Augustis sommarnätter är verkligen speciella. Särskilt de gånger som de tryggt får vila i sin verkliga form, när inte sena september, med sin begynnande höst, tränger sig in. Nätterna i augusti är mognare, djupare och för med sig en alldeles egen doft. I augustis sanna sommarnätter kan jag mycket lätt hitta mig själv.
Jag får tillåtelse att vila en kort sekund. Sitter blickstilla på soffan i mörkret i mitt uterum och låter augusti finnas. Jag hör naturen, vinden. Ser månen och stjärnorna. Anar fortfarande en liten gnutta värme, men förnimmer också den nya luften som komma skall. Det är en gåva.
Veckorna sedan jag sist skrev här har varit intensiva. Men underbara. Jag har kommit att förstå att jag älskar mitt jobb och att jag, trots allt, faktiskt gör skillnad. Och det är gott så. Att vara en av rektorerna på en stor skola är ett fantastiskt äventyr.
Något annat som finns här i augustis form är tankarna kring L:s förestående operation. För nu har vi fått datum och snart är det inskrivning. I mörkret i uterummet kan jag nästan, men bara nästan, erkänna att det skaver i mig. Det är ingen oro som gnager, utan mera en insikt om att det är något som han kommer att behöva gå igenom helt på egen hand. För första gången i L:s liv kan jag inte prata honom igenom proceduren, för jag har inte själv gjort någon sådan operation. För första gången behöver han göra det helt själv. Vilket han inte har några betänkligheter inför. Det är bara hans mamma som har det. Just för att hon är mamma.
Augusti känns verkligen som årets mamma; maj och juni är de små ystra systrarna, december med julen är farmorn och januari är pappan med de pampiga talen om nystart och annat. Men augusti är mamman. Den som lägger sommarens lite fria, fnittriga tonåringar till rätta och i ordningställer onkel och tant hösts inträde. Förmodligen är det därför luften är fylld varmaste, svalaste sammet, av kärlek och omtanke. Och av ett litet mamma-skav. I form av ett augusti.
