Att börja ett nytt jobb

Ett par veckor in i det nya jobbet. Biträdande rektor på den enda kommunala gymnasieskolan i kommunen. Det är egentligen väldigt stort och samtidigt så ofantligt litet. Precis som det mesta i livet. I ett ”just nu” kan många saker kännas oöverstigliga, omöjliga att förlåta och glömma och otroligt överväldigande, för att i ett ”då, innan” te sig skrattretande enkla, obetydliga och enbart sedelärande. Livet är förunderligt på detta sätt. 

Jag brukar försöka förhålla mig till livet på ett jordnära sätt: vet du inte hur du skall bete dig – var snäll. Det är mest respektfullt emot dig själv då du annars får leva med att du är en sådan som trampar på andra. Det andra jag försöker leva efter är att det är en ny dag i morgon. Ni vet, solen kommer att gå upp, oavsett vad som händer omkring mig och även om den kanske går upp bakom ett täcke av moln. Det vill säga, jag kanske inte skall gå omkring och känna att allt står och faller med mig. ”Det blir som det blir och det var som det var” som Ove i Fredrik Backmans bok uttryckte det. 

Mina två rättesnören tar jag med mig in i mitt nya jobb och jag försöker att låta bli att springa på alla bollar och att hela tiden hoppa högst. Det är inte alltid helt enkelt för jag är så förbaskat plikttrogen. Men jag tycker om mitt jobb. Jag tycker om att behöva lära mig nya saker och att tänka i nya spår. Jag gillar att klura ut lösningar och väga saker och ting emot varandra. Jag utmanas av att göra fel, för misstag är otroligt lärorika och jag tycker mycket om att slutföra saker och ting. Jag jobbar mycket mer än mina 40 timmar i veckan, men jag tänker att det måste jag nog göra, i alla fall det första halvåret. Tills jag lär mig att sortera i alla inbillade och verkliga måsten. 

Och mitt i all den lycka som mina nya uppgifter innebär – bär jag med mig ett minne av ett svek: jag upplever att jag har svikit mina elever. Jag bröt upp från en relation som jag, liksom underförstått, låtit dem tro skulle hålla hela skolan ut. Det är INTE att bete sig snällt. Och därför har jag tappat respekten för mig själv. Så jag behöver tid att hitta den igen. För solen går upp oavsett och livet går vidare och nya relationer kan ersätta de gamla. Hoppas mina elever glömmer mig och mitt brutna löfte snabbt. För livet är förunderligt. 

Att slutdefinieras

Jag är en ordnarkoman. Jag vältrar mig i ord och låter, smakar på dem och försöker ikläda mig i dem. På samma sätt som andra provar ett par skor eller en tröja, prövar jag ord och uttyck. Vissa ord klär inte mig. Förstår ni hur jag menar? De kan låta uppriktiga eller vackra i andras munnar, men från mig landar de i en klibbig geggamoja eller landar stumt utan studs i ett tomt eko. 

Men idag kunde jag landa i mjuk förvissning om att orden jag använde hamnade precis rätt – de till och med hakade i varandra och skapade en realitet och förde med sig ett budskap. Jag pratade med en gammal vän och kollega om att vara färdigdefinierad. Jag återberättade bitar av samtal jag haft med B, min äldsta, och jag pratade om önskan att vara färdigdefinierad. Om hur viktigt det verkar vara för vissa människor att vara färdig, klar, som människa. Och jag fortsatte med hur oviktigt det var för mig. 

Det är något som slagit mig i samma andetag som jag upptäckte att jag vet vad jag har och var jag är – jag vet också att jag inte på något sätt är ”färdig”. Jag är jag. Många miljoner jag. Trots att jag alltid är samma. Men jag är också de olika delar som förstärks i samvaro med andra. Och så länge jag inte är färdigdefinierad lever jag. Oavsett vad jag kan ge sken av. 

Att tidstänka

Det är ju ett nytt år nu. 2019. Och det känns plötsligt så svindlande, det här med tiden. I sociala medier läste jag en kommentar om att nästa år, 2020, är de som föddes 1990 30 år. Och då blev det så tydligt för det slog mig att när jag 1990 gick andra året på gymnasiet kändes VERKLIGEN 1960 otroligt långt borta. Det var liksom väldigt mycket svart/vit tv och Saltkråkan över det hela. Jag tyckte helt uppriktigt att den tiden hade mycket lite med ”min” tid att göra. Förmodligen känner de första 90-talisterna precis samma sak. Om inte ännu intensivare. 

Jag menar, hur snabbt har inte världen utvecklats, omvecklats och imploderat under det senaste seklet? För varje decenium har takten bara ökat. Allting har kommit allt närmare, men paradoxalt nog har allting också flyttats allt längre bort. 30 år är lång tid. Och också väldigt, väldigt kort. Det är inte helt enkelt. 

En annan dimension för mig är mina allra första elever var den kullen som föddes 1990. När de började i sjätte klass, 2002, var jag precis nyutbildad lärare. Och de, mina barn, fyller 30 år nästa år. De kommer att vara lika gamla som jag var det året jag mötte dem för första gången. Det är helt häpnadsväckande vidunderligt.

Tiden. Som kan gå så hiskeligt fort och smärtsamt långsamt. Åren. Som går och händer och sker. Med eller utan vår medverkan. Jag tänker så här: i år skall jag vara medveten om tiden. Det räcker nog så. På samma sätt som jag gjort mig medveten om vad jag har och var jag är vill jag bli medveten om tiden. Om dået, nuet och sedanet. 2019 – välkommen.