Att röra vid ron

Bortsett från allt det där som skaver. Det där stora som händer och som utkämpas varje dag. Bortanför det – i lä för kampen, beslutsamheten, ståndaktigheten och #inteimittnamn – där befinner jag mig dessa sista minuter av lördagen den 28:e januari 2017.

Under min ensamma stund ute, skådandes upp mot en svagt rosafärgad nattsky, befann jag mig i lä för allt. Det var bara jag och himlen ovanför mig och det svaga suset av en motorväg långt bort. Det fanns ingen historia, inga krig, ingan konflikter och maktgalna, hybrisdrabbade män. Inga interneringsläger, folkmord och förföljelser. Inget uppdelande i ”vi och dem”. Där fanns bara jag.

Jag rörde vid ron. Under en kort stund kände jag mig fullkomligt lugn. Orädd. Viss om att jag andades och existerade och också viss om det faktum att jag skulle fortsätta andas och existera – oavsett vad. Och ron stannade kvar hos mig. För någonstans tillät jag mig röra vid tanken att mitt uppdrag i allt det som händer för alltid förblir att fortsätta vara jag. Det är allt:

Forstsätta bete mig mot andra som jag vill bli bemött, inte tystna vid orättvisor, leva som jag lär och aldrig förneka eller glömma bort historien. Det är allt.

Svårare än så är det inte att leva.

Och med det fylldes min själ med ro.

Trots allt.