Att följa upp

Så klart såg jag det framför mig; ett nytt sätt att uttrycka det jag under dagarna samlade på mig i form av oavslutade meningar, vankelmodiga tveksamheter och frivoltande sarkasmer. Och så blev det ännu en paus. Men denna gång en högst ofrivillig och oväntad sådan.

För drygt en vecka sedan drabbades min far av en massiv stroke. Jag vill med en gång skriva att han återhämtar sig ofantligt bra och att han faktiskt mår så bra det går. Kanske kommer han hem redan nu i veckan. Min mor och bror bad mig att inte skriva något om detta i sociala medier. Och därför har jag låtit bli. Men i kväll kände jag att jag på min blogg – som nästan ingen läser – ändå ville återkoppla till er få trogna läsare om vad som händer i min mars.

Förmodligen kommer jag återkomma till ämnet när det inte längre känns som ett öppet sår för mor och bror min. Ibland är det inte de egna känslorna och önskningarna som är de viktigaste.

Men min mars i övrigt? Jo, så här:

- L fyller snart fjorton år. Och jag tackar kosmos för denna fantastiska människa som jag får kalla min son varenda dag. Vilken lyckosam människa jag är!

- Min svärmor har fått ett tillfälligt visum och kommer och bor ett tag hos oss. S skall hämta henne nästa söndag. Frågor på det?

- Vi är inne i omdömmesskrivningarnas tidevarv, vilket toppas med ett dussintal utvecklingssamtal. En ickeavundsvärdtid i ett pedagogiskt arbete.

- Det är val i Ryssland. Utan något att välja på. Det är fint ordnat det.

- Kent Ekeroth, min nemesis, skall flytta till Ungern. DET är något av det mest ironiska i mitt vuxna liv. Ni som känner mig vet. Annars kan jag ju berätta: mina båda föräldrar är ungrare och Ungerns nazister, Pilkorsarna, var värre än Tysklands nazister mot judarna. Kents mamma är judinna. Suck. Men Kent skall flytta dit. Och förmodligen då lära sig ungerska. Sok szerencsét med det Kent.

Och så var det det här med att inbilla sig att saker och ting kommer att bli som man visualiserar det. Det blir det sällan. Men ofta blir det bättre även om det blir sämre, eller så blir det inte så dåligt i alla fall. Trots att det inte alls blir som man önskat.

Att tänka kort i mars

Ibland blir jag oändligt trött på mina egna, långa, invecklade tankeströmmar. Det är som om jag inför mig själv ursäktar och förklarar mina funderingar inför en osynlig domstol. Inte för att jag vet vad jag skulle kunna bli dömd till och jag känner inte till straffens beskaffenhet, men jag gör det ändå. Om och om igen.

Kanske är det en yrkesskada? En sådan där som femton års pedagogiskt arbete kan medföra: förklara, försöka förklara från ett annat perspektiv, se saker ur olika synvinklar, respektera andra sätt att se på/uttrycka/bedöma saker och förklara ännu en hundrande gång. Man förklarar så mycket att man till sist knappast kommer ihåg vad man själv egentligen tycker.

Så ikväll tänker jag kort. Utan att tänka efterefter:

- Vasaloppet. Kan faktiskt inte bry mig mindre. Alls. Kudos och all heder åt alla som orkar genomföra det. Men. Bryr mig oändligt lite.

- Min son har fått kallelse till mönstring. Pacifist som jag är blev jag ändå glad över att han vill göra värnplikten. Insåg att det är svårt att logiskt förena dessa två tankar.

- Ännu än gång är det ungdomar på skolor som leder en protest! Denna gång mot NRA i USA som fortsätter att via pengar och makt påverka ledande politiker till att uppmuntra människor att bära vapen. Och som tidigare i historien hånas ungdomarna av ledarna. Och som tidigare i historien kommer ungdomarna vara de som får rätt i eftervärldens ögon.

- Vi har haft en iskall vecka. Mina näshår har klibbat ihop och den kalla västkustvinden har gjort att till och med mina inälvor har frusit. Men. Jag har fått se solen. En hel vecka.

Ha en fin söndagskväll!