Förmodligen har jag kommit in i ett sjok av tango-mode mitt i högsommarens jubeltid. Jag får inte riktigt någon ro i kroppen och jag drömmer väldigt livliga och händelserika drömmar. Varje natt tar mig tillbaka till människor och platser som jag sett och levt och på drömmars sätt överdrivs alla färger, ljud och historierna blir förvridna, hopblandade och förvrängda. När jag vaknar tar det mig en lång stund innan jag landar i det som är nu. Ty jag befinner mig så långt bort. Och denna känsla av att befinna sig långt bort, trots att man är mitt i, dröjer sig kvar hos mig hela dagen.
I dag kände jag mig beredd att ta striden med de kvardröjande drömmarna och gav mig av på en vandring. Löparskorna på, hörlurarna i öronen och en nostalgisk, hjärtslitande låtlista i en evighetsloop på Spotify. Nästan två mil gick jag. Innan jag kunde reda i mina tankar lite. Och det som hjälpte mig var min låtlista; med sånger som påminde mig om den allra lyckligaste tiden i min barndom och ungdom. Sånger som sjungs på mitt modersmål, ungerskan.
Ni förstår, jag håller tyvärr på att glömma mitt modersmål. Eller, låt mig omfrasera: jag har insett hur lite jag egentligen alltid kunnat på mitt modersmål: när man inte fullt ut lever i ett språk, stagnerar det språk man har och alla de vackra omskrivningarna och fantasifulla utvecklingarna hålls utom räckhåll på samma sätt som de precisa nyanseringarna. Detta har fått mig att förstå att jag förmodligen – mycket troligt – inte alls varit så lätt att förstå och sympatisera med som jag kanske skulle ha önskat.
Varje sommar bilade vi ”hem”, ner till en liten ungersk by i dagens Serbien. Där fanns mormor och morfar, moster och kusiner. Och vänner! Och vilka vänner!! De mest fantastiska tjejkompisarna: Mari och Mari och en hel hoper andra. Dessa veckor varje sommar var mitt andningshål. Min paus ifrån en otroligt jobbig verklighet här hemma på västkusten. Men trots det har jag insett att jag tog med mig mitt oförsonliga jag även till min oas. Jag lade inte av mig den hårda masken ens där.
Jag kan se det nu. Som vuxen. För drömmarna jag har låter mig se det mycket tydligt: att mitt sätt att bete mig egentligen var föga smickrande. Att jag själv var min egen fiende. Låt mig förklara: jag bestämde mig mycket tidigt i mitt liv att jag skulle stå ut. Jag var 12 år och jag insåg att jag var tvungen att stå ut med hur saker och ting var hemma tills jag tog studenten. Då skulle jag vara 19 år. Alltså behövde jag stå ut i 7 år. Det var överskådligt för min del. Men det gjorde också att jag var tvungen att bli hård. Ska man ta emot stryk och hårda ord, måste man stålsätta sig. Allt detta gjorde att jag inte såg att jag var värd någonting.
Jag var säker på att ingen EGENTLIGEN höll av mig och att alla EGENTLIGEN bara talade illa om mig bakom min rygg. Skrattade man någonstans, var det åt mig, sa någon något jag inte uppfattade, var det något hånfullt. Och i min oas, i den lilla älskade byn, tyckte EGENTLIGEN inte människorna om mig, utan de ville bara vara min vän för att jag kom från Sverige och det var lite prestige i det. Jag var övertygad om detta. Hela tiden och konstant. Och därför tror jag att jag faktiskt var otrevlig mot folk.
I drömmarna får jag en massa skäll av människor som jag håller av, eller så gäckar de mig genom att vinka åt mig genom ett öppet fönster och sedan vara borta när jag hunnit fram. De utbyter blickar med varandra och sluter sina cirklar när jag närmar mig. Ingenstans blir jag insläppt. Och under min två-mila vandring i dag insåg jag några saker: jag behandlade kanske folk illa med mitt hårda yttre. Pojkar jag datade gjorde jag abrupt slut med, jag tog det inte på allvar när de sade att de tyckte om mig. Jag tänkte bara ”jahapp, mig kommer du i alla fall inte få ligga med” och inom någon vecka hade jag avpolleterat dem. Tjejkompisar kunde jag fnysa åt när de svärmade för pojkarna och skamlöst kunde jag lyfta ut min syster ur något sällskap om jag tyckte att hon ”fånade sig”. Jag dundrade fram och tyckte mig hela tiden finna bevis för att jag faktiskt inte kunde vara omtyckt och att ingen EGENTLIGEN tyckte om mig. Och allt detta med min grovhuggna, underutvecklade ungerska.
Och jag skäms. Skäms för att jag förmodligen sårade någon. Ni vet, när man arbetar med tonåringar och lyssnar på deras hemligheter och bekymmer, förstår man att mycket handlar om att värja sig mot taggar andra människor skjuter ut. Vem vet om någon av dem jag förmodligen sårade ”taggades” alltför hårt av mig? Bara för att jag ville skydda mig själv från att såras? Vem vet om någon än i vuxen ålder kommer ihåg mig som den hjärtlöse, sjävupptagna, hårda Monika? Som fortfarande lever med taggen kvar som jag så frikostigt delade ut?
Det är hårt. Att inte kunna längta tillbaka till sin oas utan att känna skam. Förlägenhet. Det är inte en enkel sak att se sig själv med andras ögon. Nyttigt, men ack så svårt! Jag rodnar av skam samtidigt som den ungerska musiken dånar i mina hörlurar. Jag försöker mota bort vissa minnen som nattens drömmar har rotat fram åt mig och jag vågar inte längre hänge mig åt min nostalgiska längtan. Och jag inser vad min tango-mode handlar om: den handlar om att jag borde be om ursäkt. Till alla dem jag valt att inte lyssna på. Och jag borde förlåta. Mig själv. För trots allt var jag tvungen att göra så. För att överleva.
