Att boksluta

Jo, jag vet. Inte många som hinner läsa bloggar och annat sådant en dag som denna. Och inte många som hinner plita ner något heller. Men jag känner att jag har den tiden. För ett bokslut. Av 2013.

Först vill jag dock önska er alla ett gott nytt år! Ett år till i det vi kallar livet. Ett helt år till att fylla med skratt och glädje, med tårar och eftertanke. Ett år till att läka på, att samla kraft på, eller ett år att lära sig flyga på. Hur det blir står skrivet i stjärnorna, men huvudsaken är ATT det blir. För alternativet hade ju varit att vi inte hade varit här.. Tack! Tack för att ni läst min blogg, tack för att ni kommenterat och tack för att ni finns.

Så. Hurdant var nu mitt 2013? Som jag skrev i julbreven till mina pojkar var det nog ett mellanår. Ett år i livet liksom. För mig och mina närmaste. Om jag gör bokslutet här och funderar än mer kanske min uppfattning blir annorlunda? Vem vet?

Jag började året med sjukskrivning. På heltid. För att i februari, pang bom, börja arbeta heltid igen. Min fina B fyllde tonåring och älskade L blev 9 år. Bror gifte sig och hade ett tredagarsbröllop ute på Tjörn och jag var värdinna. Sommaren började i maj, men gjorde ett uppehåll på ett par, tre veckor i juni, för att åter smälla till med fin värme ett bra tag. Vi var iväg på semester i tre veckor; Kosova och Montenegro.

Sommaren tillbringades annars med flera utflykter, bad i hav och insjöar och många skratt. Jag samlade ihop mina betraktelser i skrift och skickade iväg mitt manus. På arbetet började jag arbeta med en ny kollega och fick en ny elevgrupp. Jag blev utgiven för första gången!! Som medförfattare i en skräckantologi!! Jag fick diagnosen ”intetillräckligtdövförhörapparat”. Mamma firades med en stor överraskningsfest hemma här, då hon fyller 60 år på nyårsdagen. Det var skönt att det blev lyckat och att jag kunde rodda allt i hamn.

Under den sista månaden i år kände jag att jag eventuellt skulle orka återuppta mitt politiska engagemang och mina uppdrag. Jag var på tre möten. Jag var på två begravningar, och dagarna kring jul gick ännu en kamrat bort. Julen firades annars fantastiskt skönt med mina två killar. Vi tre fick besök på julafton av Å med fina I. Och nu väntar jag in årets sista gäster: vi kommer att bli åtta personer hos oss, B, L och jag, tillsammans med Å och hennes K, S och hennes G och deras son A.

Ja.. Vad sägs? Ett bra mellanår. Mellan skratt och tårar. Livet. Vänner, kamrater, minnen. Ha det nu underbart alla! <3

Att drömma

Sitter mittinatten och inser att jag inte kommer att sova i natt. Om två timmar, halv fyra, skall jag köra mina föräldrar till Landvetter flygplats. Så därför sitter jag här. På divanen. Och funderar. Och skriver.

Inför 2014. Vad önskar månde en enkel person som jag? Förutom världsfred, slut på världssvälten och att vi alla tar bättre hand om vår jord? Jo, det finns nog några saker till; att mina pojkar skall må bäst, att de är lyckliga och att de får skratta mycket. Men förutom det? Vilka är mina önskningar – egoönskningar?

Jo:

1. Att någon förläggare kommer att vilja ge ut min samling av betraktelser.

2. Att jag kommer överens med huvudpersonen i min första roman och kan hitta en väg genom berättelsen som vi båda är sams med.

3. Att jag kan hitta ett sätt att utvecklas inom mitt arbete – annars lämnar jag det.

4. Att valåret blir ett valår att minnas – med stort valdeltagande, tydliga politiker och färre röster på SD.

Så är det nog. Om jag tänker efter. Inför 2014. Och drömmer. 

Att samla ihop

Samlar ihop. Tankar och trådar. Det som hänt och sådant som inte hänt. Det är lördagskväll – mittemellan jul och nyår 2013. Har läst lite årskrönikor, statusuppdateringar, bloggar och annat. Skall snart ta itu med mitt strykberg här framför tv:n. Alltmedan jag funderar. Och samlar ihop.

Har haft en härlig vecka. Mina killar och jag har firat julafton med fina Å och hennes dotter. Sedan var det juldag och annandag hos mina föräldrar med Syster I med familj, Bror med familj och Syster II med sambo. Syster I med lilla O sov över hos oss. Städdag sedan, träning och långa bad. 

Har haft en mindre bra vecka. En god kamrat har plötsligt gått bort. Ett skratt har tystats. Det har för det mesta regnat och varit grått, grått och grått. Min hårfrisörska har varit ledig fram till och med den 7:e januari. Och jag har blivit förkyld. Så klart.

Och det är nog så här livet är. En blandning av stort och smått. Av sådant som skänker glädje och lycka. Och annat som sedan knuffar ner en i vemod och saknad. Någon undrade hur 2014 skulle bli? Mitt svar är nog såhär: det blir som det blir, när det är som det är.

Att möta ett leende

Mötte ditt idag. Ditt leende. Som försäkrade mig om att jag inte var bortglömd. Att jag var saknad. Och att det inte bara var tomma ord. Det lade sig som en varm omfamning kring mitt lätt förvirrade hjärta. Tack.

Mötte ditt idag. Ditt leende. Åtföljda av ett par ord. Ganska många ord, som uttalades långt borta. Men ändå så nära. Leendet kom nog bara från ena mungipan, men jag visste att de också kom från ögonen. Tack.

Mötte mitt idag. Mitt leende. Speglat i fönsterrutan, över axeln på en av mina pojkar. Fylldes av lycka. För att jag är så lyckligt lottad. Att jag har så mycket. Som inte är alla givet. Mina vackra pojkar.

Och. Jag kommer att få möta dessa leenden igen. Ditt. Och mitt.

Att önska GOD JUL

Min julefrid är här. Sitter mitt i natten - natten till julafton - med allting så fröjdefullt som jag önskat få. Min vackre, äldste son har ännu inte somnat. Klockan är två på natten. Kanske beror det på hans näsblod lite tidigare i natt, kanske beror det på att det faktiskt kan "pirra i magen" natten till julafton, trots att man är tretton år? 

Lillkillen har somnat. Hans fina ansikte lyser av hans vackra leende. Vi tre firar jul i morgon. Precis som vi vill ha det. Med den julmaten vi tycker om. Och massor med julgodis. Och jag är lyckligt lottad. Och önskar er samma underbara känsla. Känslan av kärlek. 

Oavsett om ni firar jul eller inte - så önskar jag er en fröjdefull tid. OM ni firar jul så önskar jag en god sådan. Frid åt er alla!

Att recensera "Inlåsta" av Emma Donaghue

I Bloggdala har det nu börjat närma sig jul – precis som ute i det verkliga livet. Kanske är det därför några kommer att saknas vid bytorget, när nästa bok skall recenseras? Kanske beror det på bokens genre? I mitt lilla stenhus kräver inte julen särskilt mycket förberedelser och därför drar jag igen dörren och drar min härliga tjocka mössa över huvudet, och vänder kosan mot torget. I Bloggdala är det vinter med snö och stjärnorna tittar knistrande ner på oss.

Denna gång har vi läst ”Inlåsta” av Donoghue. Eller, skall vi säga att de andra har läst? För jag har redan läst denna bok. När den kom ut på svenska, 2010. Och jag kunde inte riktigt förmå mig att läsa om den. Så det jag recenserar är minnet av boken. Och därför ber jag på förhand om ursäkt.

Jag läste boken i efterdyningarna av det fruktansvärda Fritzl-fallet. Ett fall som äcklade mig in i märgen, och helt plötsligt fann jag mig slukande litteratur som handlade om liknande fall, Kampusch bland annat. Jag läste bävande dessa böcker och insåg till sist att det faktiskt inte var bra för mig. För jag blev orolig av dem. Upprörd och livrädd. Så den sista boken i denna genre som jag läste blev ”Inlåsta”.

Emma Donoghue hade skrivit en roman. Och hon provar i boken ett annorlunda grepp – hon skriver ur en liten pojkes synvinkel. Jack är fem år och inlåst i ett ljudisolerat, fristående rum tillsammans med sin mamma. Han är född i detta fönsterlösa rum och det är hela hans värld. Han älskar Mamma, men tycker att Svarte Mannen kan vara lite läskig. Svarte Mannen kommer med mat till dem och annat de behöver, men han är inte snäll mot Mamma.

Mamma är kärleksfull och påhittig. Hon och Jack har många rutiner som gör att dagarna går. Men Mamma känner till världen utanför och hon vill ut. Hon gör upp en plan, där Jack spelar en viktig roll, trots att Jack faktiskt inte egentligen förstår varför hon så gärna vill ut – till vaddå?

Andra delen av boken handlar om just världen utanför. Om hur jobbig och otäck och ologisk den världen ter sig för någon som inte varit en del av den innan. Och jag vet inte riktigt vad jag skall tycka om den. För då jag läste den läste jag mycket liknande. Och jag letade nog efter något i dessa böcker – något om hur man egentligen orkar ta sig igenom något sådant. I denna bok hittade jag inte det. Men å andra sidan är denna berättelse fiktiv.

Donoghues berättarstil är enkel och okomplicerad. Det gör att boken är tillgänglig för läsaren. Men jag stör mig på berättarperspektivet. De femåringar jag känner talar inte så. Å andra sidan är de inte inlåsta. Men det stör mig. Och jag funderar över VAD det är som gör att Donoghue skriver en sådan här bok? En bok så olik annat hon skrivit?

Nja. Som skrivet. Detta är bara en recension av mina minnen. Och jag kunde inte förmå mig att friska upp mitt minne bättre. För jag blev lite besviken på att man inte till ännu högre grad utforskade just begreppet ”inlåsta” i boken. Kan man skapa sina egna murar, fängelsen? Kan man vara fånge fast man är fri? Det var kanske DET jag letade efter i denna bok. Utan att tydligt hitta.  

Att vara snäll

Snäll. Vänlig, schysst, tillmötesgående, beskedlig, hjälpsam, rar, bussig, gemytlig och godhjärtad. Så många synonymer. Så många ord. Som ändå liksom inte ringar in och räcker till. För jag är snäll. Och du är snäll. Men på helt olika sätt.

Det slog mig i natt. Under mittinattenfunderingarna jag ägnar mig åt i stearinljusenssken, uppkrupen på divanen. För helt plötsligt stämde det. Så olika. Otroligt olika. Och ändå säger folk samma sak om oss. Att vi är snälla.

Du är snäll. Behandlar alltid folk som du själv vill bli behandlad och bemött. Ditt vackra, känsliga hjärta och sinne ömmar för alla ensamma och bortglömda. Du gråter gärna med dem. Lägger ditt medkännande huvud på sned och håller om. Ty, du har nära till den darrande gråten, till känslan av övergivenhet och om du vore ensam skulle du vilja ha någon att gråta med. Du är en snäll människa.

Jag är snäll. Behandlar alltid folk som jag själv vill bli bemött. Med leenden och komplimanger. Med uppmuntrande ord och genom att försöka sprida ett ljus i mörkret. Känner in hur du mår, utan att fundera över hur jag skulle känt i en liknande situation, ty hur jag känner är inte viktigt. Din känsla är viktigast för mig. Din sanning är viktigast för dig och därför ser jag dig i skenet från din sanning. Jag är en snäll människa.

Därför möter vi medmänniskor på olika sätt. Du på ditt. Jag på mitt. Vad som är mera rätt eller mer fel är inte för oss att avgöra. Och det betyder heller ingenting. Bara att vi är snälla – på helt olika sätt.