Att slå dövörat till

Ibland vill jag inte lyssna. Inte höra det som viskas om i alla skrymslen och vrår. Vad är sant? Vad är mindre sant? Är det därför jag inte orkar lyssna - för att alltför mycket ansvar läggs på mig att avgöra sanningshalten i bruset? Förmodligen är det så. Och det är därför jag slår dövörat till.

Ibland verkar människan ha slutat lyssna. De orkar inte sortera i alla pockande, lockande ljud som når deras öra. De vill inte behöva fundera på om det de lyssnar till är sant eller inte. De vill bara lyssna. Är det månne därför människan lämnar åt andra att ta vikitga beslut? Lämnar åt andra att köpa deras röst, att göra sina röster hörda. Människan slår dövörat till.

För det är enklare. I dagens svallvågor av brus. Av information, kvalifikationer, statistik, utredningar och undersökningar. Av teorier, forskningsrapporter och utsagor. Av krumelurer och hattifnattar. Och annat gegg. Då är det enklare att inte lyssna. För då har man ingenting hört. Och kan inte ställas till ansvar.

Det värsta är att mitt dövöra kan läsa på läppar. Så mina ögon hör. Och jag kan ställas inför ansvar.

Att höstdagjämna

Jodå – nu har vi gått in i den mörka tiden. Den mörka tiden på året. Och vi har precis haft helg. Visst är det ett par skälvande timmar kvar innan en ny vecka tar vid men det som inte gjorts innan i helgen, hinns inte med nu. En snabb dusch och ett par rader i bloggen, sedan är det natt.

Vi har haft helg. Och besök från Göteborg. Av en Syster I. Och vi har ätit gott. Tittat på film. Och umgåtts. En bra ersättning för uteblivet Bokmässebesök. Men nästa år – DÅ skall jag dit. Dofta böcker, känna böcker och umgås böcker. Så det så!

Men nu tände vi en mängd stearinljus istället. Och jag var ute och joggade i underbart höstväder. Jag hann också med att bleka tillbaka mitt bleka hår. Som jag färgade mörkt för en vecka sedan. Det gick sådär. Både med det mörka och med blekningen tillbaka. Min fåfänga har straffat sig då mitt hår numera smulas sönder. Nåväl. Det är värdsligt.

Då har jag en liten undran då. Vilka är ni? Ni som läser min blogg? Ett tiotal personer. Hur kommer det sig att ni läser? Är det något ni ogärna läser? Släng i väg en kommentar – så lyser ni upp mitt höstmörker!

Att önska

Jag önskar jag kunde vara på Bokmässan i Göteborg nu. Varje dag. Torsdag till söndag. Jag skulle verkligen vilja det. Verkligen.

Gå runt bland montrarna och känna på böcker. Dofta på böcker. Kanske köpa någon? Kanske byta ett par ord med någon likasinnad? Lyssna på böcker. Titta på böcker.

Jag önskar verkligen att jag finge vara där. Om jag fick lov att önska.  

Att planera

Jag planerade ett ”jomensåhärskalldetnogblibra”. Kände mig relativt förberedd. Sådär som man har privilegiet att göra när man arbetat ett antal år med något visst. Så jag planerade jag.

Jag borde ha vetat bättre. Så där som man borde veta bättre just när man har gjort det här förut. Men likväl trodde jag att det skulle funka. Och nu sitter jag här.

Planeringarna väntar på att uppdateras, revideras och omskrivas. Stuvas om och förenklas. Eller kläs i andra ord. Det är bara att inse att mitt arbete är en evighetscykel. Med planeringar. Som borde fungera. Och som faktiskt gör det. För vissa.

För alla de andra görs de om. För att alla skall kunna förstå. Och nås. Och så vidare. Så min tysta fundering är: behövs det planeringar? Alls? När det ändå inte är någon som bryr sig? När det ändå skall göras om? Hela tiden?

Jag planerar att sluta planera. Snart. Skall bara planera in när det passar. Att sluta planera.

Att höstkura

Det spelar ingen roll hur mycket jag vill hålla den kvar. Allt har ett slut. Jag märker det på de mörka kvällarna. På det faktum att jag måste tända de små lamporna i fönstren redan fram emot åttatiden. Det välkomnande ljuset utanför entrén måste också tändas, för tänk om ingen hittar hit i mörkret?

Det spelar ingen roll hur jag kämpar med att behålla känslan. Inget varar för evigt. Jag förstår det när jag drar upp min rullgardin på morgnarna. Vid klockan sex har ännu inte mörkret vikit undan för ljuset. Det ligger fortfarande kvar och naggar den lilla strimma ljus som letat sig fram i kanterna.

Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker övertyga mig själv. Underbart är kort. Även om jag vägrar ta på mig tjocka tröjan och den fodrade jackan, så kan jag inte hålla värmen kvar. För jag cyklar huttrande till jobbet på morgonen med frostbitna händer.

Jo. Det är höst nu. Helt opåverkade är årstiderna av mina önskningar. I år igen.

Att raka motsatsen

Ursäkta? Förlåt? Hur menar du när du säger att han är raka motsatsen till mig? Vad är det som roar dig så med den tanken? Vad är det som är motsatsen till det som är jag?

Är min raka motsats en person som har en avslappnad inställning till städning, som är intresserad av bakning och matlagning och är fantastiskt duktig med att anlägga trädgårdar? Jag anar allt att det är det du finner lustigt. För jag ÄR ju motsatsen till det.

Men du, motsatsen till mig kan också vara en bitter, småsint människa. En som inte tycker om att röra på sig och som inte drar sig för att slå folk. Det är också min motsats. Den motsatsen är dock inte lika lustig, eller hur? Så, när du undrar vad jag kommer att göra om min son växer upp till min raka motsats för att revoltera mot mig, vet jag inte riktigt vad jag skall svara. Kanske kommer jag att vara stolt över honom. Kanske kommer jag att gråta inombords.

Raka motsatsen. Inte ens det är entydigt och enkelt.