Att återge småtankar

Det stormar lite överallt. Krig och maktgalna demopoter (demokratiskt valda despoter) beslutar om huvudlösa ting. Andra ledare av olika slag missbedömmer hur mycket stöd eller inte stöd de har av olika narcissistiska, dimhöljda skäl. Klimathotet vi själva satt oss i har presenterat sig i olika former: här, på västkusten, i form av en vädermässigt, ”kackig” sommar. Men. Det är inte det mina tankar har sysselsatt sig med HELA förmiddagen.

Det här med ålderskriser. Med att fylla 30, 40, 50 och så vidare. Det kan ju vara en sak i sig; att man oroar sig och tycker att tiden går för fort eller så. Jag har aldrig någonsin varit bekymrad över min ålder, tvärtom; som medelålders känner jag att jag äntligen är i den åldern jag mentalt alltid varit. NU kan jag kosta på mig att äntligen få bli äldre. Tänk att om fem år få fylla 50! Så otroligt coolt!

Nåväl. Det var en annan aspekt av detta fenomen jag funderat över och faktiskt ändrat åsikt om. Ni vet det där med att man (läs ”jag”) lite överseende fnissat åt någon som köpt en cool mc i 50årspresent till sig själv. Eller som tatuerat sig/piercat sig/börjat köra Porsche/ etc. Jag har lite prudentligt tänkt att de ”försöker vara ungdomliga”, och att det blir lite patetiskt. I vissa av fallen. Men så slog det mig: KLART att man köper en mc i 50 årsåldern! Det är ju liksom oftast då man har råd! Man kanske skulle ha velat köpa en redan som 20 åring, men då hade man inte medlen. Kanske ville man tatuera sig för 40 år sedan, men då lät man bli för konventionernas skull!

När man blir äldre är en av alla välsignelser det att man faktiskt mycket mindre bryr sig om vad andra människor eventuellt skulle kunna tycka om de beslut man tar. Man piercar sig för att man själv vill. Kör nercabbat i snålblåst och låter bli att äta grönsakerna på tallriken. Ergo, många av de saker jag lite stöddigt och nedlåtande tyckt varit desperat fåniga, var nog faktiskt bara utslag av en länge närd dröm. Och nu kunde äntligen drömmen förverkligas! Och DET, det är ju beundransvärt!

Alltså: heja alla dem som förverkligar tidiga drömmar, oavsett vilken ålder de är i! Och till alla er som envisas med att göra saker ENBART för att ni TROR att de gör er verka yngre än ni är: gör inte dem! Er ålder syns tillräckligt tydligt för att avslöja er.    

Att kontemplera över större mindre ting

De mulna sommarnätterna bjuder in till vindlande tankar och funderingar. I hjärnor likt min, stannar saker och ting sällan vid en flyktig förnimmelse. De måste förankras i en nogsamt utredd sanning, eller i alla fall måste de landa i en viss förståelse.

En av tankarna jag följt har varit min känsla av frustration inför det som sker i världen. Ni vet, det här katastroftänket jag har, det här om att ständigt vara förberedd att fly, att kämpa, att agera och att förbereda sig. Jag funderade över huruvida jag var ensam om att känna så.

Så mindes jag en mening från dokumentären om Astrid Lindgren. Hon hade skrivit om vad hon och hennes vänner hade tyckt om Adolf Hitler i hennes dagbok. Dagen efter hade han invaderat Polen. När jag läste på mera om detta insåg jag att känslorna Lindgren sedan uttryckte i sina dagböcker från krigsåren, var mycket lika de jag känner. Och jag hittade en annan besläktad själ: den kanadensiska författarinnan Lucy Maud Montgomery – Anne på Grönkullas skapare.

L M Montgomery förde liknande dagbok om både första världskriget och början på det andra. Hon beskrev hur hon knappt kunde hålla sig lugn när hon förstod vad som hände, hur hon förfärades av fasorna, nationers naivitet och människors enkelspårighet. Och hennes bekännelser, tillsammans med Lindgrens, var som balsam för min själ. Ty, i deras sällskap är jag verkligen inte ensam.

En annan fundering har dykt upp under natten: varför säger folk att det var säkrare förr med motiveringen: ”jag behövde aldrig låsa”? Jag är född i en liten stad på västkusten. Vi har ALLTID hållit våra ytterdörrar låsta. Inte för att vi kännt oss otrygga eller hotade, utan för att det är onödigt att liksom ”hjälpa” tjuvar och andra på traven. Satt vi på altanen med uppsikt över dörr, låstes naturligtvis inte den, men annars låste vi alltid. Så gör vi nu också.

Konstigt? Kanske. Men jag tycker allt att det är mer korkat att låta bli. Välkomna gäster blir alltid insläppta. Ovälkomna kan stanna utanför. Eller åtminstone kämpa lite för att släppa in sig själva.

Att fundera över sommar

Denna sommar. Sommaren 2017. Har nog aldrig varit med om maken. Det är en mycket underlig sommar, för mig i alla fall. Jag skall se om jag lyckas förmedla det i skrift.

Vädret. Har inte varit något att tala om. Ett par av mina mest ”glaset är halvfullt-vänner” har påstått att det inte alls varit så dåligt, som jag påstått. Det har ju varit ett par stranddagar under juni och juli och många dagar har varit bra. Med bra menas dagar när det inte SAMTIDIGT har stormat, regnat och varit 14 grader. Kanske har det varit regn, men vindstilla? Storm, men i alla fall tjugo grader? 17 grader och sol? Eller dagar som fram till fyra på eftermiddagen varit stormiga/regniga/kalla, men SEDAN, till kvällen, faktiskt blivit behagliga nitton, tjugo grader. Det är inte sommarväder i min bok. Det är april/september-väder.

För er som inte vet så bor jag på västkusten. Vid en fantastisk sanstrand. Jag har varit nere vid vår strand två gånger i år. TVÅ gånger. Suck.

Tiden. Har funnits mångfalt. För första gången i mitt vuxna liv har jag inte en massa engagemang och möten att gå på, även under min semester. Jag är helt ledig. I veckor i rad. Jag förstår ingenting. När jag funderar på det så inser jag att det också sammanfaller med att jag numera har två tonåringar. Med sommarjobb och egna agendor; som sover länge på mornarna och som kan fixa något att äta själva. Så min lediga tid har mångdubblats.

Vad har jag så gjort med tiden? LÄST!! Ett tiotal romaner är utlästa. En vecka på Kreta (och DÄR badat och vistats i solen!!), städat hus/trädgård hur många gånger som helst – finns inte EN pryl på fel plats hos oss, bakat (!?!), träffat vänner, tränat var och varannan dag (!?!). Umgåtts med min storfamilj, varit i Göteborg blandannat, varit på farsen ”Fabian Bom”, tjuvlyssnat på en massa härliga utomhuskonserter i vår stad. Och sovit länge på mornarna. Väldigt länge.

Så sommaren 2017 har hittills varit mindre bra och väldigt bra. På det egoistiska och personlig planet. (I kväll tänker jag inga macro-tankar, utan befinner mig i det lilla.) Dessutom har jag gått tillbaka till mina ”att-rubriker”. Bloggtexterna kändes inte bra utan dem.

Nu går jag och tänder upp lite lampor då det är mörkt ute av tunga mörka regnmoln. Men; det blåser inte storm ;)

Att vara outdated

Tydligen har demokrati blivit omodernt. Det har överlevt sig självt och blivit överflödigt. Tydligen. Dessutom har det blivit urvattnat och meningslöst. Eller? Jag skall erkänna att jag inte läste vidare. Lite rädd och ängslig över vad som skulle möta mig i skrift på skärmen. Kanske var det inte så det stod. Förutom i rubriken.

Demokratin är viktigare nu än någonsin innan. Den demokratin som innebär att man har rätt till sin åsikt, rätt till lika möjligheter, utbildning och tak över huvudet. Med den demokratin följer skyldigheter såväl som rättigheter. Skyldigheten att värna demokratin och att följa lagar och regler. Vid missnöje med dessa lagar och regler kan man gå den demokratiska vägen att få dem ändrade.

Demokratin innebär inte att man får hota folk, inte att alla måste hålla med i en åsikt man yttrar, inte att man får tolka lagen så som man själv vill. En annan politisk ordning är otroligt farlig – det har historien visat oss, både på vänster- och högerpolitisk sida.

Och det där om att många stackars dumskallar påstår att Förintelsen inte ägt rum med argumentet: ”Hur kan du bevisa det? Var du med där eller? Jag tror helt enkelt inte på det” – till er vill jag bara säga: ”Japp, och jorden är ju egentligen platt – för vem av oss har egentligen SETT att den är rund?” IDIOTER!!!