Att binda ris åt sin egen rygg

Ikväll. Ikväll är jag uppenbarligen ledsen. Och lite uppgiven och sårad. Tydligen.

Det var inte alls min mening och det är helt och hållet självförvållat. Jag trodde inte att det skulle ta så hårt, men under eftermiddagens och kvällens lopp har jag insett att det faktiskt gjorde det. Och egentligen har jag bara lust att dra ett täcke över huvudet.

(Men jag vet att det inte kommer bli så – förmodligen kommer jag ändra på mig – igen – för att anpassa mig efter vad någon önskat och så skall jag fortsätta vrida ut och in på mig själv för att möta diametralt olika behov över allt på samma gång. Som jag alltid gör)

Kankse är det hormonbetingat att jag reagrar så starkt? Kanske är det min magkänsla som jobbar eller kanske har jag helt enkelt misslyckats – vilket faktiskt också är fullt mänskligt och tillåtet. VARFÖR jag känner så starkt har jag ingen anning om. Men faktum kvarstår: jag bannar mig själv om och om igen och kan inte släppa det.

Vad är det då som hänt? Inget stort, värdsligt humanistiskt problem. Inget som har med mitt världssamvete att göra. Det har med mitt dagliga arbete att göra.

Jag bad om en återkoppling och fick en saklig sådan. Och ögonblicket efter jag fått den började min hjärna genast arbeta med förändringar och förbättringar. Jag började fundera på metodik och ännu rigorösare planeringar. Jag var besviken på mig själv att jag misslyckats. Men sedan insåg jag att jag var ledsen. Slut och färdig. Förmodligen borde jag nog inte arbeta med det jag gör. Jag borde nog sluta undervisa.

För vet ni: hur man än gör har man rumpan där bak. Hur man än vänder och vrider sig lämnar man alltid någon i kölvattnet. Lite grann som att medan man hjälper den ena tvillingen att resa sig upp ur sandlådan, hinner den andra tvillingen klättra högst upp i klätterställningen och livrädd ropa på hjälp. Medan man lär den djärve att själv klättra ner, gråter den andre för att man lämnat den hjälplös nere på marken utan att sätta på den reflexväst och cykelhjälm omutifallatt. Båda har rätt till att känna säkerhet och trygghet. Båda har rätt att utvecklas och båda är lika älskade och viktiga. Men båda tycker att man är otillräcklig så fort man inte finns vid deras sida. Jag klarar nog inte detta mer.

Det är en sådan kväll i kväll. Och jag har bundit detta ris åt min egen rygg. För jag tycker om att förbättra och förnya. Jag vill veta VAD och VAR jag kan göra det. Men i dag blev jag bara skitledsen åt det. Och jag känner mig otroligt värdelös. Och så längtar jag till parentesen ovan. För jag vet att den kommer. Om en vecka eller så.

Till dess. Till dess har jag ingen lust mer.

Att vårvintra

Det ljusnar nu. Verkligen. Det är ljust både när jag går till jobbet och när jag går hem. Och jag sveper tacksamt i mig. Andas långa djupa andetag och lyssnar på världen omkring mig.

I snart två månader har jag utåt inte engagerat mig politiskt. Inte gått på möten, inte haft några förtroende uppdrag. Jag har, för första gången i mitt vuxna liv, inte haft annat än kärleksfulla ”måsten” efter mitt arbete; umgås med mina pojkar, med familj och vänner. De timmar på dygnet jag har kunnat ägna åt ”egoistiska” saker har helt plötsligt mångdubblats – och jag har varit härligt handfallen.

Vad gör man med all tid? Och med allt dåligt samvete, då man ju inte konkret och direkt arbetar för det man tror på: demokrati, jämlikhet och gemenskap? Hur rättfärdigar man att man liksom inte GÖR något? (annat än att förfasas över dokumentärer/artiklar/nyhetsrapporteringar?) Och hur ställer man sig inför det faktum att allt det man gjorde kanske inte ens ändrade något?

Jo. Man vårvintrar. Ställer om och laddar om. Finner nya vägar för allt det som stör och bråkar. För det som kväver och kräver. Man gör det man alltid gjort – men utan publik. Bara som människa.

Det ljusnar nu. För den extra tid jag fått har tillåtit mig att djupandas vårluft. Och luftens syre matar de små pyrande eldarna. Till flammande lågor. Men jag eldar inte under min vrede – jag eldar under min kärlek. Min kärlek till demokrati, till jämlikhet och till gemenskap.

Att skicka vidare

I nätternas tysta omfamning hinner jag tänka en hel del. Huvudet vilar ifrån dagens och ljusets brus och plötsligt så drar mina tankar iväg. Det är en förunderlig ynnest att få existera i mörker utan att rädas det. Och jag är ytterst tacksam för det.

I nätternas tystnad hör man ekon av kommentarer som svept förbi under dagen och man lyssnar plötsligt med ett annat filter. Härom natten hörde jag en underbar sak: man behöver inte betala igen, utan man skall skicka vidare.

En man i min ålder uttryckte en enorm saknad och sorg efter att ha begravt sin mamma. Året innan hade han begravt sin pappa och nu var han utom sig av sorg. Med en hårt knuten näve frågade han rätt ut i luften: ”Hur skall jag nu kunna betala tillbaka allt det de gjort för mig? Hur skall jag kunna återgälda allt? Det var ju nu jag skulle kunna börja göra det!!” Jag stod svarslös, men en annan kvinna var inte det. Hon sa: ”Du har redan återgäldat dem. Genom allt du gjort och gör för dina barn. Det viktigaste för dina föräldrar var att du skulle skicka vidare – inte att du skulle betala tillbaka”.

Och i natten hörde jag dessa ord igen: ”Det viktiga är att skicka vidare”, och jag kände att det var sant. Just precis så. Inte att man skall vara skyldig att ge tillbaka, utan att man väl förvaltar det man fått och för det vidare. Däri ligger sanningen. Utan dagens brusande matta av ljud, klingade det svaret kristallklart.

Det är det jag vill att mina pojkar skall veta: att de inte är skyldiga mig något – förutom att skicka kärlek och omtanke vidare.