Att söka i tystnaden

I mellanrummen försöker jag hitta svaren. Där, där andetaget susar förbi hjärtat på väg upp mot munnen för att blåsas ut, utan att formas till ord. I de mikrosmå pauserna som kanske finns mellan de novemberregndroppar som faller mot mitt fönster. Där, där försöker jag finna svaret på frågan jag ställde. Ty ingen har med hörbara ord formulerat något eftermäle på min fråga.

Jag frågade vart jag skulle ta vägen. På riktigt. Och varför. Men ingen kunde svara mig. Och med det måste jag nog sluta mig till att jag i alla fall inte kan stanna här? Eller?

Jag sitter och tittar på de vita adventsstjärnorna som lyser i mina fönster. Och funderar på om det egentligen spelar så stor roll. Det där med allt. För det är som det är och det blir som det blir. Och till sist kommer inte någon att komma ihåg någon av oss.

Och någonstans där – i tystnadens mellanrum – känner jag att jag kan landa lite: det enda jag kan veta något om är just nu. Redan morgondagen är ett stort mysterium. Just nu är jag här. I morgon kan jag ju inte veta något om.