Att vara aningslös

Sent i natt loggade jag in på FB. Jag brukar numera inte alls följa något på FB mer än att jag håller mig uppdaterad på vem av mina vänner som fyller år och så kikar jag in på mina meddelanden då jag för övrigt inte laddat ner messenger. Men så i natt fastnade jag på ett inlägg i mitt flöde som en av mina vänner lagt upp i sitt flöde. Och där och då kände jag att jag måste få lufta mina reaktioner, ty de höll mig fast i ett vaket tillstånd till på småtimmarna. 

I inlägget, skrivet av en kvinna (källa finns sparat), berättar hon om en fruktansvärd händelse från tidigare i veckan. Hon blev överfallen av två män på sina föräldrars uppfart (där hon inte själv längre bor) när hon sent en kväll steg ur bilen. I inlägget finns bilder upplagda på hennes skador och det är en uppskakande läsning. Dels för att jag verkligen kan sätta mig in i skräcken av att bli påhoppad på en plats som man betraktar som säker – inte för att man någon gång skall utsättas för något sådant, oberoende av plats – och dels för att jag blir så in i Norden förbannad på människor som ger sig själva rätten att behandla andra människor som skräp. 

Kvinnan berättar i inlägget att gärningsmännen försvann, utan att få med sig något och att händelsen är polisanmäld. Liksom många andra som kommenterat hennes original inlägg, hoppas jag innerligt att dessa båda män kan identifieras och ställas inför rätta. 

Men. 

Så läser jag inlägget och mitt i min upprördhet, letar en bitter bismak sig in:

”Man är fan inte säker någonstans längre! Inte längre i vårt fina villaområde. Inte ens utanför mitt eget hus […]

’Sverige har aldrig varit tryggare’.
Svordomar som skulle få en sjöbuse generad är vad jag har lust att hälsa regeringen och vår fantastiska sjuklöver!
Tack för det ’trygga’ Sverige ni har skapat! 

Den 9 september är det val. Förvalta din röst väl!”

Jag gör några enkla Googlingar och hittar några andra artiklar om kvinnan och trots att jag inte kan släppa min ilska över gärningsmännen och trots att jag fortfarande kan känna hennes skräck, känner jag också en slags uppgivenhet. Hon är med i SD. Antagligen kommer hon från Iran eller något annat land i Mellanöstern då hennes vackra namn antyder det. Och hon är med i SD. Jag tar det en gång till: hon är med i SD. SD, vars medlemmar diskuterar vad man skall göra med skräpet från MENA (middle east north africa) länderna. I det SD där man i partiprogrammet talar om den ”svenska NEDÄRVDA essensen”. Jag baxnar över den aningslöshet jag anar.

Vad är det som gör att man som en person med någon form av invandrarbakgrund ens funderar på att rösta på SD? Det finns flera sådana människor i min absoluta närhet. Med andra ord är inte denna kvinna från Stockholm exklusiv i sitt tänkande. Och jag kan inte hjälpa att tänka att det som kommer att bli demokratins fall inte på något sätt handlar om extremism, utan om den vanliga människans infantila och naiva aningslöshet. 

Genom historien har vi tydligt kunnat se att alla extrema yttringar – i politik, i religion, från vänster eller från höger – alltid har resulterat i en enda sak: förföljelse och förtryckande ända in i den innersta kretsen. Kvinnan i Stockholm kommer förmodligen inte vara den första som drabbas: hon kommer att behövas i ”revolutionens” uppstart. Förmodligen kommer hon att klara sig ett par år längre än en sådan som jag. Men hennes öde är den samma. 

I alla former av diktaturer har man börjat med att utesluta/försvåra för/internera människor som är längst bort på skalan, för att liksom långsamt normalisera beteendet. Men man har alltid slutat det hela med att till och med fängsla/mörda familjemedlemmar och partikamrater. Ingen har gått säker: oavsett din ställning i samhället, din ekonomi, om du vunnit OS-guld för ditt land eller forskat fram någon banbrytande medicin. Till sist har det alltid handlat om att du inte är ”önskvärd”, oavsett om det handlat om att du varit kristen, kapitalist, kommunist, jude, borgerlig eller muslim. Alltid.

De som förr brukade ringa mig, som företrädde (och fortfarande företräder) SD var MYCKET tydliga mot mig i detta: ”vänta bara till vi får makten – då behöver vi inte längre låtsas som om vi bryr oss om all smuts”. Så för mig är det MYCKET klart och tydligt: SD är ett främlingfientligt, rasistiskt parti med nazistiska uttryck. De som röstar på SD är kanske inte allt detta men för mig räcker att de är aningslösa. Det oroar mig mer. 

För övrigt hoppas jag verkligen att de två gärningsmännen identifieras och ställs inför rätta. Det de har gjort förtjänar mitt absoluta förakt. Dessutom hoppas jag att kvinnan återhämtar sig helt. 

Att vara i ljusa sommarnätter

Så är det sommarlovsvecka. Kanske firades studenten redan i förra veckan eller så väntar viftande flaggor, ”Den blomstertid nu kommer ” och tal från rektorerna senare denna vecka. Hur det än är med det så är lovet alldeles i faggorna. Väntandes på oss. 

Och här på västkusten visade sig så äntligen den västsvenska sommaren: i går regnade det och blåste stormvindar. Himlen var mörk och det rasslade i alla träd och jag cyklade hem med jackan på. När klockan var sju var det redan mörkt ute. Och då insåg jag: maj månads fantastiska sol har inte bara inneburit värme och ljumma nätter: den har också erbjudit dessa magiska ljusa nätter. 

Jag har saknat dem - de djupvioletta, sammetslena, ljusa sommarnätterna. Jag har inte upplevt dem på flera år och jag har saknat dem något otroligt. De är så.. förlåtande. De omsluter dagen, tankarna och världen. Och det behövs sådant, har alltid behövts. Men flera år har vi inte haft dessa ljusa nätter. 

Tänk att det skulle till en stormig, regnig, vanlig västkustsommardag, för att förstå riktigt HUR SPECIELLA dessa veckor varit?! Som med allt annat i livet: om man inte är uppmärksam saknar man inte det goda som är förrän det är något som varit.