Det är julafton i nådens år 2018. Jag steg upp till ett kallt hus där en plötslig köldknäpp under natten gjort världen utanför frostig och vit. De 17 graderna inomhus värmde mig ändå för blinkningen från moder natur, om att det finns en tingens ordning och att vid jul SKA det vara kallt, skänkte en blid förtröstan. Morgonens första varma mugg kaffe lade sig som balsam på min själ. Det finns en viss ordning på saker och ting i världen, även om mycket verkar upp och ner.
Jag firar frid. I år har vi valt att vara helt själva, vi fyra, på julafton. Vi ska äta en massa god julmat, hemlagat godis, stora julapelsiner och spela spel. Bara vi fyra. Tänk vilken lycka! Jag är inte ens stressad här, där jag sitter uppkrupen i soffan med en filt och laptopen i knät: om en halvtimme skall jag ställa in den förberedda Jansonen och revbenen i ugnen och så skall jag steka köttbullarna och prinskrovarna precis innan Kalle, så att vi bara kan sätta oss vid bordet med en gång när vi tittat klart. Och bordet, ja, det är dukat sedan i går.
Jag firar frid. Och slår undan tankar om annat för en dag. Slår undan sådant som pockar och irriterar. Plockar ner Luther från axeln och stuvar undan honom och ignorerar de väsande olyckskorparna. Ty, det är en dag bortom julen också, och bortom friden och då, då skall jag nådigt ge dem en minut var.
Jag firar frid. Och är tacksam för allt jag har. Just nu. För morgondagen vet vi inget om. Och jag tänker att oavsett, oavsett vad morgondagen har att bjuda på kommer jag för alltid veta vad jag haft och att jag hade vett att vara tacksam för det just då. Och det – det är att fira frid. För mig.
Var rädda om varandra där ute! Var goda och snälla! Gör för andra vad ni önskar andra gör för er! Mer än så behövs inte för att världen skall bli vacker!
