Att taggas om "reading habits"

Av Cattis blev jag taggad att skriva en lista om mina läsvanor. Hon skriver en bokblogg med recensioner och är även med i Bloggdala Bokklubb. Ergo, här är listan:

1.  Har du en speciell plats hemma där du brukar läsa?

Njaaeeeee.. Nej. Jag läser överallt: på min favoritdivan framför den öppna spisen, på golvet framför TV.n, i TV-soffan, vid köksbordet, på toa, i sängen och i uterummet. Med mera. Har jag fått tag i en bra bok släpper jag den inte. Jag släpar med den på jobb, restauranger, överallt. Just divanen framför öppna spisen är annars en plats, väl lämpad för bokläsning.

2.  Bokmärke eller random pappersbitar?

Både och. Men. Jag gör också hundöron. Särskilt när det är mina egna böcker. Och är det en bra bok, köper jag den alltid.

3.  Kan du sluta läsa närsomhelst eller måste du sluta efter ett kapitel eller ett visst antal sidor?

Jag kan sluta när som helst. Om det kräver. Annars läser jag gärna färdigt meningen i alla fall… *ler*

4.  Äter eller dricker du någonting när du läser?

Ja, om jag läser vid middagsbordet eller äter lunch ute ensam. Annars kanske någon klunk kallt kaffe.

5.  Brukar du lyssna på musik eller ha tv:n på när du läser?

Njaaaa. Jag har ju en familj och jag är aldrig ensam hemma. Mina killar lyssnar på musik, spelar instrument, spelar spel och tittar på tv. Så indirekt gör ju jag också det. Radion står alltid på hemma hos oss. Så. Jag kan läsa i vilket ljud som helst. Är jag ute och reser lyssnar jag samtidigt på musik i lurarna, för det som stör mig mest vid läsning är andra människors samtal med varandra.

6.  En bok i taget eller flera samtidigt?

Också olika. Oftast en. Men jag läser rasande fort. Så på en vecka kan det ändå bli en tre, fyra stycken.

7.  Läsa hemma eller överallt?

Se fråga ett!!

8.  Läsa högt eller tyst i huvudet?

Läser tyst i huvudet – men har högläsning för mina elever och för mina söner!

9.  Hoppar du fram i boken eller hoppar du över stycken?

Ja! Absolut. Men jag går alltid tillbaka och läser om. Knäppt va?!

10. Bryta rygg eller inte?

Faktiskt inte. Har liksom aldrig tänkt på det! Borde jag?

11. Skriver du i böcker?

Nej. Aldrig. Men jag kan sätta små post-its på ställen som jag vill återvända till flera gånger. I läromedel och kursböcker skriver jag dock.

12. Vilka taggar du?

Åsa

Millan

Millan

Pipan

Att lägesrapportera

Lördag kväll. Så typiskt. Sitter på golvet i vardagsrummet – för att laddningssladden till laptopen inte är längre än så – med en kopp kaffe och undrar vart dagen tog vägen. För jag är trött, utan att ha gjort något särskilt mycket.

Vi var iväg, mellan 8.30 och 14, på L:s sista fotbollssammandrag för denna utomhussäsong. Det var kallt som attans, men killarna spelade bra. Och hade roligt. Jag fikade inne i deras omklädningsrum. Under en plastpalm. 

Sedan sov jag. Åt tidig middag, jättegod lasagne, diskade, gjorde rent ugn och spis, torkade köksluckor, vek tvätt och bäddade sängar. För en stund sedan förberedde jag ett par lektioner till nästa vecka och nu sitter jag här. På golvet i vardagsrummet. I en fleecejacka och tjocka leggings. Snyggt som synden.

Så hur är det egentligen här på Bästkusten? Jo, tack som frågar. Det är stabilt. Ähhh.. Det är bra. På ett sådär typisktsvensktlagomsätt. Jag jobbar full tid, med delvis nya uppgifter. Min nya kollega tycker nog att jag är ganska ok. Jag kommer inte riktigt till min fulla rätt ännu känner jag, förmodligen på grund av min utmattning, men också på grund av ett lite annorlunda elevunderlag. Och jag tycker inte riktigt om att jag inte klarar av att vara fullt effektiv.

Jag kom inte in på en lokal utbildning jag sökt till, men har skickat iväg ett manus. Jag har hittat en lagom träningsdos och mina pojkar får mig att pösa av stolthet så gott som dagligen. Hösten har hittills varit vacker. Kall men vacker. På det stora hela är det bra alltså. Inbillar jag mig.

Det som smärtar mig är att jag inte kunnat arbeta politiskt. Orken har helt enkelt inte funnits. Mina partikollegor har fått ta tuffa beslut som jag känner att jag hade velat vara med och stötta dem i, då motargumenten har varit otroligt tuffa. Det som också smärtar mig är att jag fortfarande är lite bedövad – att jag ibland känner mig frånkopplad. Men. Jag tycker om den nya, lite mer eftertänksamma Monika. Den lite mera själviska. Ty, ingen annan kan man ändra, än sig själv.

Så. Hoppas innerligt att intresseklubben suttit och antecknat. Denna typ av ögonblicksinläggfrånminverklighet händer ju inte alltför ofta här. Se det som ett löfte.  

Att följa flödet

Världen är i otakt. Måhända har det alltid varit så. Att ett steg fram följts av två steg bakåt. Kanske, om vi har tur, är det tvärtom; två steg framåt och ett steg bakåt. För, säg mig, visst rör vi oss framåt? Även om det går oändligt långsamt?

Så många saker har nyligen inträffat i världen som gjort att det känns som om flödet har slaggat igen. Helt igenslaggat med unkna, stinkande värderingar, av självutnämnd frälsning, av offer som ingen bett om. Flödet har täppts igen och de små stegen framåt verkar ha avstannat. Men säg mig, visst har jag missuppfattat det?

Låt det vara så, att flödet inte slaggat igen, att världen inte hamnat i otakt! Låt det vara så att vi inte låter vedervärdiga, människofientliga åsikter vinna mer mark, att vi inte luras av alla som vill frälsa oss och lära oss hata i någon guds namn och att vi inte applåderar gärningar som leder till offer vi egentligen inte vill ha. Låt det vara så.

Så att vi kan följa flödet i en värld som snurrar i takt.Och fortsätta röra oss framåt. 

Att betala den sista respekten

En borgerlig minnesceremoni. På den vackra skogskyrkogården med sina vackra kullar och porlande vatten. Så stämningsfullt och värdigt. Så väldigt mycket precis som jag vill ha det. Den dag jag dör.

Satt på en stol, två rader från kistan, en dag i förra veckan. Gavs tid att fundera, minnas, le och gråta. Och kände i djupet av mitt hjärta att jag gjort rätt. Helt rätt. Som redan hade valt denna typ av ceremoni inför det ofrånkomliga slutet. Det kändes tryggt.

”To pay the last respects”. Hur vackert klingar inte de orden? Det var det jag gjorde där, framför kistan. För jag tycker att det av största vikt. Oavsett vad livet givit innan. Så bör man vara en stor nog människa att ”betala den sista respekten”. Så har jag blivit uppfostrad och så har jag valt att leva mitt vuxna liv.

Ni förstår, när man deltar i en sista ceremoni, är med på en begravning, är man det lika mycket för att dela ett sista ögonblick med den som lämnar sin själs boning, som man är där för att hjälpa till att bära sorgen för de som lämnats kvar. Så har jag uppfostrats. Därför ”betalar man den sista respekten” till den bortgångne genom att lova att finnas där för de sörjande.

När jag går bort hoppas jag mina pojkar har många människor omkring sig. Många som kommer ”för att betala den sista respekten”. Kanske inte för att minnas mig, men för att dela mina pojkars sorg. För att stötta dem. Minnas med dem och få dem att le igen. På en borgerlig ceremoni. På en skogskyrkogård, med vackra kullar och porlande vatten. 

Att höstdagjämna

Så var det så det var. Att dagarna numera är mera mörka än ljusa. Att det inte längre går att förneka de trista fakta att sommaren faktiskt är slut. Att hösten vinkar åt mig från alla håll och kanter. Inte alls burdust påträngande på något sätt, men trots det fullt synlig och självklar.

Bara över helgen har morgonpromenaden till arbetet fått ett annat filter. Plötsligt skiftar de flesta träd i lite gult. Solen hänger lite lågt och ljuden ifrån gässens sträck ljuder över hela nejden. Inte ens jag kan längre förneka det hela denna värld vet. Det är höst.

Förlåt mig. Förlåt mig för att jag dristar mig till att tala om det uppenbara. Tala om det som alla redan välkomnat och omfamnat. Men jag upplever det för första gången som detta jag. Förra året gick förlorat, ty då sov jag genom denna tid. Befann mig långt under täcket alla mornar med lågt hängande sol och guld i lövverken. Därför ser jag det på nytt nu. Utan att känna det jag hoppats känna, det jag projicerat fram att känna.

Ty, jag tänkte att detta mitt nya jag skulle bli vän med hösten. För min logiska hjärnhalva tjusas av höstens lynne, av det faktum att hösten förbereder för vila inför nytt liv. Men uppenbarligen hyser mitt nya jag ett än starkare tango-mode. En sinnesstämning som plockar upp höstens dova vemod och förstärker den till en molande värk. Det stämmer inte med det jag önskat känna.

Men. Livet är på det viset. Att allt inte passar alla. Och därför avser jag att ignorera det melankoliska molandet, minimera det så mycket jag kan. För hösten är hösten är höst. Som det alltid varit och alltid kommer att förbli. Och var i ligger glädjen att sluta fröjdas under delar av året? Varje år? Ingenstans.