Att öppna kakhålet

Det här är min text, min blogg, min skrivsfär. Och därför tänker jag i rasande fart skriva ner de tankar som likt en vidunderlig virvelvind har intagit mitt varande. Under dagens storstädning mumlar jag okontrollerat en massa saker, för samtal med osynliga människor och skrämmer mina söner från vettet. Ovetandes om att jag uppenbarligen tänker högt, tittar jag förvånat på deras bekymrade miner – det är då det slår mig att jag måste ta en paus i städandet. En paus för att i stormens öga, skriva ner de tankar som hemsöker mig.

Det har fattats ett beslut i Sverige. Ett beslut som har föregåtts av ett stötande och blötande, argumenterande och betänkanden. Oavsett vad man som medborgare tror, så har beslutet inte på något vis varit enkelt att ta. Med det sagt så tycker jag, trots allt, att beslutet är helt fel. Punkt slut. Och jag betackar mig för att läsa om att C röstade som de gjorde för att de i ett andra steg vill ditten eller datten. Faktum kvarstår: såhär röstade vi. Och sådär röstade C. Punkt slut. Att i retorikens finrum, hävda det egna, sämre beslutet, genom att söka svartmåla motståndarna, är en billig form av retorik. Inget jag tänker spela med i. Att påtala att det allt som oftast finns baktankar med olika ställningstaganden, även inom politiken, hade varit ett snyggare sätt att argumentera.

Så hur tänker då jag lösa denna faktiska situation? Med brist på bostäder, skolor mm. mm. för de medborgare som sedan gammalt finns här och för de nya? Om jag nu öppnar käften och har lite åsikter? Va?

Jo, jag tänker så här: först och främst kan vi ju sluta exportera vapen till krig. Först och främst. Sedan kan vi kanske bli överens om att det vi kallar ”standard” i våra boenden, kanske får sänkas ett tag? Kaklade badrum är kanske inte det första en familj på flykt frågar efter? De kanske hellre vill få förenas med sina barn? Om man får göra det i ett rum och kök, en barack eller vad som helst kanske man ändå väljer att göra det i ett land i frihet, med hela familjen? Eller vad tror ni? Man kanske, för att hjälpa till med starten i det nya landet, kan erbjuda ENBART svenska-lektioner, kombinerat med ”så här fungerar detta fantastiska nya samhälle ni kommit till”-lektioner under det första halvåret. Istället för att trycka in rädda, oroliga, traumatiserade barn, unga, vuxna i ”åldersmotsvarande” klasser i svenska skolor för att där se till att de DESSUTOM skall läsa engelska, biologi, kemi, psykologi, på det nya målspråket (svenska) rent generellt, som princip. Gör det i de fall som det går – inte i andra.

Vi har en hel del människor som uppenbarligen har gått ”livets hårda skola” och som har tid att hela dagarna sitta uppkopplade på nätet och sprida trevliga kärleksbudskap – låt dessa människor, tillsammans med någon annan få jobb och vara de som håller i dessa första utbildningar. Den de jobbar med, tillsammans i par, kan vara en lärare/polis/sjuksköterska/någon annan yrkeskategori, som fått tjänstledigt på halvtid, för att utföra detta arbete. Det gör att fler människor får möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden. Låt de av våra skattesmitare som upptäcks, ALLTID behöva betala en extra summa till projekt som går ut på att bygga billiga, icke-kaklade ”första-lägenheter”, som botgöring för att man flytt det gemensamma ansvaret. Under krisen på nittio-talet när jag tagit studenten, hade jag med glädje flyttat in i ett sådant ”första-lägenhetsrum”. Alla måste börja någonstans och som samhälle är vi skyldiga att erbjuda alla den möjligheten. Inte bara höginkomsttagarnas redan priviligierade barn skall ha möjligheten att flytta hemifrån. (För att börja skriva om ett helt annat ämne)

Det finns en hel del andra idéer, säkert lika galna. Men de är inte lika galna som idén att neka barnfamiljer återförening. Jag tänker bara på min familj. Om jag inte hade kunnat få träffa mina barn, hade jag varit en söndrig människa, en bruten halvspillra av den jag hade kunnat vara. Jag hade hellre velat att ni skulle sluta sälja vapen till de som skjuter på de mina. Jag hade hellre, hela familjen samlad, bott i en barack med utedass, i ett land i frihet, med möjligheter och skyldigheter. Tro mig. Hur hade du känt?

Nu skall jag hålla käften.