Att återuppstå

Jo då, jag är här. Har inte alls gått någonstans eller försvunnit. Just nu sitter jag med fötterna upp i soffan och låter ledigheten sjunka in. Jag är ledig. Och jag tänker mig ta ledigt. Så långt det bara går. Och i alla delar. Jag känner att jag behöver göra det. För att inte bli smått galen.

Det är snart jul. Och jag tänker fira en finfin jul med mina killar; mat, Karl-Bertil Jonsson och långa, regniga promenader. Naturligtvis och så klart kommer jag att planera lektioner inför 2016, jag kommer att läsa politiska handlingar och fortsätta mitt arbete med Falkenbergare Tillsammans. För livet kommer nog inte stanna upp bara för att jag är ledig. Tvärtom. Det gäller att vara beredd på det oväntade hela tiden.

Det har varit en otroligt mörk höst på många sätt. Ett mörkt år. Ett mörkt decennium. Två mörka decennier. Och jag är lite lätt trött på alla svallningar i media och i politik. Eller – rättare sagt – jag är aptrött. Och anledningen är att jag i över två decennier har pratat om, varnat för, vädjat kring, argumenterat runt och stridit emot allt det som händer nu. Allt det som händer nu. Den växande rasismen, normaliserandet av det hela, de i blindo tagna politiska besluten, hur politiken istället för att hålla ihop och göra något konstruktivt vinner billiga skitpoänger på idiotröstningar. Beslut de tror kommer att ge dem något, men som driver vår värld, som vi känner den, rakt ner i fördärvet.

Alla inlägg i sociala medier om upplevelser hit och dit – om rasism, om en sönderfallen bas-välfärd – är inget nytt. Jag är hemskt ledsen att avslöja det gott folk: detta har tyvärr varit ett faktum sedan början på 90-talet. Och tro mig: det hjälper inte att klicka gilla eller ogilla. Det enda som kanske kan göra en liten skillnad är hur vi själva väljer att vara som människor. Vi, som fortfarande och än så länge, kan välja.

Jag har blivit tvungen att välja. Och jag är ännu inte helt klar med valet. Det består av flera delar, delar som inte jag själv kan påverka. I de delar jag kan påverka, har jag känt att jag inte riktigt har haft kraften att göra det på det viset jag hade önskat.

Tillsammansskapet, den folkrörelse som Falkenbergare Tillsammans är med i, kommer att bli ännu tydligare i sina krav. Vilket är bra. Det behövs. Man kommer att försöka påverka våra politiker på ett annat sätt än hittills. Då är det svårt om en samordnare/ledare för en grupp i Tillsammansskapet är en aktiv politiker. Ergo, vad kommer att hända med Falkenbergare Tillsammans? En annan samordnare? Absolut, varför inte? Vem? Kommer gruppen hinna med de kampanjer som rörelsen uppifrån vill sjösätta? Hur skall vi göra? Hur kommer detta att bli?

Mitt politiska engagemang. Jag känner att jag kan bidra med mindre och mindre. Jag märker på mig själv att jag tystnar ibland – något jag aldrig gjort innan. Av andra runt om kring har jag förstått att man kanske inte är riktigt nöjd med det jag gör. Det verkar vara dags att lämna. 23 år är ju 23 år. Och det finns andra som kan ta vid. Denna mandatperiod blir nog min sista. De som röstat på mig vid detta val vill jag inte svika. Jag är ingen svikare. Har aldrig varit.

Så jag har funderat. Mycket och noggrant. På en massa saker. Allt medan världen snurrat vansinnigt vidare. Det är snart jul. Och jag är ledig. Ovanpå allt annat hinner jag kanske skriva lite igen? Jo, jag tror att jag skall göra det. Skriva.