Att be för

Nej, jag ber inte för någon. Varför skulle jag det när det inte ingår i den jag är? Skulle jag varit troende skulle jag kanske ha bett. Förmodligen skulle jag det. Men nu är jag inte det och då vill jag inte hyckla. Men jag ber OM något. Tyst. För mig själv, när jag låter mina tankar fladdra omkring medan jag ursinnigt dammsuger helt i onödan en tredje gång, när jag irriterat lyfter ut sopsorteringkärlen en femtioelfte gång för att rengöra det som inte behövs rengöras. Jag ber OM något: Om kärlek till människosläktet.

Nej, jag följer inte alla nyhetsuppdateringar. Det räcker fast och fullt att lyssna till dem varannan timme. Jag stänger ner de sociala medierna, för ur dem blöder infekterat var. Jag vill inte läsa om hatet vi människor så urskillningslöst öser ut över fullkomligt oskyldiga människor. Jag vill inte se den enkla retorikens enfald. Jag vill så hemskt gärna tro att vi är så mycket bättre än allt det. Att vi är så mycket mera människor än så.

Därför väljer jag. Jag väljer att tända ett ljus för all dem som dött i terrorns spår. Alla dem som dött på flykt från den, i kamp mot den och som oskyldiga betraktare till den. Oavsett var i världen dessa offer funnits. Jag väljer att fortsätta vara den jag är. Jag väljer att möta människor som jag själv vill bli bemött och jag väljer att inte döma en medmänniska enbart på grundval av etnicitet, religion, könstillhörighet, ålder eller något annat. Jag fortsätter att döma människor efter deras handlingar. Och jag fortsätter att ge röst åt dem som ingen har; alla de bortglömda, levande på marginalen människor. Oavsett om det är här i grannskapet, någon annanstans i Sverige eller världen.

Ty jag tror i min naiva enfald att de flesta människor faktiskt är anständiga och kärleksfulla människor. Jag tror att de flesta människor vill leva i fred och i trygghet. Jag är övertygad om att vi som tror det är många fler än de som inte tror det.

Under mina snart två år med Falkenbergare Tillsammans har jag mött så otroligt många fantastiska människor. Människor som osjälviskt engagerar sig för andra, människor som påläst och engagerat diskuterar lösningar och sedan genomför dem. Människor som trots att de nästan inget har, ändå vill ge. Det är alla dessa människor som får mig att tro på världen. På oss. Och på kärleken. Jag vill bara tacka dem från djupet av mitt hjärta.

Så nej. Jag ber inte för någon. Jag ber möjligtvis OM något. Jag ber om förstånd till alla dem som skapat situationen vi är i idag. Jag ber om en förmåga till eftertänksamhet kring orsak och verkan – blir vi rika på att sälja vapen, kommer vi också så småningom att utsättas för kraften hos dessa vapen. Jag ber oss om detta. Inte någons gud. Vi måste ta ansvar för våra handlingar. Vi måste välja vem vi vill vara.

Jag väljer oss. Alla tillsammans. I respekt för varandra.