Att inte gråta

9år visste att det hade varit lättare om hon hade varit en sådan som gråtit. En sådan som ynkade och var rädd. För då hade de kanske snabbare kunnat förödmjuka henne, snabbare blivit nöjda med vad de åstadkom. Hejaropen kanske hade tystnat och tunnats ut om hon hade börjat gråta redan vid tillmälena. För om man lipade lätt och där inför alla andra, visste man ju sin plats.

Vad de inte visste var att 9år inte ens grät inför den vuxne. Hon var van vid helt andra hot, helt andra förödmjukelser. Så de skrämde henne inte. Ett enda dugg. Däremot gjorde det ibland ont att inte ens de vuxna i skolan kunde hjälpa henne. Ty hon var den som var ”jobbig”. Som liksom ”fick skylla sig själv”. För hade hon bara gått därifrån, låtit bli, slutat att existera, så hade de ju inte haft någon att reta sig på. Då hade hon inte fått stryk.

Men 9år knöt nävarna när de närmade sig. Knöt dem hårt. Hon sprang inte, för hon hade inte kunnat springa ifrån dem. Hon bara väntade. Lika mycket som de slog, slog hon tillbaka. Vilt och rasande. Utan en enda tår. Med torra, brinnande ögon. Inte ens när de sparkade grät hon.

När rasterna var slut visste hon att hon skulle bli den som utpekades som skyldig. För det fanns ju vittnen, gubevars, som sett allt. Som sett att det var hon som hade börjat. Det var ju hon som först skrapat asfalten när hon föll – helt av sig själv. De hade inte rört henne. Och hon visste att det var deras tårar som gjorde dem trovärdiga. Hon grät ju inte. Att skrika ut sin ångest var ju inte att gråta. Så det var hennes fel. Alltihop. Som vanligt.

Men hon grät inte då. Och inte senare heller. Och hon slutade aldrig slåss för sitt liv.