Att recensera "Än klappar hjärtan" av Helena von Zweigbergk

Jag stänger min grind vid stenmuren och blickar in mot min sommarträdgård. I mitt Bloggdala är det nämligen fortfarande sommar, med sammetssvarta nätter och finfina kvällar. Plommon- och körsbärsträden bär en mängd med fina, mogna frukter, alla på plockavstånd. I min trädgård har inga skator norpat åt sig alla körsbären. Nåväl, jag vänder mig om och styr mina steg ut mot torget. Där, vid fontänen skall vi ses. Och tala om den senast lästa boken ”Än klappar hjärtan”.

Så? Vad tyckte jag om den? Till min förvåning tyckte jag faktiskt tillräckligt bra om den för att vilja läsa den i ett sträck! Von Zweigbergk ÄR duktig på att skriva och hon har ett språk som fångar. Hennes tilltal i böckerna känns engagerande, i alla fall en bit in i boken. Det jag tycker om är att hon lyckas ge alla tre systrarna lika starka röster. Och individuella minnen. Det är inte en lätt sak.

Hennes tidigare böcker har jag inte tyckt om. Trots att de förmodligen var lika välskrivna. Det var historierna hon berättade och personerna, som jag inte alls kunde relatera till. Här var det lättare att relatera. Boken handlar om dessa tre systrar som är så olika och ändå så beroende av varandras bekräftelse och kärlek. Och dessa behov fascinerar mig. För att jag absolut inte känner igen mig.

Att hela tiden jämföra sig med sina syskon? Att tro att någon är lyckligare för att någon har pengar, eller tro att någon är ditten eller datten på grund av saker som är synliga skillnader är för mig något ogreppbart. Det är lite barnsligt. Och tramsigt. Och faktiskt inte så lite självupptaget. Det är lite så de känns, systrarna Astrid, Sandra och Lena. Varför är de hela tiden så förbålt upptagna med sina egna förbaskade känslor? Utan att göra något produktivt av dem?

Allt det fascinerar mig – tros min irritation. Just för att Zweigbergk faktiskt skriver bra. Men det skaver en liiiiiten aning att boken är så fylld av klichéer och att den är förutsägbar. Men kanske orkar man inte vara så förbaskat fyndig i alla delar som författare, när man faktiskt fixat ett drivande tilltal i boken? Kanske tar kraften slut?

En sak måste jag dock ta upp, innan jag tystnar och lyssnar till de andra Bloggdalabornas recensioner: varför ser inte Astrid till att träffa sin ”stora” kärlek INNAN den gemensamma sonens student? För hon lägger enormt med energi på att fundera på hur deras möte skall bli på den aktuella dagen. Vad hon skall känna etc. Varför ses de inte innan? På en fika? För att liksom rensa luften?? DET förstår jag inte!!! Alls!! Töntigt bara att hålla på och pina sig så mycket för något som man faktiskt enkelt hade kunnat ta itu med innan. Bah!

Och nu är jag nyfiken på de andras tyckande och tänkande.

Att lyssna till tystnaden

Hör. Vad är det som låter i pauserna? I tystnaden? Vad är det som mullrar ur alla sprickorna som plötsligt uppstått? Är det så att luften måste fyllas med Något, att detta Något normalt komprimeras i varjedag ljudet? Bara pressas ihop. Utan att försvinna.

För visst är det något som susar och brusar? Som pockar i kulisserna och som ekar i alla nyvunna utrymmen. Tankar som hörs. Känslor som förnims och mitt i all det får nu det outtalade vingar. Det väller fram med kraft. Outtröttligt.

Det var tystnaden som skulle avnjutas. Den skulle läka lite sår. Lägga sig som en tunn sårskorpa över den skrapade själen. Men tydligen kan man inte reglera tystnaden. Inte styra den. Lika lite som man kan styra det som mullrar. Det som skrapar och besvärar.

Jag försöker tränga bort. Och lyssna till tystnaden. För att verka upptagen när viskningarna når mig. För att inte lämna plats åt dem. Och jag lyckas. Ibland. Att lyssna till tystnaden.

Att kaninhoppa

Min kanin är påskens chokladkanin. Med färgglatt staniolpapper som slets bort för att komma åt det goda. Som smulades ner i sig själv och erbjöd många flikiga, söta chokladflingor. Dessa chokladkaniner var bäst. Mycket bättre än annat påskgodis.

Andras kanin är den vällustiga och sexiga Jessica Rabbit. En femme fatale ända uti fingerspetsarna, som med djup, raspig röst, hest viskade i ens öra. Lust. På ett helt annat sätt än något sött under staniol.

Kanin. Så duktig och klok, men ack så inbilsk och rädd. Kanin, som ville ta bort skuttet i Tiger och som ständigt räknade sina morötter. Precis som Bamses kompis, Lille Skutt, en ängslig kanin.

Snurre Sprätt. En kanin som inte förstått att en kanin darrande skall invänta sitt öde. En laid back karaktär som gärna drar en vals eller två. Som alltid undrar hur det är. Men aldrig inväntar något svar.

Och så Mjukis. Lille L:s kramdjurskanin. Som tålmodigt tagit emot många tårar och tröstat till ro efter tusende mardrömmar. För visst är det så att Mjukis slår en chokladkanin – flera gånger om? När han dessutom doftar av mitt barn?

Så är det nog. Så många kaniner att hoppa emellan. Men bara en enda som doftar L. Och det byter jag aldrig bort.

Att barnarbeta

Barn – skall arbeta med att skapa drömmar. Luftiga, kittlande och fyllda med ädla människor och en och annan missförstådd drake. Drömmar, vävda av spunnet socker och beströdda med himmelens alla stjärnor.

Barn – skall arbeta med att förstå solens värmande strålar. Nyckelpigans flykt mellan nickande blommor och ankornas kvackande språk. Alla dessa magiska mysterier som de så förundrat betraktar.

Barn – skall arbeta med att utforska smaker, känslor. De skall gallskrika tills de blir röda i ansiktet, bara för att den kan. De skall få känna tryggheten i den större, varma handen och i klappen emot kinden.

Barn – skall inte sitta fastkedjade vid livsfarliga maskiner, vävande mattor åt dig och mig. De skall inte somna till fabrikens dunk på en slarvigt utslängd säckstump.

Barn – skall inte äcklat behöva vända sig och le mot ”snälla farbröder”. Dansa och visa upp sina kroppar tills de stupar under hallickars hårda slag. De skall inte behöva uppleva hårda händer som hungrigt drar i dem.

Barn – skall inte förtvivlat jobba med att försöka väcka mamma, som somnat på hallmattan. De skall inte, rädda och ensamma, behöva mötas av misstro av andra vuxna.

Barn – i arbete. På ack så olika vis. 

Att serieavsluta

Så har sommaren verkligen vinkat adjö här på västkusten. Jag hann inte själv ta farväl av henne, utan jag lämnades övergiven i efterdyningarna. I snart tre veckor har vädret verkligen inte varit. Varken eller. Det har stormat, haglat golfbollar, och regnat vertikalt. Spöregnat. Så sommarens värme och torka har övergått i översvämningar och nedblåsta grödor. Underligt. Mycket underligt.

På jobbet och under valaktiviteter är det långbyxor, kängor och jacka som gäller. Regnställ och paraplyer spelar ingen roll då man ändå är dränkt. Konstant. Så jag tröstar mig med slutet på tv-serielistan:

11. Nämn en tv-serie som du gärna vill börja titta på i framtiden?

Njaaaeeee. Har ingen aning alls. Jag tittar mycket lite på tv och det känns som om jag inte hinner följa något.

 
12. Nämn en tv-serie som du fick sluta titta på för att det var så dåligt?

Ja, jösses! Jag försökte titta på ”Skilda världar” för tusen år sedan men var tvungen att låta bli för den var så fruktansvärt dålig!!! Jag vrider mig av skam över den fortfarande när jag tänker på det!

13. Nämn en tv-serie som har fått dig att gråta flertalet gånger?

”Lilla huset på prärien” och ”Anne på Grönkulla” (se ovan)

14. Nämn den senaste tv-serien som du tittade på?

Den danska ”Broen” som jag faktiskt tyckte var bra!

15. Nämn din favoritgenre när det gäller tv?

Dokumentärer och samhällsprogram.

16. Nämn den första tv-serien som du blev besatt av?

Också här ”se ovan” men nämnas kan kanske också tv-programmet ”Bullen” som gick efter barnprogrammen och ”The Cosby Show” som hela familjen tittade på.

17. Nämn en tv-serie som du önskar att du aldrig tittat på?

Alla tv-serier som går på Disney Channel. Mina pojkar har ibland tittat på dem och jag står inte ut med de dåligt, skrikigt dubbade svenska versionerna!!

18. Nämn den konstigaste tv-serien som du tyckt om?

”Hemma värst” eller ”The Young Ones” gillade jag även om jag var lite för ung för att riktigt förstå det briljant samhällskritiken i serien.

19. Nämn den roligaste tv-serien som du tittat på?

Bitvis har jag tyckt den svenska ”Solsidan” har varit jätterolig. Liksom andra som jag nämnt ovan.

20. Nämn den tv-serie som kan skrämma dig mest?

När jag tittade på ”Twin Peaks” på högstadiet blev jag rätt illa till mods emellanåt.