Att stilla undra

Det är en av de där kvällarna. En när jag sitter och tittar in i stearinljusens fladdrande sken och när jag på allvar försöker formulera en fråga. Jag hade tänkt att lägga ut frågan på Facebook, dela den med mina vänner och ovänner, men jag gör inte det – jag lägger den här.

Min fråga är nämligen av det slag som jag själv tycker känns jobbig att få i mitt flöde på FB, en kväll när jag endast slötittar på alla inlägg, ty det är en fråga som kräver ett svar. Och som blir lite sådär obehagligt jobbig och som kryper under huden. Men jag vill ändå ställa den för jag får ingen ro annars:

Vart vill ni att jag skall ta vägen? Varför? På riktigt. Vart vill ni att jag skall ta vägen? Varför?

Jag har länge sagt, skrivit, uttryckt att vansinnets tid är här. Att vad som helst kan hända och att vi inte, på något sätt, kan vara säkra på någonting. Inte ”ens” här, i Sverige. Och därför vill jag ställa en rak och ärligt menad fråga till alla mina bekanta och vänner som sympatiserar med Sd: vart vill ni att jag skall ta vägen? Och varför?

Att jag skriver Sd är för att det är sympatisörer och partimedlemmar i Sd som länge har talat om för mig att jag är otroligt oönskad; att jag, den dag de tar över, kommer att ”elimineras”. Andra politiska grupperingar har förvisso också uttryck denna önskan, men dessa grupperingar är ännu inte en del av etablissemanget. Sd är det. Och därför, alla ni som sympatiserar eller röstar på Sd: vart skall jag ta vägen? Och varför? Varför måste jag ”bort”?

Jag vill gärna veta. Inte så mycket för att jag sörjer att jag kanske snart måste dö. Eller för att jag är rädd. Men då jag månar om att låta bli att göra andra människor illa, vill jag veta vad jag gjort som gör att jag inte förtjänar att vara kvar i mitt hemland, att jag inte förtjänar att få vara kvar och, via skatteinbetalningar, hårt arbete med mera, få hjälpa till att fortsätta bygga detta vackra land? Kan ni berätta det för mig?

För ni förstår – när ni stöttar ett parti, då stöttar ni HELA politiken. Inte bara utvalda delar. Det är till exempel därför jag väljer att nästa mandatperiod avsluta mina politiska uppdrag. Jag lämnar politiken. För att jag känner att inte ens mitt älskade parti har orkat/kunnat föra den politik som jag har trott på. Mycket har varit bra – men i vissa, för mig viktiga delar – har vi inte riktigt lyckats. Andra blir då bättre på att företräda än vad jag är. För man kan ju inte i efterhand komma och påstå att man inget visste, att man inte menat riktigt så.

Alltså har jag en stilla undran: vart skall jag ta vägen? Och varför? Vad har jag gjort som är så ont? På riktigt?