Att resignera

Kanske vill kosmos att jag skall resignera. Kanske – och mera troligt – bryr sig kosmos ytterst föga om en vanlig dödligs självpåtagna introverta grubbel. Envist fortsätter jag att tänka ut ordmelodier och funderingar. Men mycket sällan hamnar de på papper. Varför? Njaa, det vet jag inte. Det är som om orden räcker ut till ett leende, en suck eller en bekymmersrynka, men inte mer. De räcker inte till fingrarnas anslag mot tangenterna.

Mitt manus ligger i en kökslåda. 46 A-4 sidor. Av en ganska så väldigt trevlig roman. Men den har legat där i lite drygt ett år. Allt emellanåt, när jag öppnar lådan i jakt på en födelsedagslista, ett vykort eller en adresslista, klappar jag det lite försiktigt. Men jag har slutat att läsa det. Jag har svårt att skiljas från det, men måste kanske inse att det inte kommer att bli färdig. Och därför så motar jag bort huvudpersonen när hon kommer och hälsar på. Hon dyker upp när jag är ute på mina joggingturer, när jag står på crosstrainern, när jag läser revisionsrapporter och när jag skriver personliga omdömen. Jag motar bort henne, sorgset medveten om att jag inte kan fånga ner hennes röst.

Det har varit en underlig vår. Fylld med massvis med glädje i allskönsformer, ackompanjerad av en nyansrikedom utan dess like. Uppblandat med tung, hjärtslitande sorg, fylld av avgrundsvrål. Många dödsfall i närheten, många fantastiska besked. Många tårar – av ljusaste glädje och av nattsvartaste sorg. Skickligt kopierat av vårt väder, som kastat oss mellan julaftonstemperaturer och högsomrar. Lite så är det att vara Ergo Sum just nu. Och jag har blivit allt sämre på att parera dalar och toppar fullt ut: jag går ner i sparlåga. Och sparar på sådant som går att spara in på: att läsa, att skriva, att dansa och att sjunga.

Men jag skrattar. Och gråter. Och känner. Och älskar mina fina pojkar. Och förmodligen räcker det bra så. För resignera – det gör jag inte. Då skulle jag inte vara jag.