Att gå på vernissage

Jag har en tavla hemma. En stor en. 120 cm hög och 220 cm bred. En förunderlig tavla det är. Med växlande penseldrag är den målad och beroende på hur ljuset faller talar den till mig på olika vis. Motivet är det samma och ändå oändligt föränderligt. Jag har en tavla hemma, en förunderlig en.

Idag krusades tavlan till som av rufsiga vindar. Spröda, ljusgröna blad dansade nickande i ett försiktigt solljus. Syrenbuskens kala grenar höljdes av tunga, bristfärdiga knoppar när de gråa regnmolnen svepte fram. Gruset och singeln var våta av nattens regn.

I går, i dået, sträcktes kala, svarta grenar sig mot himlen på min tavla. Det gråa halvdunklet skänkte inte mycket ljus och dämpade alla färger. Gruset var grått, singeln var grå. Syrenbuskens tycktes sova där bakom stenhällen. Tunga, slaskiga snöblandade regndroppar svepte fram.

I går, i ett annat då, lekte gnistrande stjärnor i kritvita snötäcken. En klarblå himmel förlänade min tavla ett fantastiskt skimmer. Små fåglar gjorde spår i den orörda snön och luften var alldeles stilla. Kraft och kyla svepte fram över mig ur tavlan.

I morgon, i en annan framtid, böjdes syrenbuskens grenar av hårda vindar. Det rasslade om de flammande löven och det gula, blandades med det vackert eldröda, orangea och gröna. Över gruset och singeln dansade andra träds fällda blad i en virvlande dans, runt, runt, runt. Ur tavlan klingade ett klagande ljud av tusen vindar.

I morgon, i den faktiska morgonen kommer min tavla så sakta få mörkare gröna blad, syrenbusken kommer att få djupt vinröda blommor och mängder med fjärilar, humlor och bin kommer att finna sin väg. Värmen kommer kanske att dallra över gruset och kanske kommer det damma lite om torkan. Kanske.

För vem vet vad ett fönster kan bjuda på?