Att skicka vidare

I nätternas tysta omfamning hinner jag tänka en hel del. Huvudet vilar ifrån dagens och ljusets brus och plötsligt så drar mina tankar iväg. Det är en förunderlig ynnest att få existera i mörker utan att rädas det. Och jag är ytterst tacksam för det.

I nätternas tystnad hör man ekon av kommentarer som svept förbi under dagen och man lyssnar plötsligt med ett annat filter. Härom natten hörde jag en underbar sak: man behöver inte betala igen, utan man skall skicka vidare.

En man i min ålder uttryckte en enorm saknad och sorg efter att ha begravt sin mamma. Året innan hade han begravt sin pappa och nu var han utom sig av sorg. Med en hårt knuten näve frågade han rätt ut i luften: ”Hur skall jag nu kunna betala tillbaka allt det de gjort för mig? Hur skall jag kunna återgälda allt? Det var ju nu jag skulle kunna börja göra det!!” Jag stod svarslös, men en annan kvinna var inte det. Hon sa: ”Du har redan återgäldat dem. Genom allt du gjort och gör för dina barn. Det viktigaste för dina föräldrar var att du skulle skicka vidare – inte att du skulle betala tillbaka”.

Och i natten hörde jag dessa ord igen: ”Det viktiga är att skicka vidare”, och jag kände att det var sant. Just precis så. Inte att man skall vara skyldig att ge tillbaka, utan att man väl förvaltar det man fått och för det vidare. Däri ligger sanningen. Utan dagens brusande matta av ljud, klingade det svaret kristallklart.

Det är det jag vill att mina pojkar skall veta: att de inte är skyldiga mig något – förutom att skicka kärlek och omtanke vidare.