Av
någon outgrundlig anledning trodde jag att jag var klar. Att det inte fanns
något mer att säga. Att allt som eventuellt skulle yppas, bara skulle vara
banala upprepningar av sådant som så mycket bättre blivit beskrivet innan. Men
jag var inte klar. Inte alls. Och så vände jag åter.
Det
är en kall vår vi har. I år. 2015. De spröda lövens skira limegrönska har
övergått och mognat i sommarens täta fullgröna färg. Snart har syrenerna
blommat över och gräsmattorna har klippts flera gånger. Och så sent som för två
dagar sedan haglade det. Mörka moln tornade upp, alltmedan västanvinden rev i
alla trädtopparna. 12 grader.
Men
även om våren är kall, så är det en vår. Och livet löper vidare med återvändande
årstider. Så välsignat det ändå är att det är så – i en tid då mycket inte alls
är självklart och värdigt. Det är skönt att någonstans vila i det. Att vissa
saker är som de är.
Jag
har haft tid att fundera en del denna helg. Över det som hände i Prijedor* för
23 år sedan. Över att det är Morsdag i dag. Över att människan är en underlig
varelse.
Ni
förstår, jag var och veckohandlade vid arbetsveckans slut och när jag lämnade
stormarknaden hade jag kontanter lösa i min ficka. Jag lämnade en sedel i handen
på tiggaren som satt tyst utanför. Bakom mig hörde jag då ett fnysande: en
äldre herre som såg ut som någons fina morfar, väste något till sitt sällskap
om att ”man skulle visst göra sig till och skänka pengar till parasiter, men
inte fan var det någon som tänkte på fattigpensionärerna”. Högt och tydligt sa
han det, mellan hopbitna tänder, utan att vända sig om och se på mig.
Jag
stoppade handen i fickan och drog upp min sista sedel. Så tryckte jag den i
hans hand och sa ”naturligtvis skall jag hjälpa även dig – jag har så att jag
klarar mig. Så länge jag kan, skall jag hjälpa både de hemlösa och tiggarna,
fattigpensionärerna och de marginaliserade”. Sedan önskade jag honom en god
helg och gick därifrån med mina kassar.
Det
är en kall vår. När man fått för sig att man kan ställa den ena gruppen
människor mot en annan. Det är en kall vår när inte människor får vara
människor och där man tror att den enes bröd är den andres död.
Det
är så saker och ting börjar. Med de små, små gesterna. De små, små
skillnaderna. Anklagelserna, fnysningarna mellan sammanbitna tänder. Sedan blir
de Prijedor, Srebrenica och Auschwitz-Birkenau. Och en massa andra liknande
sorgens orter.
Jag
funderar. Och vänder åter. För det finns så mycket kvar att göra.
*De vita bandens dag uppmärksammar den
order som serbiska myndigheter utfärdade i staden Prijedor den 31:maj 1992. En
order som tvingade bosniaker (muslimska bosnier) att bära vita band runt
armarna när de rörde sig utomhus och utmärka sin egendom med vita flaggor. En
order som på ett ohyggligt sett för tankarna tillbaka till förintelsen och
davidsstjärnan som judiska medborgare tvingades bära utomhus.
Människorna
som anordnar manifestationen på söndag i Banja Luka, är själva etniska serber.
De riskerar genom sitt deltagande i manifestation att utmålas som förrädare,
utsättas för hot, trakasserier och våld bara för att de står upp för sanningen
om det hemska som drabbade icke-serber under kriget.
