Att vårvintra

Det ljusnar nu. Verkligen. Det är ljust både när jag går till jobbet och när jag går hem. Och jag sveper tacksamt i mig. Andas långa djupa andetag och lyssnar på världen omkring mig.

I snart två månader har jag utåt inte engagerat mig politiskt. Inte gått på möten, inte haft några förtroende uppdrag. Jag har, för första gången i mitt vuxna liv, inte haft annat än kärleksfulla ”måsten” efter mitt arbete; umgås med mina pojkar, med familj och vänner. De timmar på dygnet jag har kunnat ägna åt ”egoistiska” saker har helt plötsligt mångdubblats – och jag har varit härligt handfallen.

Vad gör man med all tid? Och med allt dåligt samvete, då man ju inte konkret och direkt arbetar för det man tror på: demokrati, jämlikhet och gemenskap? Hur rättfärdigar man att man liksom inte GÖR något? (annat än att förfasas över dokumentärer/artiklar/nyhetsrapporteringar?) Och hur ställer man sig inför det faktum att allt det man gjorde kanske inte ens ändrade något?

Jo. Man vårvintrar. Ställer om och laddar om. Finner nya vägar för allt det som stör och bråkar. För det som kväver och kräver. Man gör det man alltid gjort – men utan publik. Bara som människa.

Det ljusnar nu. För den extra tid jag fått har tillåtit mig att djupandas vårluft. Och luftens syre matar de små pyrande eldarna. Till flammande lågor. Men jag eldar inte under min vrede – jag eldar under min kärlek. Min kärlek till demokrati, till jämlikhet och till gemenskap.