Att recensera "Kvinnan som gick till sängs i ett år" av Sue Townsend

Så var det än en gång dags att lämna min vackert stenlagda lilla trädgård för att skynda ut på Bloggdala torg och möta de andra bokläsarna. Lite ovilligt lämnar jag min hängmatta och stänger grinden, men i den vackra skymningen lyssnar jag gärna till de andra invånarnas åsikter om boken vi läst, Townsends ”Kvinnan som gick till sängs i ett år”.

Boken var mitt val och jag valde den just för att den påstods vara humoristisk. Townsend var en ny bekantskap och jag blev lite ledsen när jag förstod att hon gått bort i år. Men så läste jag boken och skrattade mycket lite. Och med ens så kändes inte sorgen efter Townsend så svår att bära. Och vad spelar allt detta för roll? Jo, boken var läsvärd – jag sträckläste den – men den var sorglig. Väldigt sorglig. Och sorgliga böcker finns det gott om i världen.

Kanske tycker många om den svarta humorn i boken, kanske tilltalar huvudpersonens, Evas, beslut läsaren, men jag tyckte i mångt och mycket att boken var sorglig. Eva bestämmer sig för att gå till sängs samma dag som hennes två barn, tvillingarna Brian Jr och Brianne, åker iväg till collage. Hennes man, den semikända astronomen Brian, blir helt ifrån sig. Precis som Evas svärmor Yvonne och hennes mamma Ruby. Ingen förstår vad som flugit i Eva.

Eva bestämmer sig för, på ett mycket stillsamt vis, att det får vara nog. Att det räcker nu. Att hennes roll i familjelivet är slutspelad. Hennes make, med aspergerdrag, blir helt handlingsförlamad. Vem skall nu vara hans ”lilla fru”? Familjens liv ställs på ända och Eva konfronteras med både sina egna känslor och andras. Hon ställs inför det faktum att Brian haft en älskarinna i åtta år. Hon blir kär, utan att kunna värja sig och hon inser att hon faktiskt inte har särskilt höga känslor för sina barn och att det är ömsesidigt.  

En mängd människor tränger sig in i hennes liv och sovrum. Människor som tror att hon har svaret på en mängd saker. När hon till sist inte orkar med dem, vänder de henne ryggen. Och det är lite här någonstans jag inte får ihop bokens handling. Jag vet inte riktigt vad Townsend vill. Egentligen. För jag tycker att alla karaktärerna är sorgliga spillror av människor. Brian, Brian Jr och Brianne har autistiska drag. Egoistiska och oförmögna till empati. Eva är en otroligt blyg och naiv person som valt (?) att stora delar av sitt liv, bli för bakom ljuset. Tatiana, älskarinnan, är lurad av Brian, Poppy, en collegestudent som tränger sig på familjen, är en obehaglig psykopat, och så fortsätter det.

Ingen människa i boken är lite vanlig. Lite sådär medel. Och kanske är det det Townsend vill beskriva, att vi alla är galna, på ett eller annat sätt? Men hur förklarar man då Alexander, en diversearbetande konstnär, som är den enda som verkar förstå Eva, och som också är den som bryter hennes destruktiva beteende? För han är empatisk. God. Och sådär lagom mänsklig. Alltså får jag inte den teorin att stämma. Och därför blir boken sorglig. Inte dråpligt kul. Inte något med svart humor. Utan något som beskriver att vi alla egentligen är vilseledda dårar.

Att börja början

Klockan fyra en torsdags eftermiddag bestämde hon sig för att sluta tala. Det slog henne helt plötsligt där hon stod i snabbköpskön med varukorgen hängandes på armen. Framför henne i kön stod en överviktig kvinna med spruckna hälar i neongula foppatofflorna. Hon äcklades, som alltid, av andras fötter och skyndade sig därför att höja blicken. En stor virvel i håret där bak. Såg ut som om kvinnan gjort något halvfärdigt; kammat sig till hälften, sminkat ansiktet men glömt göra rent öronen ungefär. Så…..ledsamt. Så otroligt ledsamt.

Just därför kändes henne plötsligt beslut ännu bättre. Vad fanns liksom att säga till tröst till mänskligheten? Vad fanns mera för förklarat och stort att säga som inte varit sagt innan? Vad mera fanns att säga som inte lyssnades till, som misstolkades eller som helt enkelt förlöjligades? Inget. Det fanns helt enkelt inget mera kvar att säga.

Hon lade upp sina varor på bandet. Mjölk, surdegsbröd, vanlijyogurt och solrosfrön. Rostade och med skalen på. Hon log mot kassörskan och skakade på huvudet när hon fick frågan om hon ville ha kvittot. Hon skyndade sig att packa ner varorna i påsen och gick ut genom dörrarna. Strax utanför stannade hon upp, plötsligt medveten om beslutet hon just tagit. Och den underbara försommar eftermiddagen fick ett extra skimmer. Lätt om hjärtat svängde hon av till vänster, runt köpcentrat, och gick med bestämda steg hemåt. Lycklig och uppfylld av världen.   

Att smälta bort

Det är varmt. I fullmäktigesalen jag sitter i. Luften står stilla i denna vördnadsfulla lokal. De vackra träpanelerna som täcker väggarna i ljust trä, vibrerar i värmen. Arkitektens omsorg om detaljerna syns överallt; i mässingslamporna som på väggen ser ut som vackra fackelhållare, i de vackra texilarbetena som hänger bakom presidiets ryggar och i de massiva skinnklädda stolarna ledamöterna sitter i.

Men det är varmt. För med vördnad följer ålder, följer ingen ventilation. De enorma glasfönstren som utgör den ena långväggen, har generöst öst in solsken och värme under hela dagen och det finns endast ett litet smalt, öppningsbart fönster. Ett. I en lokal för 150 personer.

Vi smälter bort. Eller kanske är det mest jag? Jag vet inte. För jag orkar inte riktigt se mig omkring, orkar inte engagera mig i de andra ledamöterna. Jag koncentrerar mig på att lyssna. På dem som talar. Och vi talar om högre utbildning, om gratis bussresor och om översiktsplanen. De små detaljerna och stora planerna. Som skall tas i en tryckande värme.

Jag smälter bort. Mitt engagemang gör det inte.

Att #inteimittnamn

#inteimittnamn Idag är det ingen bra dag. Jag mår inte bra, oron gnager i mig och det känns som om jag sakta kvävs. Vad skall det bli av oss? Av mina barn? Var någonstans kommer vi att vara välkomna? Vart skall vi ta vägen? För en sak är säker: jag kommer inte att stanna kvar här till "den slutgiltiga lösningen". Men fram tills dess kommer jag att arbeta hårt för mitt älskade fosterland Sverige.

SD representerar inte oss!
Nu är det nog. Nu måste vi som vände rasismen ryggen i valrörelsen och som tror på sammanhållning gå samman ordentligt. Tillsammansrörelsen är här. Och vi tänker fighten för sammanhållning och lika villkor i vår vardag.

Att prokrastinera

Skjuta upp. Är inte av godo. För det som gör ont kommer att göra lika ont i morgon. Eller senare. Obehaget kommer inte att försvinna. Varken för dig eller för mig. Ändå är vi många som prokrastinerar. Skjuter upp saker och ting.

Jag försöker låta bli det. Försöker få saker och ting gjort med en gång. Snabbt. För erfarenheten har visat mig att det är lika bra att få det gjort. På samma sätt har jag fått lära mig att saker och ting inte blir bättre. Med ett undantag: det blir alltid bättre och bättre att vara mamma.

För trots att kärleken till mina söner alltid varit lika stark, växer det också med åren fram en enorm respekt för dem. Respekt för deras fantastiska personligheter, tankar och egenskaper. Så i ögonblicken, timmarna, dagarna med dem prokrastinerar jag med glädje allt som är jag.

Och så något helt annat

Varför i all världen finns dessa dagar? När man tycker så hjärtinnerligt illa om sig själv? När man tvivlar på det man gör, tänker och tycker? När det mesta känns dumt, fånigt och gjort helt i onödan?

Varför lyckas dessa dagar ta sig in i ens verklighet? När man vet att man är lyckligt lottad, frisk och har underbara barn? Tak över huvudet och ett jobb att gå till? Och ändå sitter man och undrar varför man i hela friden inte gjort mer, lyckats mer, blivit mindre äcklig, när man hunnit bli medelålders.

Bävar för dessa dagar. Och hoppas på att det dröjer eoner av tid till nästa gång.