Att ödelägga

Om jag någon gång tappar masken och börjar stamma – snälla, låtsas att du inte ser eller hör.

Om jag någon gång slungar ur mig mindre genomtänkta kraftord som osar av förnedrande förminskningar – snälla, bry dig inte om att svara mig eller tillrättavisa mig.

Om jag någon gång försöker för mycket och blir klängigt påträngande i min uppmärksamhet – snälla, håna mig inte öppet.

Ty, när jag tappar masken är jag mänsklig – det är mig du ser.

När jag hädar eller svär, är jag tvungen att rasa för att inte implodera – lyssna på mig bortom mina ord, det finns en anledning.

När jag är för på och för mycket, är jag det för att jag vill säkerställa att du mår väl – det är min omtänksamhet.

Men det går mycket snabbt att ödelägga mig. Se mig rakt i ögonen med kall blick. Och jag besvärar dig inte mer.   

Att favorisera

Dag 13 – Din favoritförfattare

Dag 14 – Favoritbok av din favoritförfattare

Dag 15 – Favoritkaraktär: manlig

Dag 16 – Favoritkaraktär: kvinnlig

Dag 17 – Favoritcitat från din favoritbok

Det skall handla om favoriter. I litteraturens värld. Vilket för mig är svårt. För jag har inte klar utmejslad favorit – någon som ALDRIG har skrivit något sämre, som alltid levererat. Och dessutom finns det många som har skrivit mycket bra. Men jag vill lyfta en författare som hjälpte mig igenom otroligt jobbiga händelser. Denna författarinnas böcker var min tröst, min tillflyktsort, i en värld fylld av hårda röster, hårda händer och värkande tomrum: L.M Montgomery.

Montgomery har skrivit den älskade bokserien om Anne på Grönkulla. Det är dem hon är mest känd för. Och jag älskade dem alla. De står fortfarande på en hedersplats i mina bokhyllor. Men Lucy Maud skrev också andra böcker, om andra flickor, om Emily till exempel. Och dessa böcker var lika trollbindande som de om Anne. Fyllda med glädje, men också mörka av sorg.

Min favoritkaraktär var nog Emily. En sammansatt karaktär, med mörka, plågade sidor men också med ett stort hjärta. Hon upplevde så mycket ensamhet, så många plågade stunder så jag kunde lätt identifiera mig. Samtidigt var hon stolt och drivande. Oböjlig tog hon egna beslut och gjorde något av sin framtid. Det var precis så jag ville bli.

Min favoritbok är dock just ”Anne på Grönkulla”. Första boken i serien om Anne. För det var den som fick mig förälskad i Montgomerys författarskap. Och mitt favoritcitat kommer också från den boken: ”Hon hade plötsligt börjat känna medlidande med flickan. Vilket torftigt och armt liv utan kärlek hon hade haft – ett liv av tungt arbete, fattigdom och vanvårdnad… Ty Marilla var intelligent nog att läsa mellan raderna av Annes historia och gissa sanningen. Det var inte så underligt, att hon blivit så förtjust vid tanken på ett verkligt hem! Det var egentligen synd att hon skulle behöva skickas tillbaka.” Lilla 12års favoritrader. De rader då Marilla faktiskt börjar bestämma sig för att kanske, eventuellt behålla Anne..

Så var det det här med favoritkaraktär manlig. Där måste jag gå till en annan barn/ungdomsförfattare: Astrid Lindgren. För ingen kunde skriva om onda och goda människor som hon. Hon skrev nog inte särskilt om män eller kvinnor, hon skrev om människor. Men den karaktär som absolut gjort störts intryck på mig och som jag med jämna mellanrum citerar är Jonathan Lejonhjärta. Han som säger att ”Det finns saker man måste göra, annars är man ingen människa, bara en liten lort”. Det är vackert. Och det är precis det jag försöker leva efter.

Att vädra morgonluft

Eller bara vädra. Luft. Vädra luft. Ja, något magiskt var det allt med min promenad till arbetet i dag. Ljuset, ni vet. Det magiska ljuset verkade vara tillbaka. Vinden som nådde mig låg i motvind men den var inte längre bitande kall, gick inte genom märg och ben. Men trots att jag andades plusgradevind, anade jag oråd.

Det är ännu bara i slutet av februari. Men fåglarna sjunger för mig var morgon. Ogräset i gruset har fått fäste och till min skräckblandade förtjusning kunde jag upptäcka små knoppar på vissa buskar. Videungnen kikade under lugg på mig på min vandring. Och på promenaden hem, sent på eftermiddagen, värmde solens strålar mina mörka jeans. Men det är bara i slutet av februari. Därför vädrar jag bara morgonluft – inte vårluft.

För, istället för att hoppas på våren, hoppas jag på att inte ogräset mitt blir begravt i slaskig snö inom en vecka. Jag undrar hur fåglarna skall klara sig, växterna och de knoppande buskarna? För, det är inte vår. Har mycket sällan varit det här vid denna tid. Även om jag älskar våren. Sommaren. Ljuset och värmen. Så är det inte vår ännu. Bara så att vi kommer ihåg det. Så att vi inte blir alltför besvikna när vi upplever en snöfylld, sen, påsk.

Jag vädrar luft. Morgonluft. Och kanske ljusluft. Men inte vårluft. Ännu.

Att komplexera

Ibland stannar nya ord och uttryck kvar. Bosätter sig i ens medvetande och pockar på uppmärksamhet. Andra gånger kläs de invanda tankarna i nya kläder, friseras lite och dammas av. Och det är lika ljuvligt varje gång det händer. Ty, plötsligt står saker och ting i ett förklarat ljus och man inser att man haft fel. Eller rätt. Och kan därmed ändra sig och bli en bättre människa eller fortsätta vara den förträffliga människa man redan är.

Jag har insett att jag är en komplexist. En komplexist är en person som ser det komplexa i det mesta. En som ser att saker och ting är så mycket mera än det som syns. Som inser och förstår att delarna, var för sig, kan vara annat än helheten och att det ena inte är mer eller mindre sann än det andra. Tillvaron och vår omvärld är komplex. Inte komplex som i krånglig, utan komplex som i ”sammansatt på ett speciellt sätt”. Jag är en komplexist.

En av de första komplexisterna, Troed Troedsson, påstår att ”en bild säger tusan så mycket mindre än man tror”. Och jag tänker att jag inte håller med. Men så säger han: ”Ibland kan vi tro att bilden ger oss hela bilden. Så är det aldrig”. Och jag förstår plötsligt att han har rätt. För det finns alltid ett före och ett efter som ser helt annorlunda ut. Ögonblicket är beroende av dem båda. Sammanhanget behöver alla tre delarna: dået, nuet och framtiden. Som en komplexist glömmer man inte det. Däri ligger skillnaden.

Komplexist. Förmodligen är det just det mitt macro-tänkande försöker säga mig. Och det är komplext. Mitt tänkande.

Att bokinventera

Och så ännu ett bokutmaningsinlägg. Fast jag egentligen i dag är arg på böcker. Eller, kanske inte. Men jag är otroligt, oproportionerligt, irriterad på Adlibris. Så då drabbar det alla böcker. Jag har – för andra gången i mitt liv – beställt böcker online. Första gången gjorde jag det inför julen 2012 från CDon.com och blev så oerhört frustrerad över deras felleveranser med mera, att jag lovade mig själv att aldrig göra om det. Men så fanns inte månadens Bloggdala bok (bokklubben jag är med i på nätet) på stans enda bokhandel.

Alltså, kände jag att jag fick beställa den. Jag vill ju gärna äga de böcker jag läser, så biblioteket tittade jag inte ens på. Men jag valde Adlibris istället. Tänkte att de kanske har bättre service. Skit fick jag!! Tre veckor senare och boken, som skulle komma inom fem dagar, har ännu inte kommit. Och det är recension på den på söndag! Och jag är snorig och dann och tänkte ligga och läsa.. Så jag har gått omkring här hemma och muttrat lite i-lands förorättad i dag och tyckt lite synd om mig. Om ni nu undrade.

Men så tar jag mig så an utmaningen: Klassiker. Ja, det finns många klassiker jag älskar: Fogelströms STAD-svit, Mobergs ”Utvandrarna”, Lagerqvists ”Bödeln” och ”Dvärgen” med mera. Jag lärde mig också älska Dostojevskijs ”Brott och Straff” och Kafkas ”Processen”. Men. Det är en författarinna jag vill lyfta: Jane Austen. En helt makalös författarinna. I en tid då kvinnor inte skulle någonting, inte borde någonting och framförallt inte fick någonting, gjorde hon just precis det. Hennes ”Stolthet och fördom ” är helt makalös. Jag vet inte hur många gånger jag har läst den.

En bok jag hatade är dessvärre en annan klassiker: James Joyces ”Ulysses”. Men urk vilken otroligt tråkig bok. Dessa närmare 1000 sidor som beskriver en dag i Leopold Blooms liv suger musten ur mig. Den dränerar mig på all kraft och ger mig ABSOLUT ingenting. Tyvärr. Jag kan inte se det stora i den. Alls. Jag har nog aldrig tyckt så illa om någon bok någonsin. Och då har jag tvingats läsa igenom L Ron Hubbards ”bibel” av mina scientolog-värd-föräldrar i USA.

En bok jag brukade älska och som söndertummad fortfarande står i min bokhylla är Deborah Spungens bok ”Inte som andra döttrar”. Där skriver hon om sin älskade dotter Nancy Spungen. Nancy dog på ett hotellrum, knivhuggen till döds, efter ett otroligt destruktivt liv. Hon var tillsammans med Sex Pistols Sid Vicious och led förmodligen av en borderline personlighet med schizofrena drag. Hennes mamma skriver naket smärtsamt om sin dotters liv och om sin egen oförmåga att ta in och förstå hur hon hade kunnat hjälpa henne bättre. Hur världen hade kunnat hjälpa henne bättre. Det är en bok som än i dag är mycket läsvärd.

Dag 10 – Favoritklassiker

Dag 11 – En bok som du hatade

Dag 12 – En bok som du brukade älska

Nu skall jag fortsätta snora och hosta. Och sura på Adlibris.