Att tidstänka

Det är ju ett nytt år nu. 2019. Och det känns plötsligt så svindlande, det här med tiden. I sociala medier läste jag en kommentar om att nästa år, 2020, är de som föddes 1990 30 år. Och då blev det så tydligt för det slog mig att när jag 1990 gick andra året på gymnasiet kändes VERKLIGEN 1960 otroligt långt borta. Det var liksom väldigt mycket svart/vit tv och Saltkråkan över det hela. Jag tyckte helt uppriktigt att den tiden hade mycket lite med ”min” tid att göra. Förmodligen känner de första 90-talisterna precis samma sak. Om inte ännu intensivare. 

Jag menar, hur snabbt har inte världen utvecklats, omvecklats och imploderat under det senaste seklet? För varje decenium har takten bara ökat. Allting har kommit allt närmare, men paradoxalt nog har allting också flyttats allt längre bort. 30 år är lång tid. Och också väldigt, väldigt kort. Det är inte helt enkelt. 

En annan dimension för mig är mina allra första elever var den kullen som föddes 1990. När de började i sjätte klass, 2002, var jag precis nyutbildad lärare. Och de, mina barn, fyller 30 år nästa år. De kommer att vara lika gamla som jag var det året jag mötte dem för första gången. Det är helt häpnadsväckande vidunderligt.

Tiden. Som kan gå så hiskeligt fort och smärtsamt långsamt. Åren. Som går och händer och sker. Med eller utan vår medverkan. Jag tänker så här: i år skall jag vara medveten om tiden. Det räcker nog så. På samma sätt som jag gjort mig medveten om vad jag har och var jag är vill jag bli medveten om tiden. Om dået, nuet och sedanet. 2019 – välkommen.