Min känsla av att ha landat i min sommar härrör sig från nätterna i juni. Det har jag sakta förstått under de timmar som jag har funderat över skillnaderna från de två tidigare sommrarna. Jag har inte riktigt kunnat slappna av, inte kommit in i den vaggande, om huldande sommarlunken. Något kändes ofärdigt. Nätterna i juni.
Denna sommar kunde jag följa det förtrollande ljuset av nätterna som aldrig riktigt blir. Jag har suttit på vår altan - i vår soffa - och njutit av det gäckande dunklet som sakta bytts ut till silvrigt morgonljus. Det har varit magiskt och hänförande. Och väldigt läkande.
Sittande på midsommarafton i vår stilla trädgård, lyssnades till skratt och prat från andra trädgårdar var lugnande. Man var ensam, men ändå inte. Jag satt där jag satt - och det fanns liksom ingen anledning att önska att jag var någon annanstans. Allt var som det skulle. Färgerna bleknade, men himlen ville inte mörkna. Fåglarna ville inte riktigt slå sig till ro och samtalen i trädgårdarna omkring blev till mummel. Magiska drömridåbeströdda sommarnätter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar