Summa sidvisningar

2015-09-20

Att finurla

Det är ett tag sedan nu. Ett tag sedan jag lämnade spår på bloggen här. Underligt. För jag har varit otroligt upptagen med att tänka. Och finurla. Fundera fram och tillbaka på ordningen hos saker och ting. Och så har jag skrivit. Fast mest i huvudet. För det fungerar så bra, man löser så många olika saker och får tänka färdigt tankar. Det är huvudsakligen därför jag tycker så mycket om att träna. Träna ensam. Jag lyssnar bara till mina egna tankar då. Ingen annans. Och det finns liksom inget annat att göra.

September går mot sitt slut och hösten är här. Det finns en hel del som jag skulle vilja få gjort denna höst; jag skulle vilja sluta tjafsa med min romankaraktär om slutet på mitt manus, jag skulle vilja strukturera upp arbetet med människor som vill göra något för alla våra asylsökande, jag skulle vilja komma på ett enkelt och effektivt sätt att hjälpa mina elever att utveckla sig i mina ämnen, jag skulle vilja göra något som är av betydelse för någon annan.

För jag har liksom landat i den vetskapen; att jag inte kan vila förrän jag har gjort något. Något som betyder något för andra. Jag får inte mina kickar av att shoppa, av att nå berömmelse eller av att klara av att springa/klättra/cykla långa lopp. Inte heller av att tjäna pengar eller av att få beblanda mig med personer som betyder något. Jag får mina kickar av att försöka hjälpa andra, av att försöka lösa strukturella hinder och bekymmer.


Undrar just vad den typen av personlighet kallas? Det är inget jag löst under mina träningspass. Får fortsätta finurla.

1 kommentar:

  1. Den personligheten har jag med... Det är nog därför jag inte kommer kunna gå tillbaka som chef, det funkar inte att vara för empatisk i den rollen...

    SvaraRadera