Att oktobra

Jo. Jag är här. Någonstans i verkligheten finns också jag. Lite skamsen sitter jag vid köksbordet denna oktoberkväll och fingrar lite på alla vokaler och konsonanter. Jo då, jag är fortfarande här. Inte på något olycksbådande sätt; tro inte det för all del! Jag är inte här TROTS att något hänt eller så. Det är bara livet som hänt. Vardagen. Och ovardagen.

Det är oktober med råge nu. Innan, medan dagsljus rådde, kunde jag blicka ut över en flammande trädgård. Häckar, buskar och träd går i alla möjliga färger av rött, orange, gult och grönt. Det är rasande vackert och i stilla väder med hög, klar luft, är det svidande överskönt. Det är det jag försöker komma ihåg, alla de där andra dagarna i oktober. När det inte är stilla väder med hög luft. Vilket  händer allt som oftast.

Denna oktober har fört med sig flera bra saker: två små nya syskonbarn att älska; en flicka och en pojke, med bara en dryg veckas mellanrum. En helgtrip ner till två av mina självskrivna favoriter: Barcelona och Åsa (mer om det sedan) och andra goda nyheter. Det är värt att komma ihåg under de krympande ljusa timmarna.

För övrigt känns det som en mycket väl överensstämmande årstid. En årstid som passar med mycket av det som händer runt om kring oss: krympande dagsljus, hukande gång i regn från sidan, bus eller godisande och de ihärdiga stormarna. Det ÄR höst. På många sätt.