Att åter vända

Av någon outgrundlig anledning trodde jag att jag var klar. Att det inte fanns något mer att säga. Att allt som eventuellt skulle yppas, bara skulle vara banala upprepningar av sådant som så mycket bättre blivit beskrivet innan. Men jag var inte klar. Inte alls. Och så vände jag åter.

Det är en kall vår vi har. I år. 2015. De spröda lövens skira limegrönska har övergått och mognat i sommarens täta fullgröna färg. Snart har syrenerna blommat över och gräsmattorna har klippts flera gånger. Och så sent som för två dagar sedan haglade det. Mörka moln tornade upp, alltmedan västanvinden rev i alla trädtopparna. 12 grader.

Men även om våren är kall, så är det en vår. Och livet löper vidare med återvändande årstider. Så välsignat det ändå är att det är så – i en tid då mycket inte alls är självklart och värdigt. Det är skönt att någonstans vila i det. Att vissa saker är som de är.

Jag har haft tid att fundera en del denna helg. Över det som hände i Prijedor* för 23 år sedan. Över att det är Morsdag i dag. Över att människan är en underlig varelse.

Ni förstår, jag var och veckohandlade vid arbetsveckans slut och när jag lämnade stormarknaden hade jag kontanter lösa i min ficka. Jag lämnade en sedel i handen på tiggaren som satt tyst utanför. Bakom mig hörde jag då ett fnysande: en äldre herre som såg ut som någons fina morfar, väste något till sitt sällskap om att ”man skulle visst göra sig till och skänka pengar till parasiter, men inte fan var det någon som tänkte på fattigpensionärerna”. Högt och tydligt sa han det, mellan hopbitna tänder, utan att vända sig om och se på mig.

Jag stoppade handen i fickan och drog upp min sista sedel. Så tryckte jag den i hans hand och sa ”naturligtvis skall jag hjälpa även dig – jag har så att jag klarar mig. Så länge jag kan, skall jag hjälpa både de hemlösa och tiggarna, fattigpensionärerna och de marginaliserade”. Sedan önskade jag honom en god helg och gick därifrån med mina kassar.

Det är en kall vår. När man fått för sig att man kan ställa den ena gruppen människor mot en annan. Det är en kall vår när inte människor får vara människor och där man tror att den enes bröd är den andres död.

Det är så saker och ting börjar. Med de små, små gesterna. De små, små skillnaderna. Anklagelserna, fnysningarna mellan sammanbitna tänder. Sedan blir de Prijedor, Srebrenica och Auschwitz-Birkenau. Och en massa andra liknande sorgens orter.

Jag funderar. Och vänder åter. För det finns så mycket kvar att göra.

*De vita bandens dag uppmärksammar den order som serbiska myndigheter utfärdade i staden Prijedor den 31:maj 1992. En order som tvingade bosniaker (muslimska bosnier) att bära vita band runt armarna när de rörde sig utomhus och utmärka sin egendom med vita flaggor. En order som på ett ohyggligt sett för tankarna tillbaka till förintelsen och davidsstjärnan som judiska medborgare tvingades bära utomhus.

Människorna som anordnar manifestationen på söndag i Banja Luka, är själva etniska serber. De riskerar genom sitt deltagande i manifestation att utmålas som förrädare, utsättas för hot, trakasserier och våld bara för att de står upp för sanningen om det hemska som drabbade icke-serber under kriget.