Att röra vid solvarmt tallbarrtäcke

Äventyr. Jag var på äventyr. Oändligt långt hemifrån och utan att någon egentligen visste var jag var. Jag kände den speciella doften från det solvarma barrtäcket under de många tallarna och ljuden från E6:an hördes nästan inte alls. Bara om man lyssnade riktigt, riktigt noga.

Jag tog mig upp för kullen och kände hur lösa stenar rasade neråt under mina plastsandaler. Jag lade mig ner och såg orörlig upp mot talltaket. Funderade lite på om tallarna kanske var avundsjuka på granarna som ju var mycket finare. Så reste jag mig upp och fortsatte klättra uppåt.

En ensam fågel flaxade upp ovanför mig och bröt lite av den förtrollade tystnaden. Där var jag, ensam på äventyr, högt uppe på en kulle i tallskogen. Och jag skulle leta efter skatter, ty i den överväxta sandkullen fanns det mängder av vackra, släta stenar. Och ingen visste var jag var. Och jag var övertygad om att bara jag känt doften av solvarmt tallbarrstäcke.

Det var inte förrän många år senare som det slog mig att jag från toppen av kullen kunde se gaveln på vårt hus. Men då, då var det ett äventyr.  

Att inte hysa agg

I tillfrisknandet nådde mig en tanke: jag är inte längre arg och irriterad på en stackars enskild person, som jag varit tidigare. Det var en mycket befriande känsla och för att vara helt säker, föreställde jag mig personen framför mig och mindes återigen de saker som sades och gjordes – utan att känna något.

Det kändes bara bra. Lite likgiltigt och som om det inte längre var av någon som helst betydelse. Och då slog mig en ytterligare tanke: jag fungerar oftast så med enskilda personer. Det vill säga att jag inte hänger mig fast vid oförrätter, verkliga såväl som inbillade, när det kommer till enstaka individer. Oavsett hur ont det gjorde i dået. Och det är skönt.

För jag släpper inte så lätt andra, gemensamma, stora oförrätter. Som de som vi människor begår mot varandra i form av förtryck, uteslutningar, terror, krig och egoism. Där funderar jag dag som natt. Bekymrar mig. Försöker hitta lösningar och utvägar. Väger för och emot.

Saker som sägs emot mig, människors åsikter kring mig och kring det jag gör kan jag alltså släppa. Men det andra – det gnager i mig. Skönt är i alla fall att inte hysa agg. I det lilla också.

Att få en manlig förkylning

Suck. Nu får det vara bra. Finito och slut!! Jag är HELT färdig. Orkar helt enkelt inte mer. Men innan jag skriver något mer, vill jag bara klargöra att detta egentligen INTE är ett verkligt problem: vi har fortfarande mat, tak över huvudet och ingen av oss är döende. Detta är bara lite i-landsgnäll.

Jag är lärare. På gymnasiet. Och jag arbetar normalt minst femtio timmar i veckan. Utan OB eller annat. Och jag är inte egenföretagare, utan en vanlig sopig anställd, utan mycket rätt att påverka min arbetstid. Så när de inarbetade loven dyker upp är de en gåva. Då brukar jag få tid att andas lite. Jobba ifatt, vila och vara med mina älskade barn mer än bara de timmar på eftermiddagar/kvällar som annars ges.

Jag är också förtroendevald kommunpolitiker. Vilket gör att jag har minst tre möten per vecka att gå på. Oftast kvällstid. Möten som man inte går till oförberedd. För det är ytterst respektlöst. Jag lägger nästan en heltid TILL på detta uppdrag. Dessutom är jag aktiv antirasist. I en rörelse som har aktiviteter att planera varje månad. Plus att jag leder en studiecirkel i antirasism.

Därför, förstår ni, är dessa intjänade lovdagar som en skänk från ovan. För då kan jag sova mer än fyra/fem timmar per natt. Men nu går jag tillbaka till arbetet tröttare än jag var för en vecka sedan. Jag har nämligen åkt på en ”manlig förkylning”. Förra fredagen kom S hem från jobbet och sa att han var så otroligt trött. Helt slut. Senare på kvällen fick han en vansinnes frossa. I två och ett halvt dygn gjorde han inget annat än svettades kopiöst och hackade tänder. Samtidigt som vår äldsta son B, fick stora, öppna sår på hakan och näsan, vilka gjorde det svårt för honom att andas.

På måndag ville S till jobbet. Han fick inte för mig. Jag åkte med B till läkare, där det konstaterades att han hade impetigo (svinkoppor) och eventuellt körtelfeber. Antibiotika nästa. Så var det dags för läkare för S då han som vuxen haft hög feber i fyra dagar. Han hade halsfluss, ögonkatarr och en inflammerad tumme. Antibiotika där också. Natten till tisdagen kunde jag inte sova. Min hals tjocknade igen.

Vi vaknade mycket tidigt på tisdagen av att en liten L stod i sovrumsdörren och sa att han inte mådde väl: feber och ont i halsen. Det är lördag i dag. Och L och jag mår ännu inte bra. S och B mår något litet bättre, men det är långt ifrån bra. Jag har en enorm knöl (förmodligen svullna körtlar) på höger sida av halsen, upp mot örat, och jag har så ont att jag inte ens kan svälja min egen saliv. Leon har knappt ätit på fem dagar och ser ut som ett streck. Ingen av oss har varit utanför huset mer än för att handla medicin eller hämta lite mat.

Det är skit. Riktigt skit. Två möten har jag missat. Två möten lyckades jag gå på i början av veckan. INGET annat är gjort. Och jag har inte sovit på snart tio dagar. Det är inte klokt!! Jag BLIR inte sjuk!!! Och jag får inte ont!!! Men nu är jag sjuk. Och har ont. Och tycker så förbaskat fånigt synd om mig själv.

Jag skriver detta blogginlägg hög på Ibumetin. Jag skulle ha varit i Göteborg på spa med tre kompisar som jag inte träffat på 20 år!!! Jag skulle ha hunnit åka skridskor med B och L, vi skulle ha hunnit fika ute, åkt till grannstäderna i jakt på fina bröllopskläder, vi skulle ha tränat tillsammans på gym och jag skulle ha bakat langos åt oss alla!! FAAAAAN!!!!!

Krönikören: en extra för dig, bild på den hemska duschmössan (lånad från nätet):

Nu stänger jag ner och tycker synd om mig själv – i morgon köper jag mer Ibumentin, så att jag kan lura kroppen att orka arbeta i övermorgon.    

Att minnas 70-talet

Eller kanske sent 70-tal OCH tidigt 80-tal? Så många små saker som var då och som förmodligen aldrig kommer att bli nu. Född 1972 var jag väldigt liten på 70-talet. Men jag minns de hårda, runda, inte klotformade, klubbor som jag ibland fick lov att köpa i kvatersbutiken. De var formade som frukten de skulle smaka som: gula för citron, brandgula (som vi då sa) för apelsin och röda för jordgubbarna. En åt gången fick jag köpa.

Jag kommer ihåg de äckliga ”sockiplasten” som man skulle ha på gymnastiken. Och så skulle vi ha duschmössor när vi duschade; plasthuvor som man drog över huvudet och som hade ett stort kvadratiskt ”fönster”. Jag hade ju naturligtvis helt fel sockiplast och duschmössa: blått på fötterna och gult på huvudet. Det skulle vara vitt på fötterna och rött på huvudet.

Senare kommer jag ihåg Jane Helen schampot! Och balsamen! Och alla tunna klirrande silverarmband man hade på armarna. De gräsliga plastclipsen – ju större desto bättre – som lämnade ömmande örsnibbar efter sig. ”Kräkjeansen” som var de stentvättade jeansen som alla skulle ha, sådär härligt flammiga. Som om någon kastat upp över dem. Och så min älskade dunkappa med kornblått foder och enorma axelvaddar! Den ni!

Ja jösses, vad man styrde ut sig… Ibland förundras man över rätt banala saker.

1986 - Jag står längst upp till vänster. 14 år. Jösses.

Att känna doften

Doften av barndom. Av ett då. Det är magiskt hur saker och ting kan smyga sig på en. När man minst anar det, mitt i en rörelse som hör ett nu till. Jag kommer ihåg. En mängd glömda saker och minnen.

Jag kommer ihåg hur jag hade legat i den lösa sanden och lurat. Jag hade gömt mig när de stora barnen kom ner till lekplatsen. Snabbt hade jag samlat ihop mina saker och kastat in mig under de lövade buskarna i utkanten av jättesandlådan. Det var sommar och solen stod högt på himlen, och nu när jag tänker på det, måste ju de andra barnen ha sett mig, men de lämnade mig i fred för sina egna lekar. Jag låg där. Och doften av solvarm sandlådesand spred sig i mina näsborrar.

Jag kommer ihåg när farmor lyfte de gyllenbruna frityrmunkarna ur den stora höga kastrullen. Hur hon varnade mig från att komma för nära spisen, men hur jag ändå hängde henne i kjolarna, allt för att få den första glimten av det vackra bakverket. När den svalnat något rullade hon den i florsocker och gav mig. Doften av sockret som smälte in i munken fick det vattnas i munnen på mig.

Jag kommer ihåg när jag var så orolig så att jag tvingade mig själv att komma ihåg att andas. När varenda muskel i min kropp var spänd till det yttersta, beredd att parera, lugna, springa för livet. Det behövdes inte mer än en utandning, så visste jag. Doften av skräck är inte vacker. Men det är också minnen.   

Att göra som man vill

En fråga bara: kan man det? Kan man verkligen göra som man vill? För det är vad den frigivne får höra, den som är given frihet från olika hinder: nu kan du göra vad du vill! Du bestämmer själv! Bestämmer man verkligen själv?

Jag tror inte det. Inte fullt ut och väldigt sällan någonsin. För du är den du är utifrån en mängd saker: var någonstans du är född, i vilken familj du är född, under vilken tidsperiod du är född, vilket kön du har. Det handlar om vilken ålder du är i, vilka kroppsliga och mentala förutsättningar du har och vilka sammanhang du befinner dig i. Allt detta definierar just dig. Precis som det definierar mig.

Spelar det då någon roll att göra något? Att sträcka sig efter en framtid, ett öde som inte är så förutsägbart? Oaktat paradoxen i tanken? Absolut. Och å det bestämdaste. Ty, är vi medvetna om sammanhangen, om den orättvisa fördelningen och de oönskade, invanda mönstren kan vi också göra det som står i vår makt att kringgå dem. Och vi kan bli fria att göra något som vi vill.

Och något är alltid mer än inget.

Att recensera "Låt vargarna komma" av Carol Rifka Brunt

Det är februari och fortfarande gnistrande vinter i Bloggdala. Denna gång är jag fylld av förväntan när jag gör i ordning min fikakorg inför mötet med de andra på vårt torg. Vi skall recensera Rifka Brunts debutroman. Och det ser jag fram emot.

Det är en tjock roman. Vars originaltitel ”Tell the Wolves Im Home” mycket bättre återger känslan i boken än vad den svenska översättningen gör. Rifka Brunt har skrivit en mycket välavvägd berättelse om kärlek, om att höra ihop och om att finna sin plats i en större helhet. Och detta utan några pekpinnar.

June Elbus är fjorton år och ingen i hela världen är henne kärare än hennes älskade morbror Finn. Då hennes mamma och pappa tidvis är otroligt upptagna revisorer och med en storasyster som hon helt glidit ifrån, finns det helt enkelt ingen som får henne att känna sig så förankrad i världen som han. Hans New York, 1987, blir hennes och tillsammans med Finn, kan June möta allt i livet. Tror hon.

Så dör Finn. Tidigt i berättelsen. I AIDS. Och June vet inte till sig av sorg. Men det är inte bara June som sörjer, trots att hon har mycket svårt att ta till sig de andras sorg. Särskilt Tobys sorg. Hon tvingas nämligen i sin saknad efter morbrodern att inse att han haft ett liv även utanför det som var hon. Och hon upptäcker saker om sin mamma. Och om sin syster. Och om Finn.

Det är en finstämd berättelse om saknad. Om dåligt dolda – och helt onödiga! – familjehemligheter. Om kärlek som sågs som äcklig och förbjuden och om det misstag de flesta av oss gör någon gång i livet: att vi inte ser skogen för alla träd: vi ser inte vad vi har innan vi nästan har förlorat det.

Det är en bra bok. En bok om att se mönster i mellanrummen – att inte glömma bort att det viktigaste många gånger är att se det som faktiskt inte visas. Och det är en bok om att vara tonåring, att vara varken eller och både och. Barn och vuxen.

Om du läser den är det inte bortkastad tid!