Att ideligen träget deklarera

Att jag skulle komma till detta här! Att jag ens skulle behöva känna att det finns ett behov av att återigen upprepa mig!! Jag vet inte riktigt hur många gånger jag har skrivit detta – jag vet bara att min ilska och min övertygelse inte på något vis har falnat! Så tack – tack för att ni göder den, era svin!

Sommaren 1995, precis innan skolorna började, misshandlas och mördas John Hron. Här i Västsverige, inte särskilt långt ifrån där jag bor. Jag kommer smärtsamt ihåg hur jag fysiskt tog illa vid mig. Hur jag darrade av skräck när jag läste om hans sista timmar i livet; om hur han, 14 år gammal (!!!!!) var modigare än många av de vuxna jag mött och kommit att möta. Hur han stod upp för det han trodde på och fick plikta med döden. För att han trodde på att alla människor var lika mycket värda.

Jag hade då i ett par, tre år varit politiskt engagerad och därigenom mött hat, men det var inte riktigt förrän då, i augusti 1995, som jag insåg att det kunde kosta också mig livet. Det faktum att jag ansåg (och anser) att som människor är vi lika mycket värda – att det inte finns något ”vi och dem”, att det är våra enskilda handlingar som avgör vilka vi är som människor; inte etnicitet, religion, kön eller ekonomisk status – det faktum skulle kunna provocera någon att ta livet av mig.

1991 hade jag betraktat Bengt Westerberg, dåvarande Folkpartiet, när han reste sig upp och lämnade valstudion då Ny Demokratis partiledare anlände. Jag var 19 år och skulle rösta för första gången och det var magi för mig. Politisk korrekt eller inte, det spelade ingen roll: här var en vuxen, en partiledare, som på ett tydligt sätt visade vad han ansåg. Det var starkt. Modigt och stort. För det finns tillfällen då vi måste visa vad vi känner i magtrakten. Även om det inte är ”politiskt korrekt”.

1991 och 1995 och åren däremellan formade mig politiskt. Jag blev övertygad antirasist, humanist och världsmedborgare. Och ÄNDA SEDAN DESS har jag varnat för vad som händer när man inte tydligt tar ställning emot odemokratiska yttringar. Sedan dess!!!! I mer än 25 år!!!! För helvete!!! Och NU läser jag debattartiklar som säger att ”historieböckerna kommer att se tillbaka på vår tid med förskräckelse” ”vi borde göra något åt…” VI BORDE HA GJORT NÅGOT REDAN DÅ!!!!!!! Barn blev mördade i vårt land för att de ansåg att alla var lika mycket värda!!! Av nazister!!!!! I VÅRT LAND!!!! I SVERIGE!!!!

Jag är så hjärtinnerligt trött på att säga: ”vad var det jag sa?” Jag är så hjärtinnerligt trött på vuxna människor som säger: ”Nämen, det trodde jag inte! Säger de verkligen så??” När man ringer och hotar mig så säger man att jag skall dö. NÄR man tar makten 2018. Läser man en intervju som Hallands Posten har gjort med en ung man som är med i Nordiska motståndsrörelsen är det precis det man kan läsa. Man talar om raser. Att alla som inte är nordbor skall skickas tillbaka till sina ursprungsländer. Och inte komma hit och leva på skattebetalarna.

Det detta avskräde till människa totalt missar är att folk – som inte är nordbor – också betalar skatt i VÅRT hemland Sverige. Jag har hela mitt liv betalat skatt här – bra mycket längre än honom (för att jag levt och arbetat längre än vad han gjort) och jag är född här. Mitt hemland är här. Min man kom hit som ung vuxen och började arbeta och betala skatt här direkt. Hans skolgång har INTE svenskarna betalat, men denne idiots (han som blev intervjuad) HANS skolgång har MINA OCH MIN MANS skattepengar fått betala!! Fy fan!!!

Han säger i HP att han är beredd att kämpa för ett rasrent Norden. Och att de är många som känner så. Jag blir trött. Och än en gång så otroligt ledsen och arg. Det är så otroligt mycket som är så fel i hans resonemang. Men så påminns jag om alla hot jag får. Om alla väsanden om att jag är en landsförrädande hora, att jag är ett kommunist(?!)svin och att jag borde bli ”kulturberikad” analt. Jag hotas på arbetet, under politiska uppdrag, närsomhelst. I dag. År 2016. I mitt Sverige. Av folk från både etablerade och oetablerade riksdagspartier. Av folk som är ”rasrena” med thailändska fruar och judiska mammor. Och jag undrar över hur galen världen är.

Och så sitter jag och saknar en modig Bengt Westerberg och en ledstjärnig Anna Lindh. Och jag gråter fortfarande över en tonårings mod. Och sörjer mitt vackra land. Samtidigt som jag vägrar böjas. Vägrar överge det som är kärnan i min tro: att vi är alla lika inför universums vidunderlighet och att det är de val vi gör i livet som avgör vilka vi är som människor. Och därför väljer jag, ideligen träget, att fortsätta möta hat med handlingar av kärlek. För jag är jag.