Att värna ett uppslagsverk

I 25 band står den där: längst ner i en av mina bokhyllor; vackert inbunden i vinröd skinnimitation och ett grått, stramt tyg med guldtryck. Nästan helt oanvänd, ty den förvärvades verkligen i en ganska så exakt brytningstid, precis innan Internets och smart-telefonernas tid. BBL 2000 - Bra Böckers Lexikon 2000. 

Trots sin ringa bokålder; bara knappt 20 år, är den en bokdinosaurie där den står, stram och trygg. Då och då, med ojämna mellanrum, bläddrar jag i något av banden och stryker med min hand längs med sidorna. Jag minns hur otroligt bra det kändes när jag betalade det sista bandet av 25 då 1999. Det hade krävt mycket sparande från min sida och mycket bortprioriteringar av andra saker under en längre tid, men köpet av uppslagsverket var viktigt för mig. Det symboliserade kunskap, och kunskap är makt. 

Jag tänkte att det skulle spara mig åtskilliga timmar då jag tillbringat många timmar på stadens bibliotek på deras referensavdelning. De böckerna där fick man ju enbart läsa sittandes på någon ganska så obekväm stol i ett dammigt hörn, man kunde inte låna hem dem. Och jag läste om allt möjligt. Folkvandringar och handelsvägar. Upptäcksresande och krig. Om infrastrukturer och järnvägar. Jag ville ju veta! Och därför prioriterade jag att köpa in ett uppslagsverk att ha hemma. Dels så fanns det ju vissa saker som verkligen var obestridd fakta: vad heter huvudstaden i Sydafrika? (Och varför är den uppdelad på tre städer?) medan andra saker kunde jämnföras med fakta från något annat uppslagsverk, som till exempel: konflikten i Israel? Hur har den utvecklats? 

Sedan kom WWW och Internet och och och.. Och mitt vackra uppslagsverk blev än dammigare i flera avseenden. Men när jag idag bläddrat igenom band 25 vis-öä, ställer jag ömt tillbaka det i hyllan. Jag nämns inte slänga det eller des 24 kompisar. Varför skulle jag göra det? De symboliserar mina prioriteringar, det jag tyckte var viktigt och det jag fortfarande tycker är viktigt: kunskap, nyfikenhet. Och en ödmjuk inställning till sanningar och nya sanningar. Utan att bli fanatisk och konspiratorisk. 

Att konspirera

Förlåt mig, ty jag har gjort något jag inte borde.. En söndagskväll, efter en eftermiddag med störtskurar drev mig långtråkigheten att göra något mycket ogenomtänkt: jag ägnade tid åt inlägg på sociala medier. 

Jag brukar inte göra det. Jag har inget Twitterkonto, Instagram och Snap delar jag bara med närmsta familjen och ett par vänner, FB scrollar jag mest igenom för att gratulera vänner jag har på födelsedagen och det är bara några bloggar jag följer. Vill jag ha information om något läser jag debattartiklar från olika tidningar, på olika språk och så kikar jag på vilka personer som skriver vilka artiklar för att se vilken vinkling man använt eller vilken förkunskap man kan ha om ett ämne. 

Jag väljer ofta att se de olika sidorna av ett hett debatterat ämne - mycket för att det är så det ter sig för olika människor: på olika sätt. Jag vill förstå saker i både makro- och mikroperspektiv. Se om jag kan ta ställning eller om jag inte kan det. Kunna argumentera om varför jag tar en viss ställning eller varför jag aktivt väljer att inte ta ställning. Jag vill till exempel förstå Trump-förespråkarna: vad är det som driver dem i deras enorma hängivenhet? Och vissa av dem förstår jag. Jag håller inte med. Men jag förstår. 

Men EN sak förstår jag inte. Oavsett vad det gäller; chemtrails, antivaccin, Wallenbergsska-konspirationen, Covid-19 teorier, klimatförnekarna, andliga och religiösa rörelser och sekter, bokstavstro, ultranationalister av alla de slag, så återkommer samma begrepp: “en dag skall ni andra vakna”. 

Vakna till vadå?? Till att världen är knäpp? Styrs av de som har makten, tillika medlen? Det ÄR redan så och har alltid varit så - det är ingen hemlighet!! Ingen konspiration. Ska vi vakna till att ni som tydligen redan visste allt (oavsett vad det nu gäller) inte gjorde jättemycket åt något mer än konspirerade på sociala medier? Jamen, hejsan - här är vi redan! Människor har ALLTID varit skeptiska till en mängd saker: ibland helt riktigt, ibland på helt fel grunder. Så har våra samhällen alltid sett ut. Bara det att nu är idiotin så mycket mera synlig - tack vare sociala medier. 

Jag tar hatten av för de människor som lever som de lär om de valt det av fri vilja och inte skadar andra: djupt religiösa människor (oavsett religion) som mediterar/arbetar i kloster och gör avbön på allt det som de själva anser vara av styggelse, djurrättsaktivister som själva absolut inte skadar ett enda djur på något sätt inbegripet insekter och annat levande och därmed inte människor heller ty människan är ett djur och så vidare. Jag har full respekt för en annan människas livsval - men inte för skenhelighet och förljugenhet. 

Hur det är blir “when the day will come” så har vi alla bara ett liv - här och nu - och det är här och nu vi skall vara vara goda mot varandra. Det är det enda som spelar någon roll. Konspirera mig hit och konspirera mig dit, bah! Gör något gott mot en annan människa istället och sprid den lilla glädjen vi “förlorade” människor kan! Historien kommer ändå skrivas av de som har makten. Och vilka de blir om 100 år vet vi inte även om vi kan ana. (Om nu civilisationen står kvar) 

PS. Än en gång, förlåt! Skall låta bli sociala medier i fortsättningen också..

Att uppleva nätterna i juni

Min känsla av att ha landat i min sommar härrör sig från nätterna i juni. Det har jag sakta förstått under de timmar som jag har funderat över skillnaderna från de två tidigare sommrarna. Jag har inte riktigt kunnat slappna av, inte kommit in i den vaggande, om huldande sommarlunken. Något kändes ofärdigt. Nätterna i juni. 

Denna sommar kunde jag följa det förtrollande ljuset av nätterna som aldrig riktigt blir. Jag har suttit på vår altan - i vår soffa - och njutit av det gäckande dunklet som sakta bytts ut till silvrigt morgonljus. Det har varit magiskt och hänförande. Och väldigt läkande. 

Sittande på midsommarafton i vår stilla trädgård, lyssnades till skratt och prat från andra trädgårdar var lugnande. Man var ensam, men ändå inte. Jag satt där jag satt - och det fanns liksom ingen anledning att önska att jag var någon annanstans. Allt var som det skulle. Färgerna bleknade, men himlen ville inte mörkna. Fåglarna ville inte riktigt slå sig till ro och samtalen i trädgårdarna omkring blev till mummel. Magiska drömridåbeströdda sommarnätter. 

Att semestra

Det har blivit juli. Tyst och lungt och stilla har juli smygit sig på mig. I dag har det blåst ihållande här på västkusten och efter en dryg vecka med varmt och soligt sommarväder har nu värmen dragit sig tillbaka till förmån för den klassiska svenska sommaren. Och jag har semester.

Det är vecka nummer två på semestern och för första gången på många år har jag gått in i ett verkligt semester mode. Förmodligen beror det på en mängd olika saker; läget i världen som Covid-19 har skapat, att mina söner båda jobbar hela sommaren (vilket gör att jag har en helt ny roll som mamma) och att jag behövt tid (och givit mig tid) för att landa i ett par saker inom mig. 

Ni förstår, jag saknar inte mitt liv innan pandemin. Inte än. Inte alls. Det är helt ok för mig att inte socialisera fullt ut. Jag läser, lyssnar på sommarpratare och andra podar. Sorterar mig igenom hela huset och skänker bort saker eller slänger. Jag lägger pussel, solar, jobbar i trädgården, sjunger och skriver. Denna vecka var jag dessutom med Å ett par dagar på Österlen. Vilka fina dagar vi haft! 

Mina pojkar, B och L, arbetar båda två hela sommaren. B är fast anställd och L har sommarjobb innan han börjar på gymnasiet i augusti. Det är en helt ny känsla för mig som mamma. Helt plötsligt har jag inte något lunchansvar; inget hittapåaktivitetsansvar; inget sommarlovsansvar. Det är udda det. Jag kan helt plöstligt göra helt och hållet vad jag vill. Och jag behöver fundera på vad jag vill. 

Det är det som tar mig till den sista delen: den där om att ge mig tid att landa i olika saker och ting. Det är inte helt lätt. Och jag jobbar på det. Samtidigt som jagförsöker ge mig själv tillåtelse att göra det jag VILL. Inte  det jag måste, det som förväntas av mig eller det som skulle gynna andra bäst. Utan det jag vill. Jag. Vill. 

Det får bli min hemläxa denna semestern. Att lära mig vad jag vill.