Att ställa frågan

Är det dags för mig att sluta blogga? Jag undrar jag. På riktigt. Och därför ställer jag frågan till dig. Just dig som orkar läsa dessa rader. Jag ber dig, svara ärligt.

Jag har cirka tjugo läsare varje dag. Eller rättare sagt, cirka tjugo ”klick” på min blogg. Hur många det är som egentligen läser vet jag inte. Kanske fem-sex stycken? Eller kanske två stycken som läser två gånger?

Nåja. Just det spelar mindre roll – jag skriver gärna för EN person om den personen finner något nöje i de ord jag smattrar in på tangentbordet. Men jag måste veta. Är det någon idé?

Jag råkade nämligen klicka in mig på min egen blogg som den var för två år sedan. 60 läsare. 7-8 kommentarer. Och plötsligt mindes jag att det då var roligare att skriva. För kommentarerna gödslade min ordrikedom. De gav mig skrivkliande fingrar och en lust att formulera ordmagi. För någon brydde sig. Tog sig till och med tid. Att läsa. Och kommentera.

Nu är nog den tiden förbi. Ty allt har sin tid. Men jag vill gärna veta. Om jag når ut. Finns det någon där?

Att bli ihågkommen

Finns det en enda sak som jag skulle vilja bli ihågkommen för är det just detta. Om det finns en enda sak som jag skulle vilja att folk berättade om mig när jag en dag inte är kvar, är det just detta:

Hon höll inte tyst. Hon var antirasist. 

I dag höll jag inte heller tyst. 

Ljusmanifestation för tolerans, på Förintelsens Minnesdag. 

Ulrika håller tal, jag är konferencier.

Amanda håller tal, jag håller i megafonen.

Att tala för de utan röst

På tisdag den 27:e januari är det exakt 70 år sedan Auschwitz-Birkenau befriades. För några år sedan satt Livia Fränkel på en scen på Falkenbergs Gymnasieskola och berättade om koncentrationslägret. Hon var en av de överlevande. Hon ville förmedla en viktig sak innan det var alldeles för sent. Hon ville förmedla förnedringen i att möta andras tystnad. 

Det är en av anledningarna till att jag aldrig tänker hålla tyst. Trots att du tycker att jag är obekväm. Fånig. Och tramsig. Du har gjort ditt val - jag väljer annorlunda. Jag håller inte tyst! Här nedan följer min upplevelse av Livias ord:

Ensam på den svarta scenen. I en stram grå fåtölj. Dammet dansar i det skarpa strålkastarljuset. Det är knäpptyst. Knäpptyst från 400 ansikten. Och så börjar hon tala.

Hennes röst. Är inte rösten av en bruten kvinna. Inte ett offers röst. Den är stadig. Klar. Och tydlig. Liksom för att ingen, inte en enda av oss som lyssnar, skall missa ett enda ord, inte kunna missuppfatta en enda vändning. Ty det hon säger är av största vikt. Allra största vikt.

Hon berättar om en vardag. Fylld med kärlek. Trygghet. Känslan av att höra till. Höra hemma. Hon berättar om skolan. Om en kär cykel. Om hur en lillasyster beundrade en storasyster. Hon berättar om hur kärleken och tryggheten gjorde att man accepterade förnedrande förändringar i omvärlden. Ty dessa var väl enbart temporära, tillfälliga?

Hon berättar om hätska ord. Ord om smuts och om kontamination. Om skrubbade knän. Om hur man trotsig följde lagen om att smycka sina kläder med Märket. För man var ju vad man var. Varför skulle man förneka det? Och man var ju trots allt tillsammans. Och det var det viktigaste. Att man fick vara tillsammans. Uthärda tillsammans. Detta onda. Som bara var tillfälligt. Eller hur?

Hon berättar om gettot. Om att packa ner sitt hem i sådan form att man orkade bära allt. Om att man faktiskt trots allt var tillsammans. Och att det ju var det som i slutändan betydde något. Trots allt. Allt. Hon berättar om boskapsvagnar. Om törst. Om att hunger kan man stå ut med, men att törsta, det, det är djävulskt. Hon berättar om ännu en packning av ett liv. Samlat i en enda väska. Max 15 kg. Och hon berättar om att hon tänkte att 15 kg skulle hon aldrig orka bära. Så hon packade bara lite underkläder. Och några foton.

16 år. Och hon packade bara några underkläder och lite foton. På pojkvännen. Familjen. För hon visste att hon inte skulle orka bära mer. Hon tog på sig ett par rejäla kängor. Snörkängor. Ty, behövde man gå långt, var rejäla skor viktigt. De räddade hennes liv. De kängorna. För inte ens lite underkläder och ett par foton fick man behålla. Vid ändstationen. Bara skorna.

16 år. Och beredd att dö. Men de var tillsammans. Och det var det viktigaste. Och dö skulle vi ju alla ändå. Någon gång. Men lite sorgligt tyckte hon nog ändå att det var att hon skulle dö så ung. Så tänkte hon när hon stod där på ändstationen. Under skylten ”Arbeit macht Frei”

Men så hände det som bedövade henne med sorg. Och här spricker hennes stadiga röst en liten smula för första gången. Hennes far skiljs från dem. Utan att hon hinner säga adjö. Och så får hennes mor gå till höger. Och hon och systern till vänster. Är det så här vi skall dö? Ifrån varandra? Tar dem det ifrån oss också?

Hon sitter där på den svarta scenen. I en stram grå fåtölj. Med dammet dansande i strålkastarljuset. Hon talar för alla de tystade. Alla de som förlorat rösten. Hon talar för att ge oss sina minnen. Så att de fortsätter leva den dag hon inte längre är här. För att vi skall agera klokare, smartare och människovärdigare.

För hon är bara bitter över en enda sak: de mångas tystnad. Att så många vägrade att se. Att så många vägrade ta ställning. Att man vände bort blickarna. Hon är inte bitter över allt det andra som gör ont. Över alla farväl hon inte hann göra. Hon är bitter över tystnaden. Över förnekandet.

Livia Fränkel. Jag lovar dig. Här och nu. Att alltid, även fortsättningsvis, kämpa för att ge dem utan röst talan. Att protestera mot övergrepp mot människor. Att sträcka ut min hand mot mina medmänniskor. Ty detta var ingen engångsföreteelse. Detta var inget som bara hände då. Det händer nu. 

Att bara vara

Ibland kan jag bara vara. Ibland. Väldigt sällan. Idag har jag bara varit. För det räckte så gott att vara i nuet. I just nu och exakt här. För min finaste B fyller år. 15 år.

Vi firar honom hela helgen. För det är viktigt med födelsedagar. För de är dagar av lycka. Idag var mostrar och morbror här. Med fruar, fästmän och kusiner. Mormor och morfar. Alla kunde komma och vara med. Vi åt. Och pratade. Skrattade. Och åt lite till.

I morgon skall vi sjunga för B. Och ge frukost på sängen. Och ge presenter och så får han välja lunch. För det är så vi gör på födelsedagar. Och min vackre, äldsta son fyller 15 år. Det är helt makalöst otroligt. För han är en sådan fin människa. Och jag så otroligt stolt över honom.

Med honom kan jag bara vara. Nu. Och nu. Och nu. Och alltid.

Älskade, älskade

Att tänkande undra

Undrar hur andra ser mig när jag tänker? Syns mina tankar i mitt ansikte? Avslöjar min kropp vad som befinner sig innan för mitt pannben? Det som flyter ut i rymden som en ström av tankar. Drömmar. Funderingar.

Ser det ut som jag ler? Som om jag fnissar lite åt en hemlighet som jag inte delar med någon annan än kosmos? Sitter jag hopkurad, ivrigt farande med blicken över bokens sidor? Undrar om jag omedvetet lyckas förmedla lyckan i att läsa.

Ser jag brydd ut? Skrämd? Har jag farit rätt upp och sitter spikrak i ryggen? Kanske läser jag ännu en artikel, ett uttalande eller vinklad tillrättaläggelse i en tidning? Undrar just om mina bekymmersrynkor för världens tillstånd någonsin kommer att slätas ut.

Ser jag uttråkad ut? Gäspar stort bakom en hand? Sluter jag med jämna mellanrum mina ögon för att få mig en mikrosekunds vila? Lyssnar jag utan att höra det som sägs? Jag undrar just. Hur jag ser ut. När jag tänker. Och när jag låter bli.

Att dämpa ljuden

Jag hade nästan glömt bort det. Hur det låter i en värld där ljuden är dämpade. Där höga, skränande ljud faller mjukare till marken. Snö. Det har snöat i natt.

Med ett ständigt tinnitusbrus i örat går jag sällan i tystnad. Min tinnitus låter som om någon går med kängor på en grusväg. Ständigt. Knirr, knarr. Bara ibland hör jag det alldeles tydligt och det är när jag verkligen anstränger mig för att höra vad som sägs eller vad som sagts. Eller i den generella tystnaden.

Men snötystnad är ingen generell tystnad. Det är en välsignad, ljuvlig tystnad. Som när man suttit i ett hus i full storm och hört knakandet i väggarna, bara för att till morgonen därpå, vakna upp i ett helt tyst hus, täckt av snö. Stormen på går fortfarande därute. Men där inne finns bara sammetsmjuk snötystnad.

Det tycker jag om med snö. Den allra första, täckande snön. Snötystnaden. För i den tystnar även min tinnitus. I alla fall tillräckligt lång tid för att jag skall känna hur underbart det är att leva utan den. Och jag är tacksam. För dessa snötystnadsögonblick.

Att lyssna på musik

Vissa dagar är vissa dagar. Då passar det att lyssna på musik bättre än andra dagar. Tänk att det finns något så vackert i vår värld som musik? 

Två olika klipp vill jag dela. Det första är en sång som mina pojkar sjunger på ibland. Liksom mina elever. En sång från då. Sjungen av röster från nu.

Den andra sången. Är en sång sjungen av en romsk artist. En ungersk-rom. Som kombinerar gammal folklore toner med modern eurodisco. Undrar just hur hennes verklighet ser ut i det land som precis förbjudit tiggeri och gjort arbetslöshet straffbart. Året är 2015. Och vi sjunger. Och spelar. Ett tag till. 

Att revidera en lista

Och så var det dags. För en liten reviderad lista. En lista som jag snodde från en annan blogg, i en annan tid. Och som tvingade mig att fundera. Och omformulera mig. Gör den ni också. Om ni vill.

Vad tror du på?

Att jag är precis lika unik som alla andra. Ounikt unik. Och därmed lika värdefull och betydelsefull. Som alla andra. Jag tror att min sanning är min. Din sanning är din. Och de är båda lika relevanta. Och så tror jag att vi alla existerar i ett sammanhang. Enbart.

Vad räds du?

Förutom det uppenbara – att jag oroar mig för mina barns väl och ve, hälsa och ohälsa – så oroar jag mig mera än jag räds. Jag oroar mig för vårt överutnyttjande av vår planets resurser, för vårt underutnyttjande av vår priviligierade ställning i världen i demokratins och solidaritetens namn. Jag oroar mig för vårt egoistiska tänkande. För vår indelning i ett ”vi och dem”. Jag oroar mig för trångsyntheten. Jag oroar mig för att inte hinna med. För att inte räcka till.

Vad vet du?

Jag vet att jag har tur. Att jag är en priviligierad person, född i en priviligierad tid och på en priviligierad plats. Jag vet mitt värde. Och därmed också ditt värde. Jag vet att jag älskar mina barn förutsättningslöst. Och att jag är ounikt unik.

Vad hoppas du?

Att jag skall fortsätta min resa mot en bättre version av mig själv. Att mina söner kommer att bli starka och trygga vuxna, med ett rättspatos. Att vi människor skall höja blicken från det som är vår verklighet och se andra. Att jag skall få hålla föreläsningar om styrkan i solidaritet och i att vara människa. Att jag får skriva. Och att jag skall få kunna skriva. Och skriva.

Vad längtar du efter?

Att sommaren 2015 blir varm. Att dansa. Att krama mina pojkar. Att äta en god middag. Att våga djupandas. Andas ut. Och inte behöva fundera på om jag får lov; lov att existera i mitt hemland, i min hemstad.

Vad grät du för sist?

Jag grät över mänsklighetens grymhet. Över hur vi i vår enfald tror att vi är berättigade till att döda varandra. Och så grät jag för att jag inte hinner med.

Vad har du för hårfärg till naturen och vad har du för hårfärg nu?

Typiskt skandinaviskt, trots min ungerska härkomst: råttfärgat. Med åren har det mörknat en hel del och numera är det rätt mycket grått i. Men jag bleker det ljust. Vitt. Har gjort i 7 år. Och försöker numera sluta med det. För att det inte spelar någon roll längre. Alls.

När skrattade du senast?

När jag tänker efter var det alltför längesedan. Faktiskt. Vad sorgligt! För jag tycker om att skratta.

Vilken låt har du nynnat på idag?

Jag nynnar inte. Jag sjunger. Oavsett hur det låter. I lurarna under träningen idag hade jag ungersk musik.

Vad gör dig arg… så där i vardagen?

Smygrasism. På nätet, FB och annars. Felvinklade artiklar och idiotiska programledare på TV som har en dold agenda. Den skeva kroppsuppfattning som råder idag.

Vad har du för åsikt som mest skiljer sig från flertalet andras?

Hmmm… Förmodligen min starka åsikt om att vi har en demokratisk SKYLDIGHET att vara solidariska. Punkt slut. Att jag ALDRIG skulle använda mig av RUT-avdraget. Att jag ALDRIG skulle tatuera eller pierca mig och att jag inte tycker att sex är viktigt.

Vem är ditt ”frikort”?

Skrattar. Som sagt – väldigt lågt libido här – men jag attraheras av Sean Penn.

Vad drömmer du om?

Att alla människor skulle inse att vi alla är ounikt unika. Med samma värde. Och att vi inte har rätt att i någon religions/ideologis namn döda andra. Och så drömmer jag om en varm sommar. Om ett snett leende.

Hur många människor älskar du?

Oj. Har aldrig funderat på antalet. Men inte jättemånga. Jag tycker om en massa människor. Älskar är jag mer restriktiv med.

Hur många älskar dig?

Ingen aning. En handfull kanske? 

Hur många bryr du dig om?

Många, många. Jag är en macro-människa. Tänker och existerar i stora sammanhang. En positiv och glad person. Med ett stråk av passion och tango-mode.

Hur många avskyr du?

Inte många. För jag försöker alltid förstå vad/varför/varifrån en människa och hennes åsikter kommer. Allting måste sättas i en kontext. Ett sammanhang. Däremot finns det folk som äcklar mig. Som pedofiler. Nazister. Nationalsocialister. Och så har jag svårt för fundamentalister – av ALLA de slag.

Vem har du fått höra att du är lik?

Dunderklumpen, Jessica Simpson (?). Dunderklumpen var nog mest spot on. Ni som känner mig vet att jag tycker att jag är ful. eller kanske mera nogräknat, tycker jag utseende är absolut underordnat.

Har du gjort något oförlåtligt?

Ja.