Önskar så att vissa saker skulle kunna tappas upp på flaska: bedövande vackra eldröda solnedgångar, ljummet sommarhav, bara armar i svalkande fartvindar när man susar fram på cykel. Doften av solmogna tomater, smaken av vattenmelon och fetaost, ljudet av hängmattans knirrande. Allt sådant där har jag upplevt med en sådan hänryckande skräpa denna sommar, att jag blir lite rädd. Rädd för den bakomliggande orsaken till mina skärpta sinnen.
Ni förstår: jag funderar ju mycket – mest hela tiden – på VARFÖR. Varför är det si eller så? Varför händer detta just nu? Varför? Så, helt naturligt måste jag fråga mig: varför upplever jag saker så intensivt denna sommar? Är det för att den uträknade och tilldelade tiden/situationen börjar närma sig slutet? Är det för att mitt undermedvetna vill ge mig en sista chans till att skapa starka minnen att leva på, när det som är förgängligt inte längre finns?
Ty i allt detta himmelskt vackra, försjunker jag ibland i grubbel. Jag vet med mig att det är ack så tudelat. För världen omkring – fotbolls VM till trots – brinner på ett oroande sätt på många fronter. Det känns som om jag inte kan tillåta mig själv njuta av det som är precis framför mig då det lurar mörker i skuggorna.
Även om jag inte finge buteljera det som doftar, smakar, syns så vackert på himlen skulle hösten och vintern vara varmt välkomna, ty årstidsväxlingar hör naturen till. Det är det där andra som oroar mig. Som gör att jag försjunker i illavarslande grubbel mitt i sammetsnätternas omfamningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar