Att sjunga i ett melankoliskt tango-mode

För full hals. För att man fylls av glädje. Eller sorg. Eller för att det i kroppen rasar en rastlöshet. Eller för att man vill dansa. Så man dansar. Och sjunger. För full hals.

Denna natt är sådan. Att jag sjunger. Ty jag har sjunkit in i ett av mina tango-mode. Det melankoliska läget i min personlighet. Detta tango-mode är en del av Ergo. Inget under dagen föranledde denna stämning. Ändå är jag där. I tango-mode. Greppandes efter ett flyende något. Utan att riktigt veta vad. Alltså, sjunger jag.

Sjunger om lycka. Om längtan. Försöker låta min själ vila i något. Ratar en mängd favorit sånger. Vill ha rytm. Fart. Och glädje i sången. Men inget trams och klyschighet. För då brister jag ut i gråt. Och jag vill inte i natt gråta över något som jag inte identifierat. Alltså fortsätter jag sjunga. Och dansa. Ett tag till.

En strof ur en dikt, skriven av en av de stora ungerska skalderna, Petöfi Sándór, kommer för mig denna tango-modekväll: För att ge den rättvisa återger jag den först på ungerska – av respekt för alla dem som faktiskt kan ungerska – och min tolkning av den sedan. Jag ber ödmjukast om ursäkt för den dåliga kvalitén på den, för att kunna återge en dikt, ett poem, så att känslan och rytmen behålls, måste vara något av det svåraste som finns översättningsmässigt.

Magyar vagyok. Természetem komoly,
Mint hegedûink elsõ hangjai;
Ajkamra fel-felröppen a mosoly,
De nevetésem ritkán hallani.
Ha az öröm legjobban festi képem:
Magas kedvemben sírva fakadok;
De arcom víg a bánat idejében,
Mert nem akarom, hogy sajnáljatok.

Ungrare jag är. Allvarlig är min natur,

likt våra violiners första stråkar;

skymtar mitt leende när i dur,

men sällan mitt skratt Er tråkar.

Om lyckan med styrka stryker mitt anlete:

av lyckan jag brister i gråt;

Men munter min blick i sorg sig vete,

För ömkan, det backar jag åt.

Min melankoli – mitt tango-mode – en del av mig.

Att finnas i verkligheten

Jag är jag. Ergo sum. Därför är jag. För att jag är jag. Det är egentligen det enda vi kan vara säkra på här i verkligheten. Att jag är jag och du är du. Det är efter det konstaterande som det svåra börjar, som det krångliga tar vid.

För vad ÄR jag? Är jag bara mina två armar, eller är jag värmen du känner i en omfamning? Är jag blott två läppar, eller är jag hettan i en kyss? Är jag mina tankar, mina drömmar, mina önskningar? Eller är jag veckohandlingen på Coop och gräsklippningen på lördagen?

Är verkligheten de nedtecknade noterna på ett notblad, eller är de den vackra melodin? Är det det vi ser – eller det vi känner? Om ondska presenteras för oss i ett vackert paket, med krusade band runt – är det emballaget som är det verkliga eller är det innehållet? Eller. Kanske spelar det ingen roll?

Att du går och stänger dörren bakom dig är i sig ingen handling som gör ont. Jag har stängt dörrar en miljon gånger i mitt liv. Det som gör ont är att det är du som stänger, just den dörren. För alltid. Själva handlingen är banal i verkligheten, men min smärta är allt förutom just banal.

Så vad är verkligt? Vad vet vi egentligen? Jag är jag. Men vem ÄR jag?

Att betrakta

Betrakta er. Det vackraste som finns. Otaliga är de gånger då jag slås av det vidunderligt fantastiska som är ni. Det övergår allt mitt förstånd hur tidernas himlar kunnat sammanstråla i just er två. Och dessutom förlänat mig den stora gåvan att få låna er en tid. Mina söner.

Försök att ta in det – att ni är gjorda av stjärnsoft och tillhörande en helt annan verklighet. Ni kan inte vara komna av något så simpelt som mig. Ni är något så mycket större, vackrare och godare. Mina söner.

Alla söner och döttrar är det vackraste en mor kan ha – men jag dristar mig till att påstå att just jag fått de bästa. Hur det anstår mig att åberopa en sådan sanning? Enkelt: genom att få bevittna den kärleken ni har till varandra.

Ty, blod är inte tjockare än vatten. Även om vi människor hade tyckt att saker och ting vore enklare om det vore så. Vi väljer inte våra närmaste, våra blodsband utan många gånger står vi ut. Enbart. Och därför, därför är er omaskerade omtanke om varandra det vackraste jag sett.

Benjamin, en finare storebror är svår att finna. Hur du tar dig tid att förklara saker och ting för lillebror, hur du alltid vill ha en godnattkram av honom, hur du alltid bekymrad betraktar honom om han är ledsen. Leon, en mer hängiven lillebror kan man inte hitta. Hur du tröstar din bror om han är trött eller uppgiven, hur du fnissande kittlar honom glad, hur det första du gör, när du kommer hem, är att fråga efter honom. Det är vackert. Obeskrivligt vackert.

Mina söner. Storebror och lillebror. Som båda lever för varandra och som så öppet och självklart erkänner det. Det är stjärnstoft. Det är vidunderligt vackert. Det övergår min hjärnas förstånd. Men mitt hjärta förstår. Och det räcker så bra.

Att hoppas

Det är sant det där de sagt. Det, som liksom viskats fram av väggarna. Som liksom aldrig lämnat hennes dunkande hjärta. Att finns det liv, finns det hopp. Det är alldeles sant. För hon har själv varit igenom det. Själv sett den yttersta skräcken i ögonen och tvingat sig själv att inte blinka.

Natten som aldrig var en egentlig natt. En sommarnatt, som aldrig hann mörkna, som egentligen borde varit så underbart förlåtande, insvept i ett sepiaflitrat halvmörker. Den natten insåg hon sanningshalten i det som ljudit inom henne. Att finns det liv, finns det hopp.

Den molande skräcken hade kramat om hennes hjärta när hon hade betraktat männen runt köksbordet. Stanken som drevs mot henne och ljuden från deras druckna röster karvade hål i hennes inre. Äcklad satt hon ännu gömd ur synhåll för dem, lyssnande på deras vanvettiga pladder.

Hennes kropp anade mycket tidigare än henne hjärta ville erkänna, vad som ovillkorligen skulle ske. Ty, kroppen hade lärt sig känna igen mönstret som hjärtat vägrade acceptera som sanning. För i hjärtat bodde hoppet. Och hon hoppades. Varje gång. Tills denna gång.

När han kravlade, vansinnig på alla fyra, efter henne, förstod hon att uttrycket var sant: att finns det liv, finns det hopp. För henne fanns inget annat kvar att hoppas på. Än att försöka hålla sig vid liv. För att då, senare, i dagsljus, inspektera skadorna och vidta åtgärder. Nu, just nu gällde det att överleva.

Hon drog sig bakåt, runt hörnet och in i det andra rummet. Hon hörde hans tunga andetag och väsandet. Babblande jollrade han fram fasanstyg, alltmedan han kravlade sig fram i halvmörkret bland möblerna. Klaffsandet försökte hon inte ens tyda, utan hon tryckte undan järnsmaken i munnen och koncentrerade sig på att överleva.

Under ljudet från saker som krossades på hans väg, lyckade hon lirka upp dörren ut. På snabba fötter smet hon över den svala altanen. Vid liv. Hon vände sig om. Bara för att se rakt in i hans tomma ögon. Ögon som inte såg. Ögon utan själ. Två bottenlösa brunnar. Och hon svalde skräcken. Och tvingade sig att inte blinka.

Sedan den dagen vet hon att uttrycket är sant: finns det liv – finns det hopp. Och finns det hopp, klarar man allt. Även att slå sig fri från galna män. Oaktat vilka de är.

Att finnas i juli

Så ljuvlig. Så otroligt, fantastiskt härlig.

Ljumma sammetsnätter.

Värme mot ansiktet.

Glada barnskratt burna av brisen, över sanden på stranden.

Låggrunt, klart vatten.

Bad, utan pytteskinn.

Självtorkning på altanen av nytvättat hår. Inte en enda sekund framför spegeln med någon form av makeup. Bara ben och armar, nakna fötter mot solvarma plankor. Det är juli i år.

Fulläten med jordgubbar och vattenmelon. Smoothies och fruktdrycker. Långa, långsamma frukostar. Kvällspromenader med musik i lurarna. Tånglukt i näsan och glittrande vatten för skuggade ögon. Det är juli i år.

Långa samtal med pojkarna. Mycket skratt och fånerier. Lästa böcker, skrivna manus. Spontandans i köket. Förtroenden och kramar. Sena nätter, sena morgnar. Gamla vänner, nya vänner. Det är juli i år.

Så ljuvlig. Så otroligt, fantastiskt härlig.