Att i morgon

Det hostas en hel del. Och snörvlas. Men det känns ändå inte allt för dåligt. För jag behöver inte åka in till jobbet i morgon. Jag kan jobba hemifrån. Sova längre. Kanske till och med spela onyttigt mycket Candy Crush.

Lite ärenden har jag allt att göra. Handla presenter. Kanske ett möte. Skriva en motion och sammanställa ett dokument. Men mellan hostattackerna känns det ändå görligt. Det jag har att göra i morgon.

Det är mörkt ute på eftermiddagarna nu. Mina joggingpass görs med reflexväst, även om de just nu är omvandlade till lugna, hostiga, promenader. Det har blåst mycket här på västkusten, vilket gjort att de vackra höstfärgerna till större del trampas ner i jorden på gyttjiga cykelvägar.

Men mycket är ändå gott. Trots hostan. I morgon.

Att vara människa

Vem har lurat dig att tro att människan är god? Vilken av alla hennes dygder är den första du går på? Vet du – människan är komplex. Det är det enda vi säkert kan veta. Att vi faktiskt inte vet något om henne. Mer än så.

Ty, visst är hon god. Oftast. Har de bästa intentioner. Utifrån sitt perspektiv, utifrån sin referensram. Problemet är mera att det inte alltid sammanfaller med just dina intentioner, din referensram. Det har sagts förr och tåls att sägas igen: en nations hjälte är en annan nations fiende.

Och ibland – mycket sällan – föds det människor som är onda. Rent onda. Precis som det ibland – lika sällan – föds människor som är goda. Enbart goda. Oftast är det en komplex sammansättning. Så tänk på det. Att det är mänskligt att fela. Ibland.

Att såra någon

Ett stort ord det här: att såra någon. Det är en obehaglig känsla. Ger oro i hjärtat och i själen. Får en att vrida sig under en inbillad, men ack så verklig värk. Att veta om att man sårat någon. Att jag sårat någon.

Tre gånger i livet har jag gjort det. Omedvetet sårat någon in i märgen. Helt utan att jag faktiskt menat det eller ens önskat det. Helt utan att jag överhuvudtaget umgåtts med tanken. Så har jag gjort någon illa.

Första gången var jag tonåring. Jag gjorde illa en kille. Sårade honom. Kanske har han glömt det, eller kanske har han burit med sig det? Jag har i alla fall burit med mig det. Jag visste inte att han faktiskt tyckte om mig så mycket som han gjorde och därför betedde jag mig som om jag inte tyckte om honom. Dumt och fånigt. Och inte förrän det var försent förstod jag att jag sårat honom. Mycket. Jag fick tillfälle att be om ursäkt nu i vuxen ålder, men han avslöjade inte heller då om det spelade någon roll.

Andra gången var mot en omtyckt kollega. Hon och jag trivdes jättebra ihop, när jag upptäckte att hon började undvika mig. Jag frågade, inför de andra kollegorna, om jag gjort något som gjort henne ledsen och jag bad om ursäkt. Utan att veta, just för att hennes välbefinnande var så viktig för mig. Hon sa att jag sårat henne djupt, men ville inte säga vad jag sagt. Och hon sa också att hon aldrig kunde förlåta. Och jag visste inte vad. Eller varför. Eller hur.

Och idag har jag förstått att jag gjort det en tredje gång. Sårat någon in i märgen. Helt utan att mena det. Jag trodde att jag gjorde rätt. Men det visade sig att mitt agerande uppfattats som svekfullt och som egoistiskt. I min naiva enfald trodde jag att förtroendeuppdrag handlade om förtroende. Och jag var glatt överraskad av nomineringen. Inte för att jag ”riktat in” mig på en position, utan tvärtom, just för att den var så oväntad. Men jag skulle ha backat. För min glada, överraskade glädje, sårade någon annan. Som jag tycker om.

Så för tredje gången bad jag om ursäkt. Utan att riktig förstå vad jag gjort fel. Men för mig är det underordnat. Det räcker att jag vet att någon jag respekterar och tycker om, uppfattar det som om jag svikit dem. Då är det det som är sanningen. Deras upplevelse är det som är av vikt. Min känsla är inte viktig. Och för tredje gången i mitt liv fick jag förstå att det inte spelade någon roll vad jag sade.

Det gör ont. Det snor runt mitt medvetande som en giftig orm. Förgiftar alla positiva tankar och känslor. För jag avskyr att ha sårat någon när jag handlat i god tro. Andra gånger när man har varit besviken, arg, irriterad på mig, har jag varit varse om situationen och varit beredd på konflikten. Här var jag aningslös, blottande mitt hjärta och hals. Men uppenbarligen är jag en svekfull person. Jag tänkte att ni ville veta det.

Att fascineras

Ordens magi förtrollar mig. Hur en dimmig, regnmulen, beslöjad dag låter så mycket vackrare än det är. Hur ”vindens rytande” gömmer en ack så mycket mer poetisk handling än hur det verkligen känns, när man står huttrande i dess efterverkningar.

Hur ting beskrivs fascinerar. Ty, det enklaste, mest vardagliga kan bli något outsägligt vackert. Något vidunderligt. Jag lyssnar på hur du beskriver hösten. Det är inte min höst, då din höst låter mera lockande och sagolik. Jag lyssnar på hur du beskriver din dag som ett äventyr, trots att det var en av alla de gråstens vardagar vi alla har.
Så är det. Att vissa har förmågan att strö älvstoft över allt det grå. Vissa ser vardagen, nuet och människorna med förtrollade ögon och klär dessa trivialiteter med ord som tar fram det allra vackraste. Tack för att ni finns. Och fascinerar.

Att tända ett ljus

Jag skall tända ett ljus. Så att du kan se lågan från där du är. För visst är det så att du tittar på mig? Ser till mig? Vissa dagar känner jag det starkare än andra nämligen. Hör din stämma bland rasslet i de torra höstlöven, kommer ihåg ljudet av ditt skratt, bakom måsarnas skrik.

Jag skall tända ett ljus. Så att du kan hitta hit till oss. Så att du kan se mina pojkars ansikte. Har du sett vad stora de blivit? Visst är det så att en del av dig syns i dem, precis som det syns i mig? Vet du, morfar, vi pratar om dig. Jag berättar om ömma klappar på kinden, om lyckliga leenden och om sättet du satte på dig din svarta hatt om söndagarna när vi promenerade till kyrkan.

Jag skall tända ett ljus. Så att du finner oss långt här borta i norr. Trots att du aldrig varit här i ett Då. För det är här vi är, och har alltid varit. Jag vill att du säkert hittar hit för pojkarna saknar sin farfar. Och vet du – i ljusets sken är det inte svårt att förstå varandra. Där behövs inga ord. Bara minnen av en stolt blick, en snabb kram och milda ögon.

Jag skall tända ett ljus. För alla de ljus som slocknat. Och vända mitt ansikte upp, mot stjärnorna. Som är de eviga ljusen, då våra här brunnit ut. Så när jag ser en stjärna, ser jag dig. Och dig. Och dig. Och dig. Och dig. Och dig.

Att uppdatera

Det händer mycket i mitt liv. Som oftast. Men just nu är det trevliga saker. Trots att det är höst och regnigt. Kanske denna höst kommer att vara en av de bättre?

Jag blev i går utsedd till vårt kommunfullmäktiges 2:e vice ordförande. Det är stort. Mycket stort. Det kändes häftigt att sitta i presidiet. Och på kommunens webbsida talas det om att ”rutinerade politiker” hamnade på ordförandeposterna.

Jag är en rutinerad politiker. Oj. Jag har alltid bara sett mig som jag. Monika. Ergo Sum. Oj. Men, tack! Tack för förtroendet. Jag skall vara mycket rädd om det.

Att hjärta

Vi blev dåliga alla fyra igår kväll. Mina pojkar i ett influensaliknande tillstånd. Med ont i kroppen. Migränkänningar. Rasp i halsen. Brinnande ögon. Och hosta. Jag drabbades av menskramper och kraftigt illamående. Och idag skulle vi ut och delta på en stor aktivitet. Som vi inte kunde hoppa över. Som vi inte ville missa. För allt smör i Småland.

Så i morse, efter en natt av osömn, stärkte vi oss med kaffe. Och smaklösa smörgåsar. Nässpray och värktabletter. Och drog ut på stan. Och trots värkande leder, dunkande huvudvärk och obestämbart ”ontiaxlarochnacke” ångrade vi oss inte en sekund. För vet ni vad vi gjorde? Tillsammans med ett tiotal andra? Vi samlade in värme! Och omtanke! Till dem som fryser.

På tre timmar fyllde människorna i den vackra stad där jag bor, FYRA stycken enorma skåpbilar/mindre lastbilar med varma jackor, stövlar och skor och leksaker till de flyktingar som finns i vår stad. De kom med glädje och delade med sig av sitt överflöd. Och de kom i strida strömmar. För att värma dem som fryser. För att skänka en docka, ett gosedjur till den som behöver någon som tar emot alla rädda tårar på nätterna.

Och vi lastade. In och ur. Och fyllde vår samlingslokal från golv till tak. Vi lyfte och bar. Och våra hjärtan fylldes av värme. Värktabletterna slutade verka, men det spelade ingen roll. För omtankens endorfiner är alltid starkare än något annat.

Tack vackra medmänniskor! Tack! Jag hjärta er! 

Att ha huvudet fullt

Så är det just nu. Att jag har huvudet fullt. Av lite allt möjligt. Så jag försöker att inte fylla på det mer. För då blir det inte plats till skratt och kramar. Och det är ”asa-viktigt”.

Jag har en massa lektionsplaneringar att göra. Bara fem olika klasser, men med individuella planeringar för nästan varje elev. Rättvisa, genomtänkta bedömningar. För varje elev. Ställt mot kursmål och planer och olika betygssteg.

Det är tid för kommunens budget. Naturligtvis vill jag vara inläst på mitt partis budget i alla delar. Skola, barnomsorg, socialomsorg, äldreomsorg, kultur- och fritid, vägar och gator, vatten och avlopp, kommunala bostäder med mera. Massa mera. Miljoner hit och miljoner dit. Drift- och investeringskostnader. Och en massa annat.

Det är dags för aktiviteter i Falkenbergare Tillsammans. På lördag är det insamling i sta’n. Fantastiska människor som gör fantastiska saker. För andra. Helt osjälviskt. Det är en så pirrande, otrolig känsla. Som kräver en hel del annat också. Därför sitter jag mitt i natten och skriver.

Så om jag har en hel del i huvudet – är det konstigt det? För jag vill ju framför allt hinna med att krama mina pojkar. Och skratta! Också