Att njuta sinnesro

När orden äntligen kommer hade jag egentligen tänkt skriva om något helt annat. Om saker som är av vikt, som måste sägas. Men uppenbarligen finns det annat som måste sägas först, som just nu ligger närmare ytan. Så jag börjar med det.

Jag lyssnade på fågelsången idag. I den ljumma vinden lunkade jag med pigga ben och underbart sällskap i många timmar. Jag kände doften från nyklippt gräs och aktiverade grillar, hörde leende trädgårdssorl som läckte ut genom de ljusgröna häckarna jag vandrade förbi på min lunktur. Just där och då kunde jag inte tänka mig något vackrare och mera efterlängtat. Just där och då var världen vacker. Och jag lycklig.

Denna långhelg har verkligen varit en sann gåva. För första gången på mycket länge har jag bara varit här. Närvarande ut i minsta förnimmelsepor. Inte någon annanstans i tankar, i ord, i handlingar. Jag har varit här. Och andats. Och njutit sol; i sinne, i hjärta.

Och jag är tacksam. Tacksam för dessa dagar med hårt arbete, med sol, med studsmatteskratt, med förtroliga samtal och glass. Tacksam för mina två vackra söner. Och tacksam för doften av varmt grus. Och för mina två söner. Tacksam för att ha fått njutit sinnesro. Och fått se att världen är vacker. Trots allt.