissa av er. Att andra av er är mitt uppe i lyckliga görande. Och det är väl så. ”Väl”, som i ”bra”. Det är bra så. Men jag vill be om ursäkt. För min frånvaro. Om du märkt av den.

Ty, har du märkt av den, har min frånvaro rubbat dina cirklar. Den har bidragit till att stressa dig lite ytterligare. I en värld där du säkert har fullt upp. Så därför ber jag om ursäkt. För jag vill inte bidra till en negativ energi. Jag vill fokusera på den positiva energin.

I morgon är det åter dags för 10i1. Och jag återkommer kring det. För det verkar som om det har väckt lite olika tankar. Hos andra. Som jag varit tvungen att ta ställning till. Och bemöta. På återseende.

Att oglömma

Hon kämpar med att glömma. Sin barndom. Sin ungdom. Sitt utanförskap. Alla hårda ord. Hennes nu förstörs av hennes då. Hela tiden finns det något som äter henne, som nästlar sig in i hennes varjedagliv. Hindrar henne från att njuta av allt hon har. Döljer hennes vackra ansikte bakom en falsk bild i spegeln. Hon ser inte det vi ser. Hon vill glömma. Dået. Som skapat henne.

Tar in det hon ger uttryck för. Försöker känna in hur hon har det. Sörjer hennes nu. För det försvinner inför kampen om att försöka glömma dået. Och det gör att dået ges utrymme att förgifta även nuet. Inte har det onda bara tagit hennes då. Det tar hennes nu också.

Kommer fram till en sak. Ett viktigt principbeslut. Som faktiskt funnits inom mig i många år. Jag VILL INTE GLÖMMA! Mest för att om jag skulle glömma, så skulle det kosta mig dyrbar energi som skulle offras från mitt nu. Det skulle krävas alltför mycket styrka till det, styrka som behövs för att leva och uppleva nuet.

Jag vill inte glömma. Tycker inte att man skall glömma. För. Man kan aldrig någonsin ändra det som var. Någonsin. Och att tänka på det åter och åter igen, vilket man gör i processen när man försöker glömma, gör att man heller aldrig någonsin ger sig själv lov att lämna det som var. Man kan konstatera faktum. Sörja. Vårda sitt yngre jag. Kanske aldrig förlåta. Men lämna det faktumet att det var som det var. Punkt.

Mycket hade jag kunnat vara utan. Tro mig. Mycket vill jag inte tala om. Annat känns bleknat. Mindre viktigt. Men. Allt det som var då formade mig. Gjorde mig till den jag är idag. Den jag kommer att bli. Trots att jag hade kunnat stå över en hel del saker i mitt liv, inser jag att jag också varit förmögen att ta beslut andra hade backat inför JUST på grund av mitt då. Beslut som varit otroligt kloka, vackra och viktiga.

Vem vet vem jag varit utan mitt då? Kanske en bättre Monika? Lika troligt är det att jag varit en sämre Monika. Faktiskt. För allt vi upplevt leder fram till vilka vi är. Mest betyder dock våra val. De egna valen. De som vi KAN göra. Hur mikroskopiskt små de än var. Som ett av mina val. När han två millimeter från mitt ansikte spottade mig i ansiktet och sa hur värdelös jag var, backade jag inte. Jag slog aldrig ner blicken. En enda gång. Gav honom inte tillfredställelsen. Det kostade på. Men jag valde att inte vika mig.

Så. Snälla du. Tror du att det är möjligt att gå vidare utan att glömma? Utan att låsa sig fast vid det fruktansvärda dået? Kom ihåg det. Göd din ilska mot de människor som tog ifrån dig ditt då. Men ge dem inte ditt nu! För du är vacker. Och värd så mycket mer! Värd att låta bli att oglömma dået. 

Att samla intrycken

Det är mitt i natten. Helgnatt. Klockan är snart två på söndagsmorgon och jag skriver mitt andra inlägg denna natt. För nu kan jag kanske till sist samla mig. Samla mina tankar, mina intryck. För det är underligt. Underligt vad en kylslagen januarivecka kan ge många intryck.

Först och främst så har min oändligt vackre B fyllt 14 år. Och helt plötsligt upptäcker jag att han är längre än sin far. Att han har större fötter. Och att när han kramar om mig så är det jag som blir omsluten av hans armar, inte tvärtom. Min fine pojk har blivit stor. Och vet ni vad? Vilken vacker människa han har blivit! Vi har haft kalas för honom idag. Firat honom och sjungit för honom. Och jag älskar honom!

Andra saker har hänt. 10i1 har hänt. En rörelse som jag startat som svar inför mig själv mot allt hat, alla hot, allt uteslutande och all negativ spridning av utanförskap i vår värld. Ett sätt att visa att jag är för det faktum att alla behövs, att vi alla – oavsett om vi tycker om det eller ej – faktiskt är sammanlänkade och måste agera gemensamt i vårt samhälle. Ingen av oss kan existera helt oberoende av andra. Så enkelt är det.

Jag ville höja min röst för gemenskapen, för alla människors lika värde och för det enkla faktum att vi alla behövs. Jag ville ge andra utrymme att stå för samma sak så att vi tillsammans kan innesluta de uteslutna och ensamma i kärlek. I en kall och hård tid.

Detta ville jag göra för att jag faktiskt någonstans fortfarande tror på människan. För att jag ville visa för B och hans lillebror L att jag, deras mamma, står för något helt annat än det som sprids som dynga i vår värld. Och jag ville visa för dem att jag inte räds att stå för det. Inför andra. Och blotta mig. Detta skulle bli min gåva till dem. Ett kvitto på att jag faktiskt gjorde något. Att jag försökte förändra. Så jag startade 10i1.

Fyra fredagar – med start nu i fredags – ville jag samla likasinnade människor på torget i stan. I tio minuter bara. Just för att engagemanget inte skulle kosta på alltför mycket av den dyrbara tid vi människor hushållar med nuförtiden. Mellan 12:50 och 13:00 skulle vi tända ljus och samlas för att visa att vi är för människors lika värde. Inga slagord, inga paroller, ingen politik, religion, inget sådant. Bara människor.

Och jag är faktiskt överväldigad av responsen. I isande kyla och bitande vind samlades över hundra personer i fredags. För att de prioriterade detta. För att detta kändes viktigt för dem. För att de var modiga. Och det är FANTASTISKT! Jag var beredd att stå där själv. För detta är viktigt för mig. Men. Det var viktigt för 100 personer till!

Så nu sitter jag och samlar ihop intrycken. Känslorna. Sitter och sorterar dem. Och ser fram emot nästa fredag. Och nästa. Och nästa. För kanske kommer de igen? Nästa gång?

Att recensera "Kaffe med Rån"

Det är egentligen den 26:e, söndagen den 26:e januari. Men då klockan precis passerat midnatt, räknar jag fortfarande den 25:e. Våra kalasgäster har gått hem och jag har städat och diskat i ordning allt. Så sätter jag mig ner att recensera Bloggdalas senaste bok, ”Kaffe med rån” av Catharina Ingelman-Sundberg.

Jag skyndar ut på Bloggdalas torg. Natten nyper i mina kinder och det är svidande kallt ute. Stjärnorna är så överväldigande att jag måste stanna till utanför min midjehöga stenmur och bara andas av betagenhet. Omsorgsfullt stänger jag min grind och beger mig ut för att höra vad de andra invånarna på vår fiktiva gata tyckte om boken.

Ingelman-Sundberg är en helt ny bekantskap för mig. Har aldrig tidigare hört talas om henne, men då jag av ren nyfikenhet Gogglar henne upptäcker jag att hon är en historiker. Att hon skrivit prisbelönta, historiska romaner hittills. Och jag får det än svårare att gå ihop. För jag tycker om historiska romaner, men jag tycker inte särskilt mycket om ”Kaffe med Rån”. Faktiskt inte. Hur mycket jag än vill. Kanske borde jag läsa en av hennes tidigare böcker? För att ge henne en rättvis chans?

På bokens pärm har Katarina Mazetti skrivit att hon tycker att boken är en underbar skröna – med ett vasst bett. Och det verkar som om jag missbedömt ännu en författare. Mazetti har jag faktiskt tyck ganska bra om. Men nu undrar jag om jag uppfattat hennes böcker på fel sätt – om hon nu tycker att ”Kaffe med Rån” är underbar. För det tycker verkligen inte jag.

Nåväl. Boken handlar om Märtha Andersson 79 år. På äldreboendet AB Diamanten där hon numera bor, är saker och ting inte riktigt bra. Personalen ger de boende piller som de skall ta för att göra dem lugna och fogliga, allt för att själva komma undan med att göra så lite som möjligt. Märtha misstänker vad som är i görningen och smider en plan om att bara låtsas ta dessa piller.

Snart är hon tillbaka till sitt ”gamla jag” och tillsammans med Snillet, Stina, Krattan och Anna-Greta, andra boende på servicehuset, beslutar hon sig för att nog får vara nog och att Pensionärsligan, som de kallar sig, skall slå tillbaka mot det samhälle som svikit dem. Som brottslingar kommer de i alla fall inte få det sämre i fängelse än de har nu!

De förslagna och finurliga ligamedlemmarna har dock inte allt helt klart för sig och allt går inte riktigt som de räknat ut. Juggemaffian och den undre världen är inte något vem som helst kan ta sig an! Och polisen? Går alla lika lätta att lura? Utan att med vilja vilja förstöra något för den hugade, nytillkomna läsaren, måste jag lite sarkastiskt säga att: ”Jajamän!!! ALLA går att lura!! Tänka sig!!

Det är nämligen så. Att boken känns stolpig att läsa. Konstruerad och hoppig. Det känns som om Ingelman-Sandberg inte kunnat bestämma sig för genre; ibland är den lite mysigt ”gammelmodig” med arkaiska uttryck. Andra gånger är det en hård, nåja, kriminalroman och ännu en annan gång är det en vitt berättande skröna. Och för mig funkar det verkligen inte. Jag blir faktiskt mäkta irriterad. För inget känns äkta. Eller roligt. Eller engagerande. Eller spännande. Inte ens språket och dialogerna. Tyvärr.

Så jag rekommenderar inte boken. Men. Jag skall faktiskt ta och läsa en av Ingelman-Sandbergs historiska böcker. Kanske är hon bättre där? Det måste hon vara då denna bok sålts till 14 länder (?!!). Hon måste ju ha ett gott rykte att falla tillbaka på. Men hon kanske skulle ha hållit sig till att skriva en mer renodlad bok? Vem vet? Det lär jag veta när jag läst mer av henne.   

Att grilla

Grillar i vintersnö. Stickig rök i ögon, flammiga kinder. Korvarna bränns vid och med kallstela fingrar plockas de av grillgallret. Kalla korvbröd. Varsin festis och en banan. Längdåkning på ljusgul konstsnö. Grillar i vintersnö.

Kalla fötter i vinterskor. Tre par strumpor mot för tunn sula ger ingen värme. Tjocka tumvantar. I grönt och orange. Skänker värme åt händer och en tjock jacka värmer rygg och axlar. Men fötterna är kalla. Kalla fötter i vinterskor.

Trötta ungdomar. Med glada ansikten och blåmärken efter fall i spåren. Urdruckna termosar. Uppätna bullar. Sitter vi alla i bussarna och andas åter lugnt. Med den rökiga doften av grillen kvar på våra jackor. Trötta ungdomar.

Att tala i nyanser

Utan ett språk? Att vara bunden till ett ordförråd om 1000 ord. Det är allt. Man kan uttrycka det nödvändigaste. Be om hjälp. Säga ”tack” eller ”dra åt helvete”. Men skulle man vilja beskriva känslan av det där mjuka tyget mot fingrarna, hur det liksom var så mjukt att det kändes som fluffigt grädde smakar; som det allra lenaste stället, precis bakom någons öra, du vet, där käkens båge går över i nacken? Att tyget känns precis så mot fingrarna. Hur skulle man kunna säga det? Man skulle vara begränsad till att säga 'mjukt tyg'. Och man hade vetat att det absolut inte var tillräckligt för att verkligen beskriva det.

Många sådana människor har jag mött. Människor som lidit av att sakna ord. Likadant har jag känt. När jag uttrycker mig på mitt modersmål, blir jag en av dem. Mina beskrivningar av en känsla ringer i mitt huvud på svenska, men på ungerska låter jag som en yngre tonåring. Eller en råbarkad sjöman. Jag blir inte jag. För orden är inte riktigt mina.

Runt omkring mig tycker man att jag talar mycket väl och bra. Men jag vet att jag luras. Är bara väldigt bra på att finna mig i situationen. Att härma ett beteende. Att göra det lilla jag kan väldigt bra. Det höljer min otillräcklighet i dunkel. I ett förlåtande ljus. Jag framstår helt enkelt som någon som kan mera, fastän jag inte kan. Och jag lär mig snabbt. Men det är också en gåva.

Tänk om man inte haft orden och dessutom saknat gåvan att härma, att lära nytt och lära om? Jag hade känt mig fattig. Jag känner många som nog känner sig fattiga. På det viset. Som önskar att vi andra kunnat se in i deras själar och höra det som de hör. Det hade gjort dem till komplettare människor. Och berikat oss.

Sen finns det de som är tysta. Oavsett språk eller ordförråd. Eller de som orerar – oavsett om de har något att säga eller inte. Pest eller kolera.