Oj. Nu var det verkligen längesedan. Nästan oförlåtligt längesedan. Och det har känts må ni tro, det här med att inte ha ork, tid och kraft att skriva. Det förhåller sig nämligen så med mitt skrivande att det är som för andra personer med tränande eller skapande av annat slag: jag skriver när jag mår bra, av ren och skär lycka och jag skriver när jag mår dåligt, allt för att sortera i mina tankars rum och rensa ut det som förgiftar. Men att inte skriva. Det är direkt livsfarligt för mig.
Det tog ett litet tag för mig att se de tecknen; de som brukar tala om för mig att nu får du allt sakta in damen, att nu är det nog dags att ta en ordentlig funderare. För det som sysslesatte mig var ju så ohemuligt roligt. Spännande och utmanande. Men ack så utmattande. Det kom dessutom samtidigt som en inflammtion i muskelfästena på utsidan av min vänstra armbåge, vilket har gjort att all den fysiska aktivitet som jag brukar göra för att pysa ut negativ stress, har fått stanna av helt. När man som vänsterhänt har så ont i armen att man knappt kan borsta tänderna, är det inte bra.
Så vad har jag då gjort denna vackra, ovanliga höst? Jag har provat på en tjänst som biträdande rektor på den gymnasieskola där jag arbetar. 50% rektor och 50% undervisande lärare. Vilket har varit fantastiskt roligt, men otroligt tungt. Så tungt att jag härom kvällen glömde bort att vår äldsta son B varit 18 år i snart ett år. Det är inte så bra det.
Arbetet som biträdande rektor har varit väldigt spännande, men ack så krävande. Jag kastades in i rollen redan innan jag skulle påbörja den och utan någon som helst introduktion tog jag mig an tunga elevärenden. Jag ville så gärna göra rätt, tillräckligt och korrekt. Jag ville vara där för min personal som behövde stöd, jag ville vara rättvis mot eleverna och jag ville att föräldrarna skulle känna sig trygga med mig som ledare.
Jag ville skriva ordentliga, utförliga utredningar och se till att man fick handledning kring frågor som gav ett otroligt stresspåslag och jag ville skapa stabilitet i en värld som ständigt är föränderlig, ty utan en grundstabilitet kan ingen utveckling ske, för då är man koncentrerad på att hålla näsan över vattnet på kort sikt. Man kan inte jobba med ”kort sikt” när det gäller människor. Då släcker man bara bränder.
Samtidigt ville jag vara där för de elever som jag undervisar; planera undervisning och individualisera den. Göra rättvisa och kloka bedömningar som kommuniceras och förstås av eleverna. Jag planerade utvecklingssamtal och försöker få ut välformulerade åtgärdsprogram som dessutom innehåller realistiska mål. Jag håller i prövningar och individanpassar kurser för de av eleverna som har NPF-diagnoser. Jag jobbar. 60-70 timmar/vecka. Och kan inte stänga av huvudet när jag kommer hem på kvällarna, utan läser mail, svarar på sms och räcker inte till…
Nu vet jag inte riktigt. Det är en tjänst ute som biträdande rektor på heltid under 2019. Det är ungefär det ansvarsområde jag har just nu. Jag skulle vilja söka den, men jag vet inte jag. Dels älskar jag mitt arbetslag och mina elever och kollegor där jag redan är. Och jag vill inte lämna dem i sticket. Men jag tycker också om möjligheten att få vara med och styra upp det som bitvis gungar och skapa en större stabilitet. Bekymmret är att jag skulle få göra det på kort sikt – OM jag fick tjänsten – för det är bara under 2019. Och då skapas en instabilitet igen.
Och var gör jag störst nytta? Gör jag ens någon nytta? Elller springer jag bara omkring med värkande arm och skapar kaos? Jag vet inte jag. Men jag vet att jag måste bestämma mig. För jag vill inte glömma bort att min ena son fyller 19 i januari och att den andre fyller 15 i mars.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar