Att sinnifieras

Är det sådant här som händer under de sista darrande ögonblicken under detta liv? Är det det här alla talar om – en urkristallisering av det som är viktig, ett förhöjt medvetande, en intensifiering av sinnena? Om det är det, vad säger då detta om mig? Vad innebär detta tillstånd för mig? Är det slutet? Början på något annat? Slutet på början eller början på slutet?

Det spelar ingen roll hur det är med det. För jag sitter rätt nöjd jag. Jag menar; har sommarkvällarna ALLTID doftat så här underbart? Har den sammetsmjuka övergången mellan dag och natt alltid varit så vacker? Har fåglarna alltid kvittrat så melodiskt och har färgerna alltid varit så klara?

Jag vet inte hur det är med er, men på något vis har jag sinnifierats. Blivit mera uppmärksam på de små skiftningarna och på djupen. Upptäckt de små miraklen som finns överallt. Utan att känna tacksamhet mot någon gud jag inte tror på, känner jag bara en grundad tacksamhet mot nuet. På ett uppfyllande sätt.

Kanske är det mitt bättre jag som kompenserar mig? Jämnar ut min känslighet mot de stora sakerna som händer runt omkring oss. Som hjälper mig att känna lycka i all olycka?

Förmodligen är det så. Och jag är evigt tacksam.