Att överkonsumera

En viktig livsförhållning för mig har alltid varit att leva som jag lär. Mässar jag om förändring och engagemang för andra, är det jag som skall gå i fören för det. Pratar jag om alla människors lika värde, måste jag verkligen själv stå för det jag säger. Föreläser jag om vikten av att vara rädd om vår planet får det en falsk klang om jag gör tvärtom i praktiken.  Det är därför jag har så svårt för att handla saker som jag faktiskt inte behöver.

Så har jag läst lite blogginlägg. Lite artiklar och åsikter på nätet. Och fastnat i ett ganska begränsat ämne: att handla kläder i i-landsvärlden. Ett fullkomligt ickeämne, särskilt när det finns så många livsviktiga dito att uppehålla sig vid. Men fascinerad beslöt jag mig för att göra en liten tankevurpa. Och därför hoppas jag att ni är med mig?

Jo. Jag har mycket kläder. Trots att jag konstant ser till att ge bort sådant som jag blivit för stor för eller sådant som jag faktiskt inte använder. Jag handlar nästan aldrig för att jag får lust, utan jag har alltid ett specifikt mål med min shopping: en mörk, kortärmad vardagstopp, ett par nya, 40den strumpbyxor eller en klänning som kan användas till nästa decenniums bröllop/fest. Alltså handlar jag det jag ska. Punkt. Någonstans har jag missat hypen med att äga saker och ting. Men så har också min person ett ganska så slätstruket uttryck.

Så här ser min garderob ut:

toppar/kavajer/skjortor/klänningar/kjolar och byxor/leggings hopvikta i hyllan under.

Och i dessa två hyllor ligger de toppar jag inte hänger upp: överst de stickade tröjor/koftor jag har och i hyllan under ligger mina linnen till vänster och mina t-shirtar till höger.

I de två översta lådorna ligger mina BH:ar/trosor/strumpor/sockar/pyjamas. De två undre är min mans.

Utöver detta har jag en plastback med träningskläder: sport BH:ar/linnen/tights/löparjacka.

Följande skor har jag:

Ett par löparskor

Ett par inomhustränings skor

Ett par vinterkängor

Ett par svarta ”åretruntkängor”

Ett par gröna ”åretruntkängor”

Ett par svarta pumps

Ett par svart ”festpumps”

Ett par svarta Skechers walkingskor

Ett par lila stransandaler.

Och jackor:

En lila vinterjacka

En svart tunnare trenchcoat

En tunnare, kort, svart skinnjacka

En beige höst/vårjacka

En mörkblå, kortare, vårjacka.

Ett regnställ.

Om jag verkligen menar det jag säger med att överkonsumtion är ett av vår tids i-landsgissel, lever jag som jag lär här? Äger jag för mycket kläder? För mycket ”tingeltangel”? Jag blir inte klok på det. Och därför känns alla dessa stil- och modeartiklar som något som gör lite ont i mina ögon ibland. Som om jag ”borde” ägna mig åt något viktigare.. Mina söner har en enkel lösning: ”Mamma, gå ut och njut av att bara vara – allt behöver inte alltid vara fyllt av skuld” Så, nå? Vad sägs?

Att resignera

Kanske vill kosmos att jag skall resignera. Kanske – och mera troligt – bryr sig kosmos ytterst föga om en vanlig dödligs självpåtagna introverta grubbel. Envist fortsätter jag att tänka ut ordmelodier och funderingar. Men mycket sällan hamnar de på papper. Varför? Njaa, det vet jag inte. Det är som om orden räcker ut till ett leende, en suck eller en bekymmersrynka, men inte mer. De räcker inte till fingrarnas anslag mot tangenterna.

Mitt manus ligger i en kökslåda. 46 A-4 sidor. Av en ganska så väldigt trevlig roman. Men den har legat där i lite drygt ett år. Allt emellanåt, när jag öppnar lådan i jakt på en födelsedagslista, ett vykort eller en adresslista, klappar jag det lite försiktigt. Men jag har slutat att läsa det. Jag har svårt att skiljas från det, men måste kanske inse att det inte kommer att bli färdig. Och därför så motar jag bort huvudpersonen när hon kommer och hälsar på. Hon dyker upp när jag är ute på mina joggingturer, när jag står på crosstrainern, när jag läser revisionsrapporter och när jag skriver personliga omdömen. Jag motar bort henne, sorgset medveten om att jag inte kan fånga ner hennes röst.

Det har varit en underlig vår. Fylld med massvis med glädje i allskönsformer, ackompanjerad av en nyansrikedom utan dess like. Uppblandat med tung, hjärtslitande sorg, fylld av avgrundsvrål. Många dödsfall i närheten, många fantastiska besked. Många tårar – av ljusaste glädje och av nattsvartaste sorg. Skickligt kopierat av vårt väder, som kastat oss mellan julaftonstemperaturer och högsomrar. Lite så är det att vara Ergo Sum just nu. Och jag har blivit allt sämre på att parera dalar och toppar fullt ut: jag går ner i sparlåga. Och sparar på sådant som går att spara in på: att läsa, att skriva, att dansa och att sjunga.

Men jag skrattar. Och gråter. Och känner. Och älskar mina fina pojkar. Och förmodligen räcker det bra så. För resignera – det gör jag inte. Då skulle jag inte vara jag.

Att njuta sinnesro

När orden äntligen kommer hade jag egentligen tänkt skriva om något helt annat. Om saker som är av vikt, som måste sägas. Men uppenbarligen finns det annat som måste sägas först, som just nu ligger närmare ytan. Så jag börjar med det.

Jag lyssnade på fågelsången idag. I den ljumma vinden lunkade jag med pigga ben och underbart sällskap i många timmar. Jag kände doften från nyklippt gräs och aktiverade grillar, hörde leende trädgårdssorl som läckte ut genom de ljusgröna häckarna jag vandrade förbi på min lunktur. Just där och då kunde jag inte tänka mig något vackrare och mera efterlängtat. Just där och då var världen vacker. Och jag lycklig.

Denna långhelg har verkligen varit en sann gåva. För första gången på mycket länge har jag bara varit här. Närvarande ut i minsta förnimmelsepor. Inte någon annanstans i tankar, i ord, i handlingar. Jag har varit här. Och andats. Och njutit sol; i sinne, i hjärta.

Och jag är tacksam. Tacksam för dessa dagar med hårt arbete, med sol, med studsmatteskratt, med förtroliga samtal och glass. Tacksam för mina två vackra söner. Och tacksam för doften av varmt grus. Och för mina två söner. Tacksam för att ha fått njutit sinnesro. Och fått se att världen är vacker. Trots allt.