Under julhelgerna startade jag en ny vana – jag började lyssna på Sommar- och vinter i P1 på Spotify när jag städade. Dammandet och torkandet av lister och köksluckor gick så mycket snabbare när jag lyssnade på dessa program. Ni som följt mig, läst mig och som känner mig vet att jag städar ofta. Alltså hann jag igenom en mängd årgångar av värdar innan alla mellandagar och helger tog slut.
I ett av dessa program talade Mendez. Leopoldo Mendez. Jag lyssnade på hans historia alltmedan jag torkade av glasprismorna i min matsalslampa och i allt det vardagliga fastnade jag för en anekdot: han talade om kasettbanden. De band som hans mamma spelade in i deras lägenhet här i Sverige för att skicka till deras släkt i Chile som hon saknade så det värkte. Och jag visste precis vad det var han pratade om.
Vi gjorde nämligen samma sak. Spelade in kasettband. Som vi skickade till mormor och morfar i Jugoslavien. I stället för att skriva långa brev, som skulle ha tagit otroligt mycket tid att skriva av tid som inte fanns för en skiftarbetande dåvarande tvåbarnsmor. Att ringa gick inte. Inte bara för att det var snuskigt dyrt att ringa utomlands, utan också för att mina morföräldrar inte hade någon telefon i den lilla ungerska byn de bodde i. Och min mamma saknade dem. Hon var här i Sverige helt utan någon släkt. Min pappa hade sina föräldrar här och alla hans syskon, men min mamma var ensam och hon ville tala med sin mamma. Så hon gjorde det – genom inspelade kasettband.
Under ett par dagar fyllde vi det 90 minuter långa kasettbandet med allt möjligt: sånger som min lillasyster och jag sjöng, långa ungerska dikter som vi lärt oss recitera, långa, enväga samtal om allt som hänt hos oss sedan senaste gången vi pratat och förfrågningar om hur de hade det ”där hemma”. Vi väntade spänt på min morfars lååååånga brevsvar på vårt kasettband, för de hade inte pengar att köpa band för att själva spela in och att spela över våra band skulle de aldrig göra; de sparades som skatter.
Torkande matta glasprismor i en taklampa ovanför mitt matsalsbord slungades jag helt plötsligt 40 år tillbaka i tiden. Och jag insåg att den långa, något smärtsamma flytten eller flykten från det gamla landet till det nya hade mina föräldrar gemensamt med så många andra. Mina föräldrar kom hit som värvad arbetskraft. De var 17 och 21 och var en tillgång när de dagen efter att de kommit hit började arbeta i den fabrik de skulle vara kvar i tills den lade ner. Då gick de vidare till andra arbetsplatser och jobbade ihop allt de har idag. De är stolta svenskar. Som fyllda av längtan efter de som inte följde efter hit, spelade in kasettband och skickade röster och sånger rakt in i de efterlämnades hjärtan.
